Micke Wennborn

Musiker/Producent/Låtskrivare/Författare

Author: Micke (Page 4 of 5)

Tre Brudar

September 24, 2026 / / 0 Comments

På vägen till skolan idag, repeterandes estniska glosor och meningar som jag hade i mina in-ears, kilade jag förbi Tre Brudar. En liten butik i Sollentuna, specialiserad på bland annat estniska matvaror. Ett ypperligt tillfälle att se om man förstår vad folk säger och själv lyckas göra sig någorlunda förstådd.

– Tere, tore sind näha!

– Kas teil on …?

– Suur tänu!

– Head aega! Kõike head!

Det gick alldeles utmärkt. Ända tills hon började förklara skillnaden mellan två olika sorters rökt ost. Då tappade jag det. Totalt. Jag förstod att det handlade om ost, att båda var rökta och att det uppenbarligen fanns någon väsentlig skillnad mellan dem. Vilken skillnad det var förblev ett mysterium.

Jag blev introducerad för estnisk mat i juni 2022. En första dejt kom på besök när jag fortfarande bodde på gården. Morgonen efter lagade hon frukost. Estniskt svartbröd. Kilud. Fantastiskt gott! Så småningom blev jag introducerad för šašlõkk och alla möjliga andra fantastiska rätter. Potatissalladen. Nåt helt annat än svenskt kladd. Eller Sillsalladen. Fantastiskt gott!

Den hösten lagade jag min första egna Mulgi kapsad. Det var tänkt att bli en överraskning, men hon genomskådade vad jag höll på med i samma sekund som hon kom innanför dörren. Doften avslöjade hela projektet.

Jag hade verkligen missat den estniska maten. Jag hade aldrig varit i Estland, trots att jag hade tillbringat en hel del tid i “grannskapet”. Turnerat i Polen och Ryssland, tävlat i ESC i Litauen och gjort tv i Finland. Men aldrig Estland. Jag skulle säga att den ryska maten på något sätt är den jag upplever som mest besläktad med den estniska. Fast med de omständigheter vi hade när vi turnerade där fick vi nog egentligen aldrig särskilt mycket tillgång till den riktiga husmanskosten. I guess.

Men skit samma. Tillbaka till det viktiga. Estnisk mat!

I vilket fall blev jag frälst. Och numera handlar jag alltid på Tre Brudar på torsdagar. Då får de sin leverans och fyller hyllorna med färska varor. Det har blivit något av en liten veckoritual, med den trevliga bieffekten att jag nu också kan använda butiken som övningslokal för mina estniskastudier. Så länge ingen börjar diskutera skillnader mellan rökta ostar.

Hösten 2024 blev min bästa vän tillfrågad om att medverka i en artikelserie i Svensk Damtidning. Något om att laga mat och bjuda sina vänner på en lite speciell middag. Mittuppslag, och lite till, i SvDam.

Först tackade Py nej. Hon orkade inte riktigt, och dessutom tyckte hon att nästan alla middagar i sådana reportage brukade se ungefär likadana ut. Det var då, över en kopp kaffe efter ett besök i Tallinn, som jag kom på idén. Varför inte laga en estnisk höstmiddag? Jag och dåvarande Katre kunde stå för matlagningen, och Py kunde bjuda in vänner.

Så blev det. Och plötsligt hade vi ett projekt som var betydligt roligare än ännu en middag av den vanliga sorten. Det skulle lagas estnisk mat, dukas upp ordentligt och bjudas på sådant som de flesta av gästerna kanske aldrig hade smakat tidigare. Precis den sortens idé som låter alldeles lagom enkel över en kopp kaffe, innan man börjar fundera på allt som faktiskt ska lagas.

Resultatet blev både gott, lite udda jämfört med de andra reportagen och en fantastiskt trevlig tillställning. Fina Ann Löfberg på Svensk Damtidning skrev reportaget. Min gode vän Jonas Hessman, konstnär, fotograf och bland annat medarrangör av välrenommerade Djurönäset Art Weekend, stod för fotograferingen.

Py, hennes fantastiskt kreativa vän konstnären Susanne Larsson, jag och Katre-Helena Ibrus, samt våra goda vänner Marie och Fredrik Nordenskjöld fick en synnerligen trevlig och välsmakande kväll tillsammans.

Py delade reportaget på sin Facebook. Det fick tusentals likes och ett närmast sanslöst antal delningar. Tydligen var det fler än vi som tyckte att det kunde vara trevligt med något annat än den vanliga middagsmenyn. Och för en gångs skull var det inte bara bilderna på maten som fick uppmärksamhet. Folk verkade faktiskt vilja laga den också. Dessutom var det oerhört välbesökt på Readly.

Det hade varit särskilt viktigt för reportaget att få med samtliga recept. Det påpekades uttryckligen, och det visade sig vara en ganska lyckad idé. En rolig detalj var att jag senare fick höra att vår middag var ett av reportagen i serien som hade genererat allra mest mejlrespons om maten. Tydligen hade en hel del läsare gett sig på att försöka laga de olika rätterna själva. Det tycker jag är fantastiskt roligt.

Hur som helst försöker jag numera ganska ofta läsa mig till nya recept på Nami-Nami. Det är väl ungefär som köket.se, fast estniskt, och där finns gott om möjligheter att förkovra sig i det estniska köket. Dessutom får jag ju öva på språket samtidigt, även om jag ibland får ta hjälp för att förstå vad det egentligen är jag förväntas stoppa i kastrullen.

Det lär bli en del estnisk mat den kommande veckan också. Kylen är full efter dagens besök på Tre Brudar. Däremot lyckas jag verkligen inte med leverpastejen…

Det Är En Ganska Lång Historia

September 24, 2026 / / 0 Comments

– Torsdag, efter klockan två på natten –

Jag träffade en kvinna.

Hon hade mörka hemligheter som hon dolde för mig. Det visste jag förstås inte då. Jag trodde att jag hade träffat någon att dela livet med, inte att jag hade påbörjat förarbetet till ett internationellt multimediaprojekt.

Relationen gick åt helvete på grund av henne. Jag började så småningom skriva om mina erfarenheter, om motsägelserna, det som hade hänt och allt det där jag aldrig riktigt hade fått några begripliga svar på. Det ena kapitlet följde på det andra, och efter ett tag hade jag en webbplats med utkast till en bok. Jag är trots allt författare och låtskrivare. Det är sådant jag gör.

Sedan hade jag mitt musikprojekt, Wild Women Of Wongo. Där fanns låtarna, inspelningarna, bilderna och ytterligare en webbplats. Två ganska trevliga små universum som jag ägnade min tid åt att utveckla.

Så stängdes båda webbplatserna ned efter en anmälan.

Och det var ungefär där allting började bli fullständigt vansinnigt.

Nu är det torsdag. Klockan har passerat två på natten och jag sitter med IT-specialister som arbetar med att flytta hela verksamheten till Schweiz och Island. Vi diskuterar servrar, databaser, SQL-dumpar och en massa andra saker som jag inte begriper ett förbannat dugg av. Det är därför jag betalar människor som begriper dem.

Under tiden har skvallerpressen ringt. Jag har börjat diskutera sponsorer och investerare. Ett tredje land finns med i planeringen, och det har dessutom tillkommit nya kapitel om hur hela den här märkliga historien har utvecklats.

Det är nästan så att jag skäms när någon frågar vad jag håller på med.

– Vad sysslar du med nuförtiden?

– Jag skriver låtar och håller på med en bok.

– Jaha. Varför har du då tre IT-specialister, tre utländska servermiljöer och kontakt med skvallerpressen?

– Jo, jag träffade en kvinna en gång.

Det är där samtalet brukar behöva kompletteras med kaffe. Ibland även Guinness.

Och om min arbetshypotes stämmer, att någon har anlitats för att hjälpa till med nedstängningen, finns det ytterligare en ekonomisk dimension. Någon kan i så fall ha lagt arbetstid på att få två webbplatser att försvinna och nu vilja ha betalt för besväret. Samtidigt håller webbplatserna på att återuppstå som en betydligt större internationell satsning.

Jag skulle väldigt gärna vilja se hur man formulerar den fakturan.

Utfört arbete: Två webbplatser nedstängda.

Resultat: Ett internationellt multimediaprojekt, utökad publicering och ett antal nya bokkapitel.

Betalningsvillkor: 30 dagar.

Och medan jag sitter här och försöker förstå skillnaden mellan SSH och SQL har jag alltså ytterligare material att skriva om. Det som skulle få berättelsen att upphöra har i stället blivit en del av berättelsen.

Jag har pratat med åtskilliga människor om den här utvecklingen. Reaktionen är påfallande likartad. De skrattar först, sedan frågar de om jag verkligen menar allvar och till sist brukar någon säga att det är fullständigt galet.

Det är det också.

De som känner mig sedan länge är däremot inte särskilt förvånade över min reaktion. Hardcore. To the bone. Fucking hardcore. Jag skiter i om det blir besvärligt, dyrt eller fullständigt absurt. Jag krigar som en grävling, sitter fast som en sten och har aldrig varit särskilt intresserad av att ge mig bara för att någon annan tycker att jag borde göra det.

Det här är inget undantag. Snarare har vi nu nått den punkt där hela historien börjar likna ett praktiskt experiment i hur långt det går att eskalera något som från början borde ha kunnat lösas mellan två människor. Och eftersom jag numera har både IT-specialister, presskontakter och internationella servermiljöer inblandade, vore det ju nästan synd att avbryta experimentet innan vi har sett resultatet.

IN ABSURDUM. GO, GO, GO!

Jag skulle skriva låtar. Möjligen en bok. Nu håller jag på att bygga upp ett internationellt multimediaprojekt till följd av en relationskonflikt.

Det är en ganska lång historia. Jag skriver den också.

Men nu ska jag sova ett par timmar. I morgon ska jag till högskolan och läsa estniska. Dessutom måste jag hinna förbi NK och köpa samma skor igen, RM Wiliams, fast inte i mockaskinn den här gången. Vanligt skinn. Mitt i allt detta internationella vansinne måste man tydligen fortfarande lära sig språk, gå i skolan och ha något på fötterna.

I morgon – skola. Köpa fler skor. Jobba i studion med ESTONIAN DEVIL. Och däremellan förhoppningsvis hinna kontrollera hur det går med den internationella servermigreringen.

Det är en ganska lång historia. Jag skriver den också.

Christ, mitt liv är spännande!

ONÖDIGT SPÄNNANDE!

Inte mitt val. Jag ger mig inte.

När Man Inte Ger Sig

September 23, 2026 / / 0 Comments

Klockan är 01.15. Vi jobbar på. Stenhårt. Det är vad som händer när andra försöker jobba lika hårt för att slippa ta ansvar för det de har demolerat. Skillnaden är att deras arbete har skapat ännu mer arbete, och inte bara för mig.

Jag är motiverad. Av principer. De andra som arbetar med det här är också motiverade. Det är deras jobb, och de råkar vara väldigt bra på det. Det är en ganska trevlig kombination när någon har fått för sig att två hela webbplatser ska försvinna.

Vi flyttar rubbet. Inte en liten exportfil med några texter, utan hela installationerna, med databaser, filsystem, WordPress, teman, tillägg, bilder, kommentarer och allt annat som hör till. SQL-dumpar, SSH, SFTP, DNS-poster, konfigurationsfiler och en fullständig migrering till nya Unixservrar i Schweiz och på Island. Sedan ska databaserna importeras, domänadresserna bytas, de interna länkarna skrivas om och varenda del av båda webbplatserna funktionstestas.

Av vilket jag förstår absolut INGENTING. Jag är bara låtskrivare och författare. Men det är vad de säger till mig, och det är vad de tar betalt för att kunna. Själv nöjer jag mig med att nicka förtroendeingivande när någon säger SQL-dump och hoppas att ingen ställer några följdfrågor.

Två länder. Två separata servermiljöer. Samma material, i två kompletta uppsättningar. Det är lite mer tekniskt arbete än att trycka på en knapp, men det är också ungefär därför man anlitar människor som vet vilka knappar de ska trycka på.

Och snart rullar allting som vanligt igen. Som det ska. Sidan med utkast till min bok, Wild Women Of Wongo, musiken, bilderna, kommentarerna och hela berättelsen, inklusive det nya kapitlet om hur allt detta kom till.

Jag hade inte planerat att ägna natten åt internationell servermigrering. Jag hade heller inte planerat att få ytterligare material till boken, eller att skvallerpressen skulle ringa en timme efter min första Facebook-uppdatering. Men det är väl vad som händer när någon försöker lösa ett problem genom att skapa tre nya.

Och medan någon möjligen fortfarande betraktar nedstängningen som en framgång sitter vi alltså här, mitt i natten, och bygger upp allting igen. Ordentligt den här gången. Jag har tid, jag har pengar och jag har människor omkring mig som kan sitt arbete.

Det finns fortfarande en betydligt enklare väg ut ur hela den här historien. Ansvarstagande och ursäkter. Och för varje nytt kapitel blir det fler saker att ta ansvar för och fler ursäkter att framföra.

Men där har möjligheterna just blivit ordentligt åtstramade, minst sagt. Om det fanns några marginaler kvar har de nu krympt avsevärt. Det utrymme som tidigare fanns för att reda ut saker och ting blir allt mindre för varje nytt tilltag. Framöver kommer jag att gå betydligt hårdare fram i samtliga kapitel. Det som tidigare kanske hade kunnat lämnas därhän kommer nu att få sin plats i berättelsen.

Och låttexterna kommer även de att stramas åt och bli betydligt mer otvetydiga. Mindre antal metaforer, färre omskrivningar och framför allt mindre tolkningsutrymme.

Men just nu har vi annat att göra. Servrarna ska upp, databaserna ska på plats och hela jävla maskineriet ska börja rulla igen.

Inte mitt val.

Jag ger mig inte.

OOPS! Det blev visst två!

September 23, 2026 / / 0 Comments

Jag måste ändå ge en eloge till den som kom på det här. Att försöka stänga ner två hela domäner i stället för att bråka om enskilda kapitel var faktiskt ganska kreativt. Det hade inte ens jag, med mina 136 på Wechsler, förutsett.

Men vem kom på det? Var det hon själv, eller fick hon hjälp av någon som kunde lite data eller lite juridik? Någon som satt där och tänkte att nu jävlar har vi lösningen. Vi stänger båda webbplatserna, så är problemet ur världen.

Jättesmart. Cred för det. Verkligen.

Det fanns bara en liten detalj som vederbörande möjligen inte hade räknat med. Att två nedstängda webbplatser skulle kunna ersättas av två nya uppsättningar, i två olika länder, med samma innehåll som tidigare. Två sidor av samma historia, på var sin sida av en nationsgräns.

OOPS!

Kärlek, juridik och fakturering

Men tänk om hon faktiskt fick hjälp. Av någon som kan lite data, lite juridik eller kanske både och. Någon som med stor övertygelse presenterade den briljanta planen att stänga ner hela skiten.

Vad kostar sådan hjälp? Är det en tjänst mellan vänner, en investering i en spirande romans eller ett alldeles vanligt konsultuppdrag? Och om det nu skulle röra sig om ett nytt ragg som råkar kunna lite om webbhotell, är det då hennes livs kärlek vi bevittnar, eller bara början på ännu ett administrativt trassel?

Jag ser framför mig en synnerligen intressant situation. Någon har kanske lagt ner timmar på att undersöka domäner, formulera anmälningar och förklara hur webbhotell fungerar. Någon har kanske till och med utlovat ett resultat. Och någon kanske nu vill ha betalt.

Ännu en skuld? Ännu en räkning? För ett arbete vars resultat blev raka motsatsen till vad som möjligen var avsikten?

Det vore nästan för bra för att vara sant.

Här kommer fakturan!

Jag kan riktigt föreställa mig mejlet.

Hej! Nu är båda webbplatserna borta. Uppdraget slutfört. Här kommer fakturan. Tack för förtroendet!

Och så kommer nästa mejl.

Hej igen! En liten uppdatering. Webbplatserna är visst tillbaka. Fast nu finns de i två olika länder. Med samma innehåll. Och ett nytt kapitel om hur vi försökte få bort dem.

DAMN!

Det måste vara ett av de mer svårförklarade konsultresultaten. Man beställer en lösning på ett problem och får tillbaka samma problem i två exemplar. Dessutom med internationell distribution och en alldeles ny berättelse om själva beställningen.

Och skulle det visa sig att hjälpen utfördes av ren kärlek blir det förstås ännu intressantare. Då kanske det inte ens finns någon faktura att bestrida. Bara en romantisk gest som resulterade i dubbla webbplatser och ytterligare ett kapitel.

Problemet i kvadrat

Nu har problemet alltså inte försvunnit. Det har duplicerat sig. Och som om det inte vore nog har själva försöket att få bort berättelsen blivit en del av berättelsen.

Jag hade faktiskt inte planerat att skriva det här kapitlet. Jag hade inte heller planerat att intressera mig för utländska webbhotell eller sätta folk i arbete med nya publiceringar. Men det är väl så det blir när andra människor envisas med att bidra till handlingen.

Så vem som än kom på planen: tack för inspirationen. Om det fanns en konsult inblandad hoppas jag att uppdragsgivaren åtminstone fick mängdrabatt. Det kan behövas när ett uppdrag att få bort två webbplatser i stället resulterar i fyra.

Och om det faktiskt kommer en faktura vore det nästan synd att inte spara den. Den kan ju bli underlag till nästa kapitel.

Grattis!

Inte mitt val.

Jag ger mig inte!

Oväntad Marknadsföring

September 23, 2026 / / 0 Comments

Det kom ett brev från webbhotellet. Någon hade anmält mina webbplatser och nu skulle både utkasten till min kommande bok och Wild Women Of Wongo bort från nätet. Inte ett kapitel här och en bild där, utan två hela webbplatser. Det var onekligen ett ganska ambitiöst sätt att framföra synpunkter på litteratur och musik.

Jag hade förstås kunnat sätta mig ner och fundera över om detta var slutet på berättelsen. Problemet var bara att berättelsen inte var slut. Den hade tvärtom just fått ett nytt kapitel, och den här gången hade jag inte ens behövt hitta på handlingen själv.

Det är en av de märkligare egenskaperna hos boken. Varje gång jag tror att jag närmar mig slutet händer något nytt som måste berättas. Jag vet faktiskt inte längre när den här boken kommer att sluta, men jag börjar misstänka att jag inte är ensam om att ha synpunkter på den saken.

Goda nyheter!

Utkasten till min kommande bok är säkrade. Detsamma gäller allt material om Wild Women Of Wongo. Varenda kapitel. Varenda låttext. Varenda bild. Varenda millimeter. Allt finns bevarat.

Just nu arbetar tre personer heltid med att allt inom kort ska vara som vanligt. Som det ska. Två nya uppsättningar av webbplatserna är på väg upp i två olika länder, med samma innehåll som tidigare. Inom några dagar finns alltså inte berättelsen i en upplaga, utan i två.

Det är en intressant utveckling. Jag hade två webbplatser och hade inga planer på att skaffa fyra. Jag hade heller inga planer på att börja undersöka utländska webbhotell, internationell domänregistrering eller skillnaden mellan isländsk och schweizisk lagstiftning. Men här sitter jag nu och har plötsligt blivit påtagligt intresserad av både Island och Schweiz.

Man lär sig mycket av att skriva en bok. Ibland betydligt mer än man hade tänkt sig.

Ett oväntat marknadsföringsarbete

Jag vet inte om någon föreställde sig att ett ingripande mot webbplatserna skulle få berättelsen att försvinna. Om det var förhoppningen måste den fortsatta utvecklingen vara något av en besvikelse. För när materialet är säkrat och två nya publiceringsplatser förbereds har resultatet blivit tämligen kontraproduktivt.

Fanns det ett ögonblick av skadeglädje hos motståndaren kan det mycket väl ha blivit kortvarigt. I stället för att få mindre att förhålla sig till finns det snart två nya uppsättningar webbplatser att upptäcka. Det är naturligtvis ett sätt att skapa internationell spridning, även om jag personligen hade valt en något mindre omständlig marknadsföringsstrategi.

Redan en timme efter min första status på Facebook hörde skvallerpressen av sig. Jag hade knappt hunnit berätta att webbplatserna försvunnit innan historien började leva sitt eget liv. Det var förstås precis vad som behövdes: ännu fler människor som fick anledning att undra vad det egentligen var för berättelse någon ville få bort.

Så det enda detta hittills bidragit med är att hjälpa mig skriva ännu ett kapitel i en bok som redan tycks sakna slut. Och sannolikt dra ännu fler läsare som häpnar över utvecklingen och undrar vad i hela friden som ska hända härnäst. Jag undrar faktiskt samma sak, eftersom jag uppenbarligen inte längre behöver hitta på handlingen själv.

Det märkligaste är nämligen att jag fortfarande inte vet vad nästa kapitel kommer att handla om. Kanske blir det en ny anmälan. Kanske blir det ännu en juridisk tur. Kanske händer absolut ingenting, vilket vid det här laget skulle vara så sensationellt att även det förmodligen förtjänar ett eget kapitel.

Jag har slutat försöka förutse handlingen. Jag skriver bara ner den efter hand.

Inte mitt val

Det finns en viss ironi i att försöka få bort en berättelse som till stor del handlar om vad som händer när människor vägrar prata med varandra. I stället för ett samtal uppstår nya händelser, nya dokument, nya frågor och nya kapitel. Till slut har själva försöket att stoppa berättelsen blivit en del av berättelsen.

Och där befinner vi oss nu. Med hela materialet säkrat, tre personer i arbete och två nya uppsättningar webbplatser under uppbyggnad. Jag hade gärna ägnat den här veckan åt musik, skrivande och betydligt trevligare saker, men uppenbarligen hade berättelsen andra planer.

Försöket att få bort två webbplatser har alltså resulterat i förberedelserna för fyra. Samma kapitel. Samma låttexter. Samma bilder. Samma berättelse, som nu dessutom fått ytterligare ett kapitel om hur någon försökte stoppa den.

Jag vet inte när boken slutar. Det får väl framtiden utvisa, och med tanke på utvecklingen hittills vågar jag inte ens gissa. Men jag tänker inte hitta på något slut bara för att det skulle passa någon annan.

Grattis!

Inte mitt val.

Jag ger mig inte!

Goda Nyheter

September 23, 2026 / / 0 Comments

Utkasten till min kommande bok, liksom allt material om Wild Women Of Wongo, är säkrade. Varenda kapitel. Varenda låttext. Varenda bild. Varenda millimeter.

Allt är på väg upp på nya webbplatser i två olika länder. Inom några dagar finns alltså inte berättelsen i en upplaga, utan i två. Samma innehåll. Nya adresser. Dubbla uppsättningar.

Just nu jobbar tre personer heltid på att allt inom kort ska vara som vanligt. Som det ska.

Fanns det ett incitament av glädje hos motståndaren försvann det högst troligt tämligen omgående. Det enda som uppnåddes var kontraproduktivitet.

Grattis!

Inte mitt val.

Jag ger mig inte!

Då Går Vi Ut I Krig

September 23, 2026 / / 0 Comments

Det finns tydligen människor som tror att man kan få tyst på en berättelse eller censurera musik genom att klaga hos ett webbhotell. Att man kan stänga en dörr, släcka en hemsida och därmed få allt som skrivits att upphöra att existera. Att åratal av arbete, dokumentation, musik, bilder och berättelser bara ska försvinna för att någon bestämmer sig för att det vore bekvämast så.

Det var en intressant idé. Nu får vi se hur den fungerar i praktiken. Troligt inte så bra utan snarare kontraproduktivt. Som sig skall.

Beslutet är redan överklagat och bestridet. Vi kommer att begära besked om exakt vilket innehåll som påstås vara olagligt, på vilka grunder beslutet har fattats och varför två hela webbplatser ska drabbas. Samtidigt är allt redansäkerhetskopierat. Vi flyttar materialet till nya servrar och ser till att det arbete som lagts ned inte blir beroende av ett enda webbhotells bedömning. I sämsta fall blir det alltså dubbla kopior av allt.

Och när det är gjort växlar vi upp. Nya publiceringar, nya kanaler, större räckvidd och riktad reklam för att nå läsare som ännu inte har hittat berättelsen. Om tanken var att minska uppmärksamheten har det här i stället gett mig anledning att satsa betydligt mer på spridningen.

Det här är inte en fråga om att någon måste tycka om det jag skriver. Man får ogilla mina texter, kritisera mina slutsatser och ifrågasätta mina berättelser hur mycket man vill. Men den som vill begränsa publiceringen får också vara beredd på att beslutet granskas, ifrågasätts och prövas.

Jag har lagt tid av mitt liv på det här. På berättelsen, musiken, produktionerna, bilderna och alla de där förbannade timmarna framför datorn när normala människor antagligen har gjort någonting betydligt trevligare. Jag har inte kommit så här långt för att frivilligt kasta allt i papperskorgen därför att någon annan hellre skulle vilja att det inte fanns.

Så nu gör vi det ordentligt. Vi överklagar. Vi kopierar. Vi flyttar. Vi bygger vidare, publicerar vidare och ser till att allt det arbete som redan är gjort får den publik det förtjänar. Inte genom att gömma oss, inte genom att viska och definitivt inte genom att låtsas som om berättelsen aldrig har funnits.

Inte mitt val.

Jag hade gärna ägnat den här tiden åt att skriva nya kapitel och göra ny musik i stället för att hantera ännu ett försök att stoppa det som redan finns. Men när förutsättningarna förändras får man förändra sin strategi. Och om någon tror att en avstängning är slutet på historien har vederbörande uppenbarligen missförstått både historien och författaren.

Jag ger mig inte.

Det gjorde jag klart för länge sedan. Skillnaden är att det nu inte längre bara handlar om att fortsätta skriva. Nu handlar det också om att försvara rätten att få det jag skriver prövat på sakliga grunder, att bevara mitt arbete och att se till att berättelsen inte försvinner i tysthet.

Nu ger jag mig ALDRIG.

Valutan Som Försvann

September 22, 2026 / / 0 Comments

Det fanns en gång en valuta. Ingen riktig förstås. Inga sedlar, inga mynt och ingen växlingskurs man kunde följa på text-tv. Men den hade ett värde. Ett ganska högt sådant dessutom.

Sedan tog någonting slut. Eller rättare sagt, det avslutades. Det är inte riktigt samma sak. Saker som tar slut kan vara färdiga. Saker som avslutas kan fortfarande innehålla ungefär sjutton olösta problem, trettio frågor och ett mindre världskrig som ingen riktigt hade planerat för.

Jag hamnade i exil. Självvald, påtvingad eller bara den enda plats som återstod spelar mindre roll. Det viktiga var att det som en gång hade varit själva centrum försvann. Relationen försvann. Närheten försvann. Det där självklara lilla ”vi” som en gång hade gjort nästan allting förhandlingsbart försvann också.

Det märkliga var att konflikten inte följde med. Den stannade kvar. Och den visade sig vara betydligt mer livskraftig än det den en gång handlade om.

Åren gick. Frågor blev fler. Svar blev färre. Det som från början kanske hade kunnat lösas vid ett köksbord fick egna mappar, dokument, datum, fotografier, meddelanden och så småningom en närmast löjlig mängd text. Konflikten hade på något underligt sätt överlevt relationen.

Någonstans längs vägen förändrades också ekonomin. För det fanns egentligen bara en valuta. En enda sak som hade ett värde större än behovet av ett facit, större än ilskan och större än lusten att fortsätta bråka. Den hade en gång varit värd nästan vad som helst för mig. Det var kanske därför allt kunde fortsätta så länge som det gjorde.

Men det märkliga med den valutan var att den som hade den också själv bestämde dess värde. Och år efter år hände saker som gjorde den mindre användbar. Inte genom någon olycklig konjunktur eller allmän inflation, utan genom hennes eget agerande. Till slut var den inte bara borta.

Hade den fortfarande funnits hade den inte längre varit värd någonting.

Det är en ganska märklig position att hamna i efter flera års konflikt. Det enda betalningsmedel som en gång faktiskt hade kunnat förändra allt hade först försvunnit och sedan, genom samma händelseförlopp, förlorat själva sitt värde. Det gick inte längre att lägga det på bordet och säga: här. Kan vi sluta nu?

För det var inte längre det jag ville ha.

Det finns förstås fortfarande andra saker som har ett värde. Sanning. Svar. Ansvar. En uppriktig ursäkt. Ett facit skulle kunna förändra berättelsen ganska ordentligt, kanske till och med tvinga mig att skriva om delar av den.

Men det skulle inte kunna ta bort den.

För ett facit förändrar vad man vet efteråt. Det förändrar inte vad som hände medan man inte visste. Det tar inte bort åren, frågorna, konsekvenserna eller allt det som hann hända medan svaren saknades. Det kan förändra berättelsen. Det kan inte göra den oskriven.

Och där ligger ironin. Det som en gång hade kunnat få mig att lägga nästan vad som helst åt sidan förbrukades av samma agerande som fick allting annat att växa. När konflikten till slut blivit så stor att det verkligen hade behövts något värdefullt för att förändra den, fanns den enda verkliga valutan inte längre.

Och även om den hade funnits kvar hade jag inte tagit emot den.

Riktad Reklam

September 22, 2026 / / 0 Comments

Jag har alltid haft en ganska enkel bild av reklam. Man gör någonting, visar det för folk och hoppas att någon bryr sig. Förr köpte man en annons i lokaltidningen, satte upp en affisch eller, om man var riktigt ambitiös, ställde sig på torget med en megafon tills någon vänlig människa bad en gå hem.

Sedan kom riktad reklam. Nu kan man sitta hemma vid köksbordet och bestämma att en annons ska visas för människor inom ett visst geografiskt område. Eller demografiskt. Män. Kvinnor. Viss ålder. Man behöver inte veta vad de heter, var de bor eller vilka de känner. Man pekar ungefär på kartan och säger: där. Dom.

Jag är kreatör. Jag gör musik, skriver texter och håller på med en bok som vid det här laget har blivit så omfattande att den förmodligen borde ha ett eget postnummer. Och gör man saker vill man naturligtvis att någon ska se, höra och läsa dem.

Det är trots allt en ganska meningslös verksamhet att lägga tusentals timmar på musik och text för att sedan gömma resultatet i en byrålåda. Jag vill ha lyssnare. Jag vill ha läsare. Helst ganska många.

Där kommer reklamen in.

Jag provade. Karlstad och fyra mil runt omkring som  kändes lagom. Inte hela Sverige, inte halva Värmland, bara ett ganska begränsat område runt en stad. Lite lokal information till lokalbefolkningen, ungefär.

Efter ett tag hade annonsen visats en kvarts miljon gånger. Den hade nått över sextiotusen konton, nästan sexton tusen människor hade klickat på länken och drygt tio tusen hade dessutom väntat tillräckligt länge för att sidan faktiskt skulle laddas. Jag tittade på siffrorna en stund och konstaterade att Karlstads kommun har ungefär nittiotusen invånare.

Det var då jag började fundera på något helt annat än reklam. Säg att den människan har bott i en stad i femton år. Hur många människor hinner den människan egentligen träffa under femton år?

Via jobb. Via tidigare jobb. Via skola och barnens skolor. Via grannar och gamla grannar, vänner och före detta vänner, bekanta, vänners bekanta, föreningar, krogar, middagar och människor man av någon anledning sprungit på trettio gånger utan att egentligen känna.

Det behöver inte vara människor som står den människan nära. De behöver inte ens ha telefonnumret kvar. Det räcker med den betydligt lägre graden av bekantskap som gör att någon ser ett namn eller ett fotografi, eller läser någonting, och tänker: Men vänta nu. Den människan känner ju jag igen.

Där någonstans blir riktad reklam ganska fascinerande. För frågan är inte längre vilka odds det är att den människan ser annonsen. Den människan behöver faktiskt inte se den alls.

Frågan är vilka odds det är att någon som känner den människan gör det. Och efter femton år på samma plats börjar den där kretsen bli ganska stor. En arbetsplats ger några människor, nästa arbetsplats några till, skolan ytterligare ett gäng och ett bostadsområde ett antal till.

Till slut har man byggt ett ganska stort socialt spindelnät utan att egentligen tänka på det. Sedan kommer Facebook med en annons och kastar den över sextiotusen människor i samma geografiska område. Jag började fundera på sannolikhetslära.

Men där gjorde jag först ett tankefel. Jag räknade människor som om de vore kulor i en skål. En ser annonsen, en annan gör det inte, någon klickar och någon scrollar vidare. Så fungerar förstås inte människor.

Säg att någon ser annonsen och känner igen den människan. Men herregud. Henne känner ju jag. Det behöver fortfarande inte hända någonting. Personen kan läsa, stänga sidan och fortsätta med sitt liv.

Men sedan skickar hon länken till en gammal arbetskamrat. Minns du henne? Vi jobbade ju på samma avdelning. Arbetskamraten minns mycket väl vem det är, men kommer dessutom på att Lena också jobbade där.

Skicka den till Lena. Hon jobbade ju med henne mycket mer än vi gjorde.

Lena får länken. Lena känner i sin tur någon annan. Och plötsligt har situationen förändrats, för nu handlar det inte längre om hur många människor Facebook når. Det handlar om hur många kluster Facebook råkar träffa.

En gammal arbetsplats är ett kluster. En skola är ett annat. Ett bostadsområde ett tredje. Gamla vänner, föräldrar från barnens skola, föreningar och tidigare arbetskamrater bildar fler. Och människor inom samma kluster känner dessutom ofta varandra. Och olika kluster kan överlappa varandra.

Det räcker alltså inte att fråga vilka odds det är att en person ur den människans omgivning ser annonsen. Det intressanta är vad som händer om två gör det. Eller fem.

För då kan någonting som började som en Facebookannons plötsligt börja röra sig helt utan Facebook. Länken skickas i Messenger. Någon nämner den på jobbet. Någon ringer en gammal kollega. Någon skickar den vidare med de där fem små orden som förmodligen har startat fler lokala informationskedjor än någon algoritm i världen:

Har du sett det här?

Och där kan det bli en bomb. Inte därför att sextiotusen människor plötsligt sitter och diskuterar samma sak, för det vore naturligtvis fullständigt absurt. Utan därför att rätt tio människor kan vara betydligt viktigare än femtiotusen okända.

Om den människan har bott på samma plats i femton år behövs det inte särskilt många träffar innan fem människor som känner den människan också känner varandra. Och när det väl händer behövs inte Facebook längre. Då har reklamen gjort sitt jobb och lämnat över distributionen till världens äldsta och förmodligen effektivaste algoritm.

Människor.

Det var den delen jag inte riktigt hade tänkt på när jag valde målgrupp. Jag hade tänkt geografisk räckvidd. Jag hade tänkt visningar, klick och någon procents hit rate.

Men jag hade egentligen köpt någonting annat. Jag hade köpt möjligheten att kasta en tändsticka över ett helt lokalt socialt nätverk och se om den råkade landa någonstans där människor kände igen varandra.

Nästan en kvarts miljon visningar senare började jag misstänka att det kanske var ganska gott om tändstickor.

Och tydligen hade jag lagt på fyrtio kilometer.

Det var kanske lite överdrivet.

Billigt? Nja…

Fungerande? Troligt…

Avdragsgillt? Absolut…

Sent I September

September 21, 2026 / / 0 Comments

Måndag. 

Sol. Men höst. September är faan snart slut. Kyligt. Tomaterna växer och mognar som dom ska trots mjöldaggen. Jag har skalat av skadade blad och behållit det som behövs för fotosyntesen. Någonstans går tydligen gränsen även för en tomatplanta. Allt behöver inte räddas. Bara tillräckligt mycket för att den ska fortsätta fungera.

Frukost. Estniskt svartbröd. Rökt ost. Sallad. Örtte. Katten hjälper till att läsa mail genom att lägga sig på ungefär det som för tillfället är viktigast. Facebook presenterar sina ”minnen”. Det gör Facebook varje dag, som en gammal släkting som hittat en kartong på vinden och inte riktigt förstår varför man ibland helst hade låtit den stå kvar där.

Oftast blir minnena mest en påminnelse om ännu ett kapitel som måste skrivas. Som om jag inte hade tillräckligt redan. 68 000 SMS. Bilder. Mail. Mina dagböcker. Facebook. Datum. Resor. Restauranger. Fotografier av mat som plötsligt visar sig vara betydligt viktigare än någon rimlig människa kunde föreställa sig när maten fortfarande var varm.

Ju mer jag går igenom, desto mer skriver jag. Ju mer jag skriver, desto mer ser jag motsägelserna. Sveken. Alla försöken att svära sig fri från skuld. Allt krångel. Alla konstigheter. Saker som sades en månad och tycks ha betytt någonting helt annat månaden efter. Till slut sitter man där flera år senare och försöker förstå vilket liv man egentligen levde.

Och jag fattar inte att jag orkade. Alltså i själen. Inte att jag orkade gå upp på morgonen, köra bil, arbeta, spela gitarr eller köpa mjölk. Utan att jag orkade leva mitt i all den där osäkerheten och ändå fortsätta försöka förstå den. Fast egentligen gjorde jag väl inte det. Jag gick totalt sönder.

Inte konstigt att jag drack.

Nu är det måndag igen. Det blir en lång vecka. Många kapitel ska skrivas, eftersom tydligen 733 sidor inte räckte för att reda ut vad fan som hände. Jag ska dessutom till min väns skönhetssalong. Djuprengöring med ultraljud. Kemisk peeling, och “V-Max”, tror jag det hette. Någon ska alltså försöka fortsätta reparera och underhålla utsidan medan jag fortsätter gräva runt i resterna av insidan. Och när jag ändå dräller runt tänkte jag kila in på NK. Såg ett par fantastiska boots från R.M. Williams. lite pricey. Men Tasty… och på tal om tasty kanske ta en god och trevlig lunch nånstans.

Sedan ska jag till skolan och fortsätta försöka lära mig estniska. Det svåra nu är märkligt nog inte alla ord och meningar jag lyckats pränta in, utan stavningen. Att prata är lättare än att skriva, uppenbarligen. Vilket känns en smula orättvist med tanke på att jag samtidigt håller på att skriva världens längsta redogörelse för varför två människor inte lyckades prata med varandra.

Så ska det spelas in sång. Det ska skrivas kapitel efter kapitel till min bok. Det ska pluggas. Tomaterna ska hållas vid liv och katten ska fortsätta sköta mailen. Så måste jag ju försöka gå min mil varje dag. Men det vete faan om jag hinner denna veckan.

Och så var det nåt annat.

Jo just det… jag har ju ett jobb som DJ i veckan dessutom. Herregud. Men som tur är så är jag väl förberedd. Det blir ”det bästa från slutet av 70 och början av 80”. Det var poppis sist.

7 Månader

September 21, 2026 / / 0 Comments

I början räknade jag dagarna. Och skulle försöka röra på mig hälsosamt också. Jag kom runt halva kvarteret. Det kändes ungefär som en rimlig expedition för en kropp som fortfarande förhandlade om villkoren.

Sedan började jag räkna veckor i stället. Och kom upp i en mil. Om dagen. Det är märkligt hur snabbt människan flyttar sina egna målstolpar. Först är man nöjd om man kommer runt hörnet utan att behöva bli hämtad. Några månader senare går man en mil och blir irriterad om klockan påstår att det bara var nio och en halv kilometer.

Mitt första riktiga test var Djurönäset Art Weekend. Välkomstdrinkar. Vin. Hotellrum fem meter från arbetsplatsen och efterfesten. Ungefär som att testa om man slutat spela genom att bosätta sig ovanpå ett kasino.

Men jag hade bestämt mig för att vara fullständigt öppen med att jag slutat dricka. Det visade sig vara betydligt enklare än alla märkliga konstruktioner man annars kan hitta på. Förstående och lyhörda vänner gjorde resten. En vän hämtade vin till alla runt bordet utom mig, utan att göra någon affär av det och framför allt utan att få mig att känna mig som den där stackars jäveln som inte fick vara med.

För det var ju inte så att jag blev utesluten eller ignorerad. Tvärtom. Jag fick stöd. Det är en ganska stor skillnad mellan att någon låter bli att hälla vin i ens glas och att någon försöker plocka bort en ur livet.

Jag lyckades dessutom ta mitt glas vin till maten. Ett. Sedan gick jag till mitt rum, fick varmt vatten i en termos i receptionen och drack örtte. Det låter inte särskilt rock’n’roll, men å andra sidan har rock’n’roll haft ungefär sjuttio år på sig att demonstrera hur jävla dåligt den är på långsiktig hälsoplanering.

Det där bestämde jag från början. Jag tänker inte sälla mig till dem som står på barrikaderna och gapar om att alkohol är Djävulen. Jag vill kunna leva normalt. Jag vill kunna ta ett glas vin till en god middag utan att det blir tio, och jag vill kunna köpa fem öl hem, dricka en till grillningen och sedan upptäcka nästa torsdag att de andra fyra fortfarande står kvar.

Däremot verkar summan av lasterna vara konstant. Naturen avskyr vakuum och min kropp avskyr tydligen ett ledigt beroende. Mitt beroende av örtte har därför utvecklats till något som antagligen borde studeras av någon myndighet.

Jag vet inte hur många djävla sorter jag dricker längre. Kamomill. Nässlor. Maskros. Backtimjan. Jag har till och med försökt göra något slags schematiskt underlag över vad som påstås vara bra för vad, vilket är ett tydligt tecken på att någonting har gått för långt. Förr öppnade jag en flaska. Nu sitter jag och forskar på en växt.

Och alltid estnisk honung.

Jag köpte den på en marknad i Tallinn hösten 2025 och gjorde misstaget att upptäcka att den var fantastisk. Sedan lyckades jag hitta leverantören, mailade dem och frågade om de kunde skicka mer. Det kunde de. Fem kilo.

Fem kilo honung låter mycket tills man har utvecklat ett örtteproblem.

Det börjar bli dags att beställa igen. Riktig honung. Inte sådan där mystisk industrisörja man ibland läser om i tidningarna, där bina verkar ha varit den minst inblandade parten i produktionen. Utan riktig honung.

Ni borde förresten beställa om ni gillar honung.

Jag hade kunnat avsluta med något djupt om sex månader, karaktär, förändring och människans förmåga att resa sig. Men det vore att göra det onödigt komplicerat.

Jag går oftast en mil om dagen.

Det blev vin över.

Och jag behöver fem kilo honung.

Det får duga.

https://meemeistrid.ee

Sammanställt

September 21, 2026 / / 0 Comments

Det finns ord som är väldigt effektiva.

De kan sammanfatta saker. Krig. Kärlek. Skilsmässa. Konkurs. Semester. Ord är praktiska på det sättet. Man slipper dra hela historien varje gång någon frågar hur det är.

Sedan finns det ord som är lite för effektiva.

Ofredande, till exempel.

Det är ett väldigt behändigt ord. Åtta bokstäver. Det får plats på en rad, i en ruta, i ett ärende och förmodligen i ett ganska litet fält i något datasystem hos Polismyndigheten. Man behöver inte ens särskilt mycket hårddisk.

Problemet är bara att det är lite svårt att få verkligheten att passa i det. Den aktuella verkligheten pågick i arton månader.

Jag har därför, på min advokats begäran, ägnat en del tid åt att försöka sammanställa den. Min advokat är en mycket klok kvinna. En av hennes bättre egenskaper är att hon förstår att människor som ska läsa juridiskt material inte nödvändigtvis blir lyckligare av att få en lastpall levererad till kontoret.

Ungefär tjugo sidor, tyckte hon. Det var ett rimligt önskemål.

Det visade sig bara finnas ett mindre logistiskt problem.

Under den aktuella perioden finns 32 469 SMS. Av dem är 11 590 skickade av mig och 20 879 skickade åt andra hållet. SMS-kontakten förekommer under 309 olika kalenderdagar och under 251 av dem går meddelanden åt båda hållen.

Det är alltså innan vi börjar med resten.

Resten är biograferna. Middagarna. Restaurangerna. Promenaderna. Laga mat tillsammans. Sova över. Resorna. Tallinn. Barcelona. Tunisien. Palermo. Pompeji. Florens. Djurönäset. Bilar som lånas, lämnas och hämtas. Konst. Musik. Projekt. Presenter. Blommor.

Och väldigt, väldigt många helt vanliga meddelanden.

Tack för ikväll. Tack så mycket. Tack tack. Trevligt. Sov gott. Kör försiktigt. Puss. Hjärta. Hjärta igen. Älskar dig. Saknar dig. Tänker på dig. Tack för ikväll. Tack så mycket. Tack tack. Trevligt. Sov gott. Kör försiktigt. Puss. Hjärta. Hjärta igen.

Det är nästan provocerande odramatiskt.

Människor som faktiskt umgås producerar nämligen enorma mängder brus. De skriver inte bara de där meddelandena som senare ser imponerande ut när någon markerar dem med gul överstrykningspenna. De skriver att de är sena. De frågar vad den andre vill äta. De skickar bilder. De undrar var bilen står. Någon ska köpa något. Någon jobbar. Någon är hungrig. Någon säger tack för igår.

Det är livet mellan rubrikerna. Och just det där förbannade livet är problemet när man ska sammanställa.

Jag började. Sammanställde. Sammanställde lite till. Sedan sammanställde jag sammanställningen.

Alla som känner mig vet jag sparar. Sparar. Sparar. Sparar. Biljetter. Kvitton. Notor. Papper. Allt. Allt. Allt.

Efter ett tag hade jag sannolikt tillräckligt mycket sammanställt material för att behöva sammanställa vilka sammanställningar som fortfarande var aktuella.

Jag hittade biobokningar. Restauranger. Resor. Fotografier. Blommor. Presenter. Kvitton. Meddelanden före möten. Meddelanden under dagar vi träffades. Meddelanden efteråt. Nya förslag om att ses. Tack för maten. Tack för kvällen. Tack för idag.

Puss. Hjärta.

Och naturligtvis konflikterna.

För det fanns konflikter. Det vore en ganska märklig berättelse om arton månader mellan två människor om det inte gjorde det. Vi kunde bråka något alldeles fantastiskt. Jag tror inte ens att detta är en upplysning som kommer chockera den trogne läsaren.

Men jag köper inte sammanfattningen.

Jag köper inte att alla dessa månader, alla dessa SMS, alla dessa initiativ åt båda håll, alla biografer, middagar, resor, blommor, presenter, promenader, övernattningar och vardagliga små jävla ”tack för ikväll ❤️” kan reduceras till ett enda ord som påstås beskriva arton månader.

Ofredande.

Nope. Nix. Nej. Icke.

Min ståndpunkt är en annan. Jag menar att den beskrivningen är falsk och att det handlar om falsk tillvitelse. Det är min uppfattning, och den tänker jag naturligtvis låta prövas där sådant ska prövas. Oavett hur många varv det hela ska dras. Oavsett.

Därför sitter jag här och sammanställer.

Jag köper den inte därför att materialet framför mig inte lämnar särskilt mycket utrymme för den.

För mig är det bortom rimligt tvivel att berättelsen om ett arton månader långt ”ofredande” är bullshit. Inte en olycklig sammanfattning. Inte två människor som minns en komplicerad relation lite olika. Jag menar att det är en påhittad beskrivning av ett dokumenterat händelseförlopp, och att den har lämnats för att skada mig.

Det är naturligtvis en ganska allvarlig sak att påstå.

Bra. Då ska man också kunna bevisa det. Och det är precis vad vi tänker göra.

Inte genom att jag sitter och säger att jag minns annorlunda. Minnen är utmärkta saker tills två människor har olika. Då förvandlas de snabbt till två personer som pekar åt varsitt håll och säger ”jo” och ”nej” tills någon behöver kaffe.

Här finns något bättre. Här finns 32 469 SMS.

Här finns datum. Tider. Bokningar. Biografer. Restauranger. Resor. Fotografier. Presenter. Blommor. Initiativ. Svar. Återkomster. Övernattningar. Praktiska saker. Gemensamma projekt. Meddelanden före möten och meddelanden efter möten. Och en närmast industriell produktion av tack så mycket, tack för ikväll, sov gott, pussar och hjärtan.

Det är det som gör hela saken så förbannat konkret.

Jag behöver inte be någon tro på min version därför att jag berättar den övertygande. Jag kan lägga fram kronologin. Sedan kan någon annan kontrollera den.

Det är också därför jag menar falsk tillvitelse. Det är min anklagelse, och jag tänker inte gömma den bakom något bekvämare ord. Om jag har rätt ska det visas med materialet. Om jag har fel ska samma material kunna visa det.

Korten på bordet. Alla korten.

Min advokat har den möjligen något mer civiliserade uppfattningen att alla korten inte nödvändigtvis behöver ligga på bordet samtidigt.

Min advokat ville ha ungefär tjugo sidor. Det blev tjugo sidor.

Det imponerande med dessa tjugo sidor är emellertid framför allt allt som inte fick plats på dem. För jag hade kunnat göra åttio. Utan problem. Jag hade kunnat göra tvåhundra om jag blivit på dåligt humör.

Det finns någonting nästan komiskt i att problemet inte är att hitta material som motsäger den enkla berättelsen. Problemet är att välja bort material. Vilken middag ska inte räknas? Vilken bio ska bort? Vilket initiativ är överflödigt? Hur många gånger måste någon skriva tack efter att man träffats innan det börjar bli tjatigt att redovisa att personen skrev tack efter att man träffats?

Det är där min advokat kommer in igen.

Hon har den för jurister mycket användbara egenskapen att förstå skillnaden mellan allt som finns och allt någon behöver läsa för att förstå vad som finns. Jag har den något mindre användbara egenskapen att vilja lägga fram varenda förbannad servett om servetten råkar ha ett datum på sig.

Det är förmodligen därför hon är advokat och jag skriver detta.

Men det tar tid. Det kostar pengar. Då är det så.

Jag har inget problem med något av det. Sanningen blir inte mindre värd för att den är arbetskrävande och ett händelseförlopp blir inte enklare därför att pärmen blir tjock.

Korten ska upp på bordet.

Inte några utvalda kort. Inte esset utan tvåan, eller tvåan utan esset. Hela handen ska kunna granskas, kronologin ska gå att följa och påståenden ska kunna ställas mot det som faktiskt finns dokumenterat.

Sedan får rätt människor bedöma vad korten betyder.

Ansvar ska tas där ansvar rättmätigt hör hemma. Mitt där det är mitt. Någon annans där det är någon annans. Det är egentligen inte mer komplicerat än så. Under tiden fortsätter jag att sammanställa. Och sammanställa. Och sammanställa.

Någonstans bland 32 469 SMS finns det säkert ytterligare ett hjärta jag har missat.

Det vore ju förargligt.

Samma Metod

September 20, 2026 / / 0 Comments

Jag “hörde en gång om två människor som hade ett problem”. Problemet var antagligen inte särskilt märkvärdigt från början. Sådana problem uppstår hela tiden mellan människor som tycker om varandra, och de brukar gå att lösa med kaffe, två stolar och några meningar som ingen egentligen tycker särskilt mycket om att säga.

De här två valde en annan metod. De skrev meddelanden. Väldigt många meddelanden. De blev med tiden så skickliga på metoden att de kunde diskutera samma fråga i hundratals meddelanden utan den störande bieffekten att frågan faktiskt blev besvarad.

Det fanns vissa återkommande ämnen. Ett telefonnummer som hade bytt ägare över en bardisk. Någon date. Någon gammal relation som verkade ha fler eftertexter än en Marvel-film. Några frågor där svaret märkligt nog alltid verkade vara svårare att få fram än nästa konflikt om varför frågan hade ställts.

Åren gick. Ibland var de tillsammans, ibland inte, ibland befann de sig i det märkliga mellanläge där två människor uppenbarligen betyder väldigt mycket för varandra men samtidigt arbetar målmedvetet på att göra detta så opraktiskt som möjligt. Vid ett tillfälle, när nysnön föll och dom stod och tittade på varandra under en gatlykta en sen kväll, sammanfattade den ena faktiskt situationen alldeles utmärkt: du ger dig inte och jag ger mig inte. Det borde kanske ha betraktats som en varning. Det gjorde det inte. Istället avslutades kvällen, som bara bestått av bråk och hån, med att dom tog en öl tillsammans.

Till slut försvann relationen. Den som enligt den ena aldrig hade funnits och aldrig skulle finnas. Men den försvann i vilket fall. Det var åtminstone tanken. Den ena stängde dörren till det som återstod av ett vi, och därefter följde många månaders tystnad. Det märkliga var bara att konflikten inte hade fått informationen. Den låg kvar.

Den andre började istället skriva. Inte meddelanden den här gången, utan en berättelse. För när samtalet uteblev återstod berättelsen, vilket möjligen var ett onödigt högtidligt sätt att säga att obesvarade frågor har en irriterande förmåga att överleva människorna som slutat svara på dem.

Sedan hände något ännu märkligare. Efter en lång tids tystnad började konflikten röra på sig igen. Inte genom de gamla meddelandena. Den hade blivit modern. Nu fanns andra vägar. Internet. Musik. Texter. Myndigheter. Sökresultat. Gamla länkar. Nya länkar. Betald reklam mer målinriktad än PrSM, Precision Strike Missile, och med en genomslagskraft i storleksordningen av Miley Cyrus “Wrecking Ball”. En konflikt som en gång hade fått plats i två mobiltelefoner hade plötsligt skaffat egen infrastruktur.

Pingpongen hade inte upphört. Den hade bara skaffat ett större bord. Det var ungefär där en artificiell intelligens oväntat dök upp och sa något ganska klokt. Det är alltid förnedrande när det händer.

Den hade läst delar av historien och kom fram till att de två människorna aldrig hade lyckats lösa konflikten därför att de fortsatte använda samma metoder som hade hållit den vid liv. Sedan föreslog maskinen något fullständigt revolutionerande.

De borde prata med varandra. Förmodat prata med varandra i sällskap av en vuxen. Kanske en lågmäld och intelligent parterapeut med sin mottagning placerad på någon vacker gata på Södermalm. Jag tror att den föreslog två stolar också, fast det kan jag ha lagt till själv.

Men ju längre jag tänkte på det, desto mindre lustigt blev det. För tänk om hela den enorma konstruktionen egentligen fortfarande vilade på samma gamla mekanism. Den ena gör någonting för att hantera konflikten. Den andra reagerar på det. Den första reagerar på reaktionen. Och båda får därmed ytterligare bevis för att nästa drag är nödvändigt. Orsak och verkan. I den ordningen.

Det är en utmärkt evighetsmaskin. Den producerar bara ingenting.

Eller det är förresten inte riktigt sant. Den producerar meddelanden, berättelser, låtar, anmälningar, motanmälningar, ilska, misstankar och nya saker att vara oense om. Det enda den inte verkar kunna producera är det som saknades från början.

Ett svar. Och ansvar.

Kanske är det därför lösningen efter alla dessa år ser nästan förolämpande enkel ut. Inte enkel att genomföra, förstås. Bara enkel att beskriva.

Två människor sätter sig vid ett bord. Den ena berättar det den andra aldrig fick veta. Den andra lyssnar. Båda tar ansvar för det som faktiskt är deras, utan att varje mening måste följas av ett men du då. Man skiljer det man vet från det man tror, det som hände först från det som hände sedan, orsaker från reaktioner och skuld från ansvar. Sedan förhandlar man. Man förhandlar om hur en historia som ingen av dem lyckats avsluta faktiskt ska få ett slut.

Kanske finns det saker som måste förklaras. Kanske finns det saker som måste förändras. Kanske finns det pengar, texter, musik, rättigheter, krav, konsekvenser och gammal skit som måste läggas på bordet. Då får man väl göra det. Det är trots allt vad bord är till för.

Det märkligaste är att alternativet har testats ganska grundligt vid det här laget.

Fyra år borde räcka som pilotstudie. Metoden fungerade inte. Och om man verkligen vill åt ett annat håll finns det en irriterande detalj som inte ens Google verkar kunna hjälpa till med.

Man måste välja en annan väg…

Jag ger mig inte.

Nån Är Alltid Värst

September 20, 2026 / / 0 Comments

Jag har skrivit väldigt många låtar om en och samma kvinna. Inte till henne, vilket är en ganska viktig skillnad, utan om henne, om oss och om en högst verklig relation som under några år visat sig vara en närmast outsinlig råvarukälla för populärmusik.

Jag hade kunnat nöja mig där. Det hade varit sunt. Men jag gjorde misstaget att bli seriöst intresserad.

Jag började räkna.

Det visade sig att jag hittills har gett ut tjugo låtar om samma kvinna. Ytterligare fyra är på väg, vilket kommer att göra tjugofyra. Det är ganska många gånger att gå in i en studio, starta Logic och konstatera att tydligen var inte ämnet färdigbehandlat den här gången heller.

Då uppstod nästa fråga. Är det verkligen många?

Allting är relativt. Tjugofyra låtar om samma kvinna låter mycket hemma vid köksbordet, men rockhistorien är full av människor med dåligt omdöme, trasiga förhållanden och tillgång till inspelningsstudio. Någon måste rimligen ha varit värre.

Jag började därför läsa om berömda kvinnor som fått musikvärlden att arbeta övertid. Ganska snart dök Pattie Boyd upp, vilket inte var särskilt överraskande. Hon lyckades först få George Harrison att skriva låtar och därefter Eric Clapton att göra samma sak, och någonstans där börjar man förstå att hon inte bara var en kvinna utan närmast en brittisk kulturinstitution.

Clapton är förstås det intressanta jämförelseobjektet. Layla. Bell Bottom Blues. Wonderful Tonight. Old Love. Sedan finns ytterligare låtar där dokumentationen är mer eller mindre stark och en hel hög som internet gärna stoppar i Pattie-lådan eftersom det blir en bättre historia så.

Jag började sortera bort sådant. Det var då det slutade vara roligt.

För om samma beviskrav ska gälla för Eric och mig kan man inte räkna en låt bara därför att någon journalist fyrtio år senare tycker att den nog känns lite Pattie. Det måste finnas rimlig dokumentation för att låten faktiskt handlar om henne eller deras verkliga relation.

Claptons lista krympte ganska fort. Min gjorde inte det.

Här uppstod emellertid ett annat metodproblem. Vem som helst kan skriva 700 låtar om kassörskan på Willys och hävda att Eric Clapton är besegrad. Det måste rimligen finnas någon nedre gräns för när personen som håller i gitarren faktiskt får kallas låtskrivare.

Så jag blev tvungen att kontrollera även mig själv. Det var irriterande.

Jag har arbetat professionellt med musik större delen av mitt vuxna liv. Genom åren har jag hamnat i musikaliska sammanhang med människor som Leland Sklar, JR Robinson och David Garfield och på hemmaplan med bland andra Py Bäckman, Nanne Grönvall och Jan Johanssen. Det finns Melodifestivalen, Eurovision-sammanhang och en massa annat som jag normalt inte känner något större behov av att rada upp eftersom jag redan vet vad jag har gjort.

Men nu behövde jag tydligen bevisa för mig själv att jag inte var en tomte i en källare. Det gick tyvärr bra. Jag tycks alltså kvalificera mig som låtskrivare.

Då återstod kvinnan. Där är bevisläget betydligt enklare.

Hon finns på riktigt. Relationen fanns på riktigt. Händelserna finns på riktigt. Låtarna är publicerade och upphovsmannen råkar fortfarande vara vid liv och kan redogöra för vad han skrev dem om.

Och här måste ordet om understrykas.

Det handlar inte om att jag såg Michelle Pfeiffer i en film 1987, blev alldeles varm i kroppen och skrev en ballad. Det handlar inte heller om den generösa definitionen ”inspirerad av”, där man med tillräckligt god vilja kan få halva Fleetwood Macs katalog att handla om samma taxichaufför.

Det handlar om en faktisk relation med en faktisk kvinna och låtar om saker som faktiskt hände i den relationen.

Tjugo stycken hittills. Snart tjugofyra.

Nu började jag dessutom intressera mig för något ännu märkligare än själva antalet: densiteten.

Hur stor del av min produktion under de här åren handlar egentligen om samma människa? Hur många låtar per relationsår blir det? Hur stor del av en professionell låtskrivares publicerade produktion kan en enda kvinna ockupera innan hon rent statistiskt upphör att vara en före detta flickvän och övergår till att bli en egen genre?

Det är här man bör sluta. Jag gjorde inte det. Jag började läsa om Guinness World Records.

Det visar sig att problemet med ett eventuellt rekord inte främst är att slå Eric Clapton. Problemet är att definiera vad fan det är man har slagit honom i. ”Flest låtar om en kvinna” fungerar inte. Då kommer någon farbror från Nebraska med 4 000 opublicerade visor om Dolly Parton och förstör hela eftermiddagen.

Definitionen måste vara mätbar. Något i stil med:

Flest kommersiellt utgivna låtar skrivna av en professionell låtskrivare om en och samma verkliga person som låtskrivaren haft en dokumenterad romantisk relation med.

Det är en fullständigt vansinnig mening. Det värsta är att jag verkar kvalificera mig för den.

Jag vet naturligtvis inte om tjugofyra är världsrekord. Någon brasiliansk sambakompositör kan mycket väl ha skrivit 73 låtar om sin tredje fru och därmed förstöra allting. Det är precis därför frågan plötsligt blivit intressant på riktigt.

Så nu håller jag på att samla underlagen. Utgivningar. Credits. Datum. Den professionella historiken. Relationens tidslinje. Vilka låtar som handlar om vad. Och framför allt den statistiska densiteten, eftersom det vore vetenskapligt oförsvarbart att bara konstatera att jag uppenbarligen haft väldigt svårt att byta ämne.

Sedan kanske jag skickar skiten till Guinness. Inte för att meddela dem att jag har världsrekord. Jag tänkte bara fråga.

För någonstans i världen kan det förstås finnas en professionell låtskrivare som har skrivit fler än tjugofyra publicerade låtar om samma kvinna han faktiskt haft en relation med.

Men efter att ha börjat leta har jag åtminstone upptäckt en sak.

Det är inte Eric Clapton.

Sedan “kanske” jag skickar skiten till Guinness.

Inte för att meddela dem att jag har världsrekord. Jag tänkte bara fråga om någon annan professionell låtskrivare lyckats skriva fler än tjugofyra publicerade låtar om en och samma kvinna han faktiskt haft en relation med.

Det kan naturligtvis finnas någon. Någon brasiliansk sambakompositör med tre skilsmässor, dåligt omdöme och obegränsad studiotid kan fortfarande förstöra hela projektet.

Men det finns en detalj i allt det här som jag inte upptäckte förrän jag hade räknat färdigt.

Den största ironin.

Om Guinness faktiskt skulle godkänna kategorin, och om tjugofyra visar sig vara fler än någon annan kan dokumentera, så är det egentligen inte jag som är det märkvärdiga rekordet.

Jag har bara skrivit låtarna.

Det är HON som har fått tjugofyra publicerade låtar skrivna om sig av samma professionella låtskrivare. Det är alltså hon som hamnar i Guinness.

Och efter allt detta skulle min största internationella bedrift kunna bli att jag lyckades göra mitt ex till världsrekordhållare.

Det hade jag fan inte räknat med…

Det finns förstås en praktisk fördel också.

Det är svårt att polisanmäla någon för ett världsrekord.

Särskilt när det är man själv som innehar det.

Kompis

September 19, 2026 / / 0 Comments

KOMPIS

Någon i bandet hade köpt en sexpack Mumsmums. Fem blev uppätna. En blev över. Jag tror fortfarande inte att någon riktigt vet varför, men av någon anledning blev den sista i förpackningen fasttejpad på vindrutan på turnébussen.

Fram.

Det här var under en av 80-talets varmaste somrar. Och där satt den. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Månader. Inuti plasten började någonting hända som förmodligen borde ha dokumenterats av Naturhistoriska riksmuseet.

Möglet växte. Förpackningen svällde. Mumsmumsen slutade gradvis att vara en Mumsmums och övergick till någon annan biologisk kategori som ingen av oss hade kompetens att identifiera.

På vindrutan hade någon skrivit KOMPIS med spritpenna.

En pil pekade på förpackningen.

Och Kompis åkte med.

I tre månader.

Sedan hände dikeskörningen.

Bussjäveln välte. Nånstans utanför Karlstad. Polis kom naturligtvis till platsen, och vi hade dessutom en chaufför som såg ut som om han gick på fultjack. Eller möjligen fultjack blandat med att pappan hette Marty Feldman.

Polisen drogtestade honom.

Det gjorde inte direkt situationen mindre märklig.

Och sedan fick en av poliserna syn på Kompis.

Han såg texten på rutan. Följde pilen. Tittade på den uppsvällda förpackningen som hade suttit fasttejpad på vindrutan under tre månader av en av 80-talets varmaste somrar.

Han knackade på den.

Jag kan förstå honom. Den såg förmodligen misstänkt ut. Vi hade en vält turnébuss, ett band, en chaufför som såg narkotikapåverkad ut och ett oidentifierat uppsvällt föremål fasttejpat på framrutan med ordet KOMPIS skrivet bredvid.

Droger?

Polismannen öppnade förpackningen.

Doften av en Mumsmums som genomlidit tre månader på en vindruta under en av 80-talets varmaste somrar är svår att beskriva. Jag tänker därför inte försöka. Det räcker att konstatera att den hade passerat samtliga tidigare kända definitioner av livsmedel.

Polismannen kräktes utanför bussen.

Då hördes en röst från någonstans inne bland bandmedlemmarna:

DU HAR DÖDAT KOMPIS!

”Kompis avled efter en incident med svensk polis.”

Vi såg aldrig Kompis igen. Han blev beslagtagen.

Vila i frid Kompis. Kommer aldrig att glömma dig.

Trådlöst

September 19, 2026 / / 0 Comments

Mitt första trådlösa system till gitarren.

Det var sensation. Plötsligt kunde man spela utan den där jävla sladden mellan gitarren och förstärkaren, vilket naturligtvis öppnade helt nya möjligheter för en gitarrist med betydligt större självförtroende än konsekvenstänkande.

Rockklubb, fullsatt, stor scen och ett stort dansgolv framför oss. Runt hela dansgolvet gick ett brett upphöjt räcke, och på andra sidan satt folk i restaurangdelen och åt medan de tittade på konserten.

Vi drog igång med något häftigt intro och jag fick en idé. Ja, men varför inte? Jag hade ju trådlöst. Jag klev upp på räcket och började gå runt dansgolvet medan jag spelade gitarr och såg, åtminstone enligt min egen bedömning, jävligt cool ut. Folk jublade och hela uppfinningen trådlös gitarr framstod som ett av mänsklighetens större tekniska framsteg.

Ungefär halvvägs runt fick jag syn på ett bord där fyra skitsnygga tjejer satt och åt medan de tittade på konserten. Av någon anledning tyckte jag inte att det räckte att redan gå runt på ett räcke och spela gitarr inför en fullsatt rockklubb. Jag behövde tydligen imponera lite extra. Så jag klev från räcket upp på deras bord och fortsatte spela.

Så långt gick allting bra. Vad jag inte hade kontrollerat innan jag klev upp var bordets konstruktion. Det hade nämligen inte ett ben i varje hörn, utan ett enda ben i mitten. Med en gitarrist placerad ute på ena kanten förändrades därför möbeln ganska omedelbart från restaurangbord till språngbräda.

Fyra vackra flickors måltider lyfte från bordet. Tallrikar, bestick, glas och mat flög genom luften, inklusive en stor räksoppa. Under några korta sekunder måste det ha sett fantastiskt ut. Problemet var egentligen inte att allting åkte upp. Problemet var att allting enligt en av fysikens mer pålitliga principer också skulle komma ner igen.

Det gjorde jag också. Ungefär tre sekunder före maten. Jag landade grensle över räcket och där rök familjelyckan. Sedan kom räksoppan.

Jag kan inte påstå att det som spelades på gitarren just då var det bästa jag spelade den sommaren. På något sätt tog jag mig tillbaka till scenen och konserten fortsatte. Några låtar senare kunde man konstatera att scenen såg ut ungefär som en avrättningsplats under franska revolutionen. Blod, blod, blod.

Jag hade skrapat upp ena benet ordentligt.

Det blev natten på akuten.

Men gitarren hade ingen sladd.

Jag är fortfarande skyldig de fyra tjejerna en middag. Är du en av dem och fortfarande lika snygg, hör av dig.

Jag lovar att den här gången sitta på stolen.

Personaproblemet

September 19, 2026 / / 0 Comments

Jag skriver låtar lite som jag gör det mesta annat. Jag börjar någonstans och ser vad som händer. Ibland finns en färdig idé, ibland en titel, ibland ett riff och ibland bara en mening som råkar låta bättre än den borde. Sedan spelar jag in medan jag skriver, ändrar texten medan jag sjunger och flyttar saker tills låten åtminstone ger sken av att någon haft en plan.

Så blev det med Not My Choice. Jag sjöng demon själv och följaktligen handlade texten om mig. Det är praktiskt. Jag behöver inte fundera särskilt mycket över vem ordet I syftar på när det är jag som står framför mikrofonen.

I found the proof.
I know what I know.
I won’t back down.

Och framför allt:

Not my choice.

Inte mitt val.

Sedan fortsätter jag pilla. Det är också en del av processen. Någon rad byter plats, en annan får stryk, något som lät fantastiskt klockan två på natten visar sig nästa morgon ha skrivits av en idiot. Till slut börjar låten faktiskt bli färdig.

Då kommer jag på en liten detalj.

Jag ska inte sjunga den.

Liv ska sjunga den.

Det här brukar inte vara något större problem. Jag har gjort det förr. Byter man sångare och låten handlar om mig får I bli he, my blir his och sedan får man möblera om några stavelser så att engelskan och melodin fortfarande är någorlunda sams. Det är inte kärnfysik.

Så jag började byta persona.

I found the proof blev He found the proof. I know what I know blev He knows what he knows. Hela berättelsen flyttade ut ur mitt huvud och placerade mig i tredje person. Liv kunde stå bredvid historien och berätta den.

Perfekt.

Förutom refrängen.

För där stod den fortfarande och vägrade samarbeta.

Not my choice.

Det går inte att ändra till Not his choice. Tekniskt går det förstås alldeles utmärkt. Engelska språket kommer inte att ringa polisen. Men hela låten går sönder, eftersom Not My Choice betyder just Inte mitt val.

Det är själva poängen.

Så nu hade jag lyckats skapa en låt där Liv först berättar om en man i tredje person och några sekunder senare plötsligt är mannen själv.

He found the proof you were hiding…

Och sedan:

NOT MY CHOICE!

Jaha.

Det här är sådant som händer när man skriver låtar on the fly och bestämmer vem som ska sjunga dem efteråt.

Jag behövde alltså på något sätt lämna över mikrofonen från berättaren till huvudpersonen utan att någon lyssnare behövde ett organisationsschema. Lösningen blev ungefär så sofistikerad som man kan förvänta sig.

He said.

Klart.

Sedan kom nästa refräng och exakt samma problem dök upp igen. Då hade den kreativa processen redan nått oanade höjder.

So he said.

Klart igen.

Det fina med musikproduktion är emellertid att nästan alla nödlösningar går att förvandla till konstnärliga beslut om man bara har tillräckligt många pluggar. Så nu tänker jag telefonröst. Filter. Dist. Bandpass. Whatever. Filterfest.

So he said…

Och sedan öppnar hela skiten:

NOT MY CHOICE.

Plötsligt är det inte längre ett problem. Nu är det ett dramaturgiskt grepp. Berättaren lämnar över ordet till mannen, mannen tar refrängen och någon kommer kanske till och med tycka att perspektivväxlingen är ovanligt genomtänkt.

På onsdag lägger vi sång. Beställer thai take-away. Pratar skit. Klappar katten.

Om allt fungerar kommer ingen någonsin behöva veta (Opps – tooooo late for that…) att det avancerade berättartekniska greppet egentligen uppstod därför att jag skrev en låt om mig själv, bestämde att någon annan skulle sjunga den och upptäckte alldeles för sent att jag hade två olika persona i samma jävla låt.

Det är ungefär så musik skapas.

Man gör fel.

Sedan lägger man ett filter på det. FAB Filter Pro Q 4 – preset “telephone”. Kanske AMS DMX 16. Nåt kul. Eller Eventide. Klart!

Sedan går vi vidare med “Estonian Devil“. Men jag tror jag behåller min sång där.

Kanske… eventuellt…

Jag vet inte…

Idiotiskt Bollande

September 19, 2026 / / 1 Comment

Det finns konflikter som går över. Folk blir förbannade, säger saker de inte borde ha sagt, går hem, sover dåligt och upptäcker nästa morgon att livet trots allt är för kort för avancerad idioti. Sedan finns det konflikter där två människor tycks upptäcka att livet tydligen är alldeles lagom långt för just avancerad idioti.

Ping pong. Ping pong. Bollande, bollande, bollande, tills någon någonstans beskrev det med två ord som jag önskar att jag själv hade kommit på.

Idiotiskt bollande.

Det är inte mina ord, men det är svårt att hitta två bättre.

Det väcker förstås en ganska självklar fråga. Om bollandet nu var så idiotiskt, varför fortsätta bolla? Varför inte bara göra det där oerhört omoderna som människor gjorde innan det fanns blockeringar, myndigheter, internet och tillräckligt många knappar för att kunna ägna flera år åt att slippa säga tre enkla meningar till varandra?

Ta ansvar. Be om ursäkt. Lägg korten på bordet och låt den andre göra samma sak. Inte erkänna allt den andre någonsin påstått, inte krypa längs golvet och inte utse någon vinnare, utan bara säga vad som faktiskt hände, vad man själv gjorde och vad man önskar att man hade gjort annorlunda.

Det hade kunnat vara över för länge sedan. Det är nästan det mest komiska med hela historien, eftersom alternativet hela tiden har varit så förbannat enkelt. Några kort på ett bord hade kunnat bespara oss en häpnadsväckande mängd bordtennis.

När berättelsen kommer till 24 december 2025 finns det säkert läsare som trodde att berättelsen är slut. Det är en begriplig tanke, eftersom en berättelse någonstans måste nå den punkt där författaren skriver sista meningen, stänger datorn och börjar intressera sig för någonting mer normalt. Fågelskådning kanske, eller modelljärnvägar, eller att sortera skruv efter diameter.

Men nej. Berättelsen var inte slut. Och jag tänker inte avslöja särskilt mycket om vad som händer under sommaren och hösten 2026, eftersom jag faktiskt unnar dem som följt eländet nöjet att få upptäcka det i rätt ordning.

Jag kan däremot avslöja en liten detalj om omfattningen. Ett manus har nu skickats till några av Sveriges största förlag, och det är drygt 730 sidor långt. De drygt 730 sidorna tar berättelsen i huvudsak bara genom 2022 och 2023, vilket är en mening som även jag måste läsa två gånger för att kontrollera att jag inte råkat skriva fel.

Den som redan tycker att 2022 och 2023 är en ganska galen historia har dessutom ett mindre problem. De drygt 730 sidor som nu har skickats som manus till några av Sveriges största förlag är i princip bara akt ett. Jag tänker inte avslöja vad som kommer, men jag kan åtminstone erbjuda en liten innehållsdeklaration för den som funderar på om historien möjligen lugnar ner sig efter sista sidan.

Voilà: 2024. Akt två. It goes from bad to worse. Så mycket kan jag säga utan att förstöra någonting, och den som efter 2023 fortfarande tror på möjligheten till ett stillsamt vuxet samtal får behålla den vackra tanken ett litet tag till. Berättelsen fortsätter nämligen att göra ungefär det motsatta mot vad rimliga berättelser brukar göra när de närmar sig slutet.

Sedan kommer 2025. Nu gör Norén entré, åtminstone bildligt talat, och bordtennisbordet börjar mer likna en scen där två människor envisas med att spela samma pjäs trots att ingen längre verkar minnas vem som egentligen köpte biljetterna. Det som tidigare varit märkligt får konkurrens av sådant som gör det tidigare märkliga nästan hemtrevligt.

Och sedan kommer 2026. Där tänker jag inte ens försöka sammanfatta saken, eftersom 2026 spårar ur. Det räcker som innehållsförteckning tills vidare, och de som en gång trodde att berättelsen tog slut den 24 december 2025 kommer så småningom att förstå varför jag finner just den föreställningen ganska underhållande.

Vilket för oss tillbaka till det där uttrycket jag inte själv hittade på: idiotiskt bollande. För om allt detta nu var så idiotiskt, varför fortsätta? Varför inte någonstans under 2022, 2023, 2024 eller 2025 göra det som hela tiden hade kunnat förändra berättelsen: ta ansvar, be om ursäkt och lägga korten på bordet?

Det hade kanske blivit tjugo minuters obehagligt samtal. I stället blev det akt två, Norén och 2026. Och någonstans på vägen blev det drygt 730 sidor innan berättelsen ens hunnit lämna 2023 bakom sig.

Ping pong, ping pong. Bollande, bollande. Idiotiskt bollande.

Det fascinerande är därför inte längre bara vad som hände. Det fascinerande är hur oerhört mycket som hade kunnat sparas genom någonting så prosaiskt som ansvar. Om allt detta verkligen var ett idiotiskt bollande, varför fortsatte då bollen att komma tillbaka?

Jag vet vad mitt svar är. Jag ger mig inte, och det har aldrig varit någon särskilt välbevarad hemlighet. Men jag har heller aldrig krävt något mirakel för att lägga racket på bordet.

Ta ansvar för det man gjorde. Be om ursäkt för det som blev fel. Lägg korten på bordet, alla korten, och låt sanningen vara precis så obekväm som den råkar vara.

Det hade räckt. Det hade kunnat räcka för flera år sedan, och det skulle ha besparat alla inblandade en imponerande mängd tid. Kanske hade det till och med blivit en betydligt kortare bok. Och färre låtar. Men vänta. Boken är faktiskt värd någonting. En investering. Precis som alla låtar.

Japp. Så blev det.

Bollen kom tillbaka, och sedan kom den tillbaka igen. Någon kallade det idiotiskt bollande, och kanske var det den mest träffsäkra beskrivningen av hela konstruktionen. För om man verkligen tycker att bollandet är idiotiskt finns fortfarande samma gamla möjlighet kvar: man kan sluta slå och i stället lägga korten på bordet.

Jag har inte valt att korten ska hållas därifrån. Jag har inte valt att ett samtal ska ersättas av nya varv runt samma bord. Men jag vet vad jag gör när bollen kommer tillbaka.

Jag ger mig inte.

Idiotiskt bollande.

Inte mitt val!

Öltunnan

September 19, 2026 / / 0 Comments

Sommar. Turné. Öland. Mitten av 1980.

Vi var på väg ut från logen på rockklubben när vi passerade restaurangköket och såg den. ÖLTUNNAN! Jag och artisten tittade på varandra och insåg omedelbart vad vi hade framför oss. Stor som fan, tung som fan och, enligt vår dåvarande förståelse av bryggerinäringen, innehållande ungefär hundra liter öl.

Vi visste naturligtvis vart tunnan egentligen skulle. Den skulle till baren och kopplas till en kran så att människor kunde köpa öl på normalt sätt. Men nu var det sommarturné, vi hade en stor buss och hade kanske redan druckit en del öl. Därför framstod ett betydligt bättre användningsområde som självklart: FEST I BUSSEN! Hundra liter öl skulle räcka en stund.

Att få tunnan till bussen var ett projekt i sig, men snart uppstod ett betydligt större problem. Hur öppnar man den jäveln? Verktyg plockades fram och sedan följde ett jävla meckande, bankande, skruvande och bändande. Den var uppenbarligen konstruerad av människor som räknat med att innehållet skulle hanteras av professionell barpersonal och inte av ett antal halvfulla musiker med verktyg och alldeles för gott självförtroende.

Men till slut vann vi. Tunnan var öppen och vi väntade oss ungefär samma ögonblick som när man hittar en skattkista och lyfter på locket. I stället kom det ut någon sorts kladdig sörja. Ingen öl. Ingen skummande flod av lycka. Bara sörja.

Turnéledaren kom in i bussen och betraktade resultatet. Han var ungefär tio år äldre än oss i bandet och artisten, vilket just den här kvällen visade sig motsvara flera hundra år i praktisk livserfarenhet. Han tittade på tunnan, tittade på oss och skakade på huvudet. MAN TILLSÄTTER VATTEN OCH KOLSYRA I BAREN.

Okej. Det här var information som möjligen hade varit användbar ungefär en timme tidigare. Men vi hade fortfarande investerat både tid, arbete och en betydande del av vår värdighet i hundra liter öl, och det kändes orimligt att ge upp bara för att den tekniskt sett ännu inte hade blivit öl. Frågan blev därför inte längre hur man drack den. Frågan blev om man kunde äta skiten.

Det kunde man tydligen. Smakade väl sådär. En bra bit från fine dining wine, men alkoholen fanns uppenbarligen där och vi åt faktiskt en hel del. När man redan har släpat ut en öltunna från ett restaurangkök, fått in den i en turnébuss och brutit upp den med verktyg är steget till att sitta och äta ölkoncentrat trots allt inte särskilt långt.

Det visade sig dessutom finnas en fördel med öl direkt ur tunnan. Det blev betydligt färre kisspauser än vanligt, vilket på en sommarturné faktiskt kunde betraktas som en logistisk förbättring. Däremot blev det spypauser istället.

Men det var gratis.

« Older posts Newer posts »

© 2026 Micke Wennborn

Theme by Anders Noren — Up ↑