Det finns konflikter som går över. Folk blir förbannade, säger saker de inte borde ha sagt, går hem, sover dåligt och upptäcker nästa morgon att livet trots allt är för kort för avancerad idioti. Sedan finns det konflikter där två människor tycks upptäcka att livet tydligen är alldeles lagom långt för just avancerad idioti.
Ping pong. Ping pong. Bollande, bollande, bollande, tills någon någonstans beskrev det med två ord som jag önskar att jag själv hade kommit på.
Idiotiskt bollande.
Det är inte mina ord, men det är svårt att hitta två bättre.
Det väcker förstås en ganska självklar fråga. Om bollandet nu var så idiotiskt, varför fortsätta bolla? Varför inte bara göra det där oerhört omoderna som människor gjorde innan det fanns blockeringar, myndigheter, internet och tillräckligt många knappar för att kunna ägna flera år åt att slippa säga tre enkla meningar till varandra?
Ta ansvar. Be om ursäkt. Lägg korten på bordet och låt den andre göra samma sak. Inte erkänna allt den andre någonsin påstått, inte krypa längs golvet och inte utse någon vinnare, utan bara säga vad som faktiskt hände, vad man själv gjorde och vad man önskar att man hade gjort annorlunda.
Det hade kunnat vara över för länge sedan. Det är nästan det mest komiska med hela historien, eftersom alternativet hela tiden har varit så förbannat enkelt. Några kort på ett bord hade kunnat bespara oss en häpnadsväckande mängd bordtennis.
När berättelsen kommer till 24 december 2025 finns det säkert läsare som trodde att berättelsen är slut. Det är en begriplig tanke, eftersom en berättelse någonstans måste nå den punkt där författaren skriver sista meningen, stänger datorn och börjar intressera sig för någonting mer normalt. Fågelskådning kanske, eller modelljärnvägar, eller att sortera skruv efter diameter.
Men nej. Berättelsen var inte slut. Och jag tänker inte avslöja särskilt mycket om vad som händer under sommaren och hösten 2026, eftersom jag faktiskt unnar dem som följt eländet nöjet att få upptäcka det i rätt ordning.
Jag kan däremot avslöja en liten detalj om omfattningen. Ett manus har nu skickats till några av Sveriges största förlag, och det är drygt 730 sidor långt. De drygt 730 sidorna tar berättelsen i huvudsak bara genom 2022 och 2023, vilket är en mening som även jag måste läsa två gånger för att kontrollera att jag inte råkat skriva fel.
Den som redan tycker att 2022 och 2023 är en ganska galen historia har dessutom ett mindre problem. De drygt 730 sidor som nu har skickats som manus till några av Sveriges största förlag är i princip bara akt ett. Jag tänker inte avslöja vad som kommer, men jag kan åtminstone erbjuda en liten innehållsdeklaration för den som funderar på om historien möjligen lugnar ner sig efter sista sidan.
Voilà: 2024. Akt två. It goes from bad to worse. Så mycket kan jag säga utan att förstöra någonting, och den som efter 2023 fortfarande tror på möjligheten till ett stillsamt vuxet samtal får behålla den vackra tanken ett litet tag till. Berättelsen fortsätter nämligen att göra ungefär det motsatta mot vad rimliga berättelser brukar göra när de närmar sig slutet.
Sedan kommer 2025. Nu gör Norén entré, åtminstone bildligt talat, och bordtennisbordet börjar mer likna en scen där två människor envisas med att spela samma pjäs trots att ingen längre verkar minnas vem som egentligen köpte biljetterna. Det som tidigare varit märkligt får konkurrens av sådant som gör det tidigare märkliga nästan hemtrevligt.
Och sedan kommer 2026. Där tänker jag inte ens försöka sammanfatta saken, eftersom 2026 spårar ur. Det räcker som innehållsförteckning tills vidare, och de som en gång trodde att berättelsen tog slut den 24 december 2025 kommer så småningom att förstå varför jag finner just den föreställningen ganska underhållande.
Vilket för oss tillbaka till det där uttrycket jag inte själv hittade på: idiotiskt bollande. För om allt detta nu var så idiotiskt, varför fortsätta? Varför inte någonstans under 2022, 2023, 2024 eller 2025 göra det som hela tiden hade kunnat förändra berättelsen: ta ansvar, be om ursäkt och lägga korten på bordet?
Det hade kanske blivit tjugo minuters obehagligt samtal. I stället blev det akt två, Norén och 2026. Och någonstans på vägen blev det drygt 730 sidor innan berättelsen ens hunnit lämna 2023 bakom sig.
Ping pong, ping pong. Bollande, bollande. Idiotiskt bollande.
Det fascinerande är därför inte längre bara vad som hände. Det fascinerande är hur oerhört mycket som hade kunnat sparas genom någonting så prosaiskt som ansvar. Om allt detta verkligen var ett idiotiskt bollande, varför fortsatte då bollen att komma tillbaka?
Jag vet vad mitt svar är. Jag ger mig inte, och det har aldrig varit någon särskilt välbevarad hemlighet. Men jag har heller aldrig krävt något mirakel för att lägga racket på bordet.
Ta ansvar för det man gjorde. Be om ursäkt för det som blev fel. Lägg korten på bordet, alla korten, och låt sanningen vara precis så obekväm som den råkar vara.
Det hade räckt. Det hade kunnat räcka för flera år sedan, och det skulle ha besparat alla inblandade en imponerande mängd tid. Kanske hade det till och med blivit en betydligt kortare bok. Och färre låtar. Men vänta. Boken är faktiskt värd någonting. En investering. Precis som alla låtar.
Japp. Så blev det.
Bollen kom tillbaka, och sedan kom den tillbaka igen. Någon kallade det idiotiskt bollande, och kanske var det den mest träffsäkra beskrivningen av hela konstruktionen. För om man verkligen tycker att bollandet är idiotiskt finns fortfarande samma gamla möjlighet kvar: man kan sluta slå och i stället lägga korten på bordet.
Jag har inte valt att korten ska hållas därifrån. Jag har inte valt att ett samtal ska ersättas av nya varv runt samma bord. Men jag vet vad jag gör när bollen kommer tillbaka.
Jag ger mig inte.
Idiotiskt bollande.
Inte mitt val!
Det finns för övrigt många nya kapitel att läsa redan nu. Berättelsen har vuxit en hel del på sistone, inte…