Musiker/Producent/Låtskrivare/Författare

Author: Micke (Page 5 of 5)

Idiotiskt Bollande

Det finns konflikter som går över. Folk blir förbannade, säger saker de inte borde ha sagt, går hem, sover dåligt och upptäcker nästa morgon att livet trots allt är för kort för avancerad idioti. Sedan finns det konflikter där två människor tycks upptäcka att livet tydligen är alldeles lagom långt för just avancerad idioti.

Ping pong. Ping pong. Bollande, bollande, bollande, tills någon någonstans beskrev det med två ord som jag önskar att jag själv hade kommit på.

Idiotiskt bollande.

Det är inte mina ord, men det är svårt att hitta två bättre.

Det väcker förstås en ganska självklar fråga. Om bollandet nu var så idiotiskt, varför fortsätta bolla? Varför inte bara göra det där oerhört omoderna som människor gjorde innan det fanns blockeringar, myndigheter, internet och tillräckligt många knappar för att kunna ägna flera år åt att slippa säga tre enkla meningar till varandra?

Ta ansvar. Be om ursäkt. Lägg korten på bordet och låt den andre göra samma sak. Inte erkänna allt den andre någonsin påstått, inte krypa längs golvet och inte utse någon vinnare, utan bara säga vad som faktiskt hände, vad man själv gjorde och vad man önskar att man hade gjort annorlunda.

Det hade kunnat vara över för länge sedan. Det är nästan det mest komiska med hela historien, eftersom alternativet hela tiden har varit så förbannat enkelt. Några kort på ett bord hade kunnat bespara oss en häpnadsväckande mängd bordtennis.

När berättelsen kommer till 24 december 2025 finns det säkert läsare som trodde att berättelsen är slut. Det är en begriplig tanke, eftersom en berättelse någonstans måste nå den punkt där författaren skriver sista meningen, stänger datorn och börjar intressera sig för någonting mer normalt. Fågelskådning kanske, eller modelljärnvägar, eller att sortera skruv efter diameter.

Men nej. Berättelsen var inte slut. Och jag tänker inte avslöja särskilt mycket om vad som händer under sommaren och hösten 2026, eftersom jag faktiskt unnar dem som följt eländet nöjet att få upptäcka det i rätt ordning.

Jag kan däremot avslöja en liten detalj om omfattningen. Ett manus har nu skickats till några av Sveriges största förlag, och det är drygt 730 sidor långt. De drygt 730 sidorna tar berättelsen i huvudsak bara genom 2022 och 2023, vilket är en mening som även jag måste läsa två gånger för att kontrollera att jag inte råkat skriva fel.

Den som redan tycker att 2022 och 2023 är en ganska galen historia har dessutom ett mindre problem. De drygt 730 sidor som nu har skickats som manus till några av Sveriges största förlag är i princip bara akt ett. Jag tänker inte avslöja vad som kommer, men jag kan åtminstone erbjuda en liten innehållsdeklaration för den som funderar på om historien möjligen lugnar ner sig efter sista sidan.

Voilà: 2024. Akt två. It goes from bad to worse. Så mycket kan jag säga utan att förstöra någonting, och den som efter 2023 fortfarande tror på möjligheten till ett stillsamt vuxet samtal får behålla den vackra tanken ett litet tag till. Berättelsen fortsätter nämligen att göra ungefär det motsatta mot vad rimliga berättelser brukar göra när de närmar sig slutet.

Sedan kommer 2025. Nu gör Norén entré, åtminstone bildligt talat, och bordtennisbordet börjar mer likna en scen där två människor envisas med att spela samma pjäs trots att ingen längre verkar minnas vem som egentligen köpte biljetterna. Det som tidigare varit märkligt får konkurrens av sådant som gör det tidigare märkliga nästan hemtrevligt.

Och sedan kommer 2026. Där tänker jag inte ens försöka sammanfatta saken, eftersom 2026 spårar ur. Det räcker som innehållsförteckning tills vidare, och de som en gång trodde att berättelsen tog slut den 24 december 2025 kommer så småningom att förstå varför jag finner just den föreställningen ganska underhållande.

Vilket för oss tillbaka till det där uttrycket jag inte själv hittade på: idiotiskt bollande. För om allt detta nu var så idiotiskt, varför fortsätta? Varför inte någonstans under 2022, 2023, 2024 eller 2025 göra det som hela tiden hade kunnat förändra berättelsen: ta ansvar, be om ursäkt och lägga korten på bordet?

Det hade kanske blivit tjugo minuters obehagligt samtal. I stället blev det akt två, Norén och 2026. Och någonstans på vägen blev det drygt 730 sidor innan berättelsen ens hunnit lämna 2023 bakom sig.

Ping pong, ping pong. Bollande, bollande. Idiotiskt bollande.

Det fascinerande är därför inte längre bara vad som hände. Det fascinerande är hur oerhört mycket som hade kunnat sparas genom någonting så prosaiskt som ansvar. Om allt detta verkligen var ett idiotiskt bollande, varför fortsatte då bollen att komma tillbaka?

Jag vet vad mitt svar är. Jag ger mig inte, och det har aldrig varit någon särskilt välbevarad hemlighet. Men jag har heller aldrig krävt något mirakel för att lägga racket på bordet.

Ta ansvar för det man gjorde. Be om ursäkt för det som blev fel. Lägg korten på bordet, alla korten, och låt sanningen vara precis så obekväm som den råkar vara.

Det hade räckt. Det hade kunnat räcka för flera år sedan, och det skulle ha besparat alla inblandade en imponerande mängd tid. Kanske hade det till och med blivit en betydligt kortare bok. Och färre låtar. Men vänta. Boken är faktiskt värd någonting. En investering. Precis som alla låtar.

Japp. Så blev det.

Bollen kom tillbaka, och sedan kom den tillbaka igen. Någon kallade det idiotiskt bollande, och kanske var det den mest träffsäkra beskrivningen av hela konstruktionen. För om man verkligen tycker att bollandet är idiotiskt finns fortfarande samma gamla möjlighet kvar: man kan sluta slå och i stället lägga korten på bordet.

Jag har inte valt att korten ska hållas därifrån. Jag har inte valt att ett samtal ska ersättas av nya varv runt samma bord. Men jag vet vad jag gör när bollen kommer tillbaka.

Jag ger mig inte.

Idiotiskt bollande.

Inte mitt val!

Öltunnan

Sommar. Turné. Öland. Mitten av 1980.

Vi var på väg ut från logen på rockklubben när vi passerade restaurangköket och såg den. ÖLTUNNAN! Jag och artisten tittade på varandra och insåg omedelbart vad vi hade framför oss. Stor som fan, tung som fan och, enligt vår dåvarande förståelse av bryggerinäringen, innehållande ungefär hundra liter öl.

Vi visste naturligtvis vart tunnan egentligen skulle. Den skulle till baren och kopplas till en kran så att människor kunde köpa öl på normalt sätt. Men nu var det sommarturné, vi hade en stor buss och hade kanske redan druckit en del öl. Därför framstod ett betydligt bättre användningsområde som självklart: FEST I BUSSEN! Hundra liter öl skulle räcka en stund.

Att få tunnan till bussen var ett projekt i sig, men snart uppstod ett betydligt större problem. Hur öppnar man den jäveln? Verktyg plockades fram och sedan följde ett jävla meckande, bankande, skruvande och bändande. Den var uppenbarligen konstruerad av människor som räknat med att innehållet skulle hanteras av professionell barpersonal och inte av ett antal halvfulla musiker med verktyg och alldeles för gott självförtroende.

Men till slut vann vi. Tunnan var öppen och vi väntade oss ungefär samma ögonblick som när man hittar en skattkista och lyfter på locket. I stället kom det ut någon sorts kladdig sörja. Ingen öl. Ingen skummande flod av lycka. Bara sörja.

Turnéledaren kom in i bussen och betraktade resultatet. Han var ungefär tio år äldre än oss i bandet och artisten, vilket just den här kvällen visade sig motsvara flera hundra år i praktisk livserfarenhet. Han tittade på tunnan, tittade på oss och skakade på huvudet. MAN TILLSÄTTER VATTEN OCH KOLSYRA I BAREN.

Okej. Det här var information som möjligen hade varit användbar ungefär en timme tidigare. Men vi hade fortfarande investerat både tid, arbete och en betydande del av vår värdighet i hundra liter öl, och det kändes orimligt att ge upp bara för att den tekniskt sett ännu inte hade blivit öl. Frågan blev därför inte längre hur man drack den. Frågan blev om man kunde äta skiten.

Det kunde man tydligen. Smakade väl sådär. En bra bit från fine dining wine, men alkoholen fanns uppenbarligen där och vi åt faktiskt en hel del. När man redan har släpat ut en öltunna från ett restaurangkök, fått in den i en turnébuss och brutit upp den med verktyg är steget till att sitta och äta ölkoncentrat trots allt inte särskilt långt.

Det visade sig dessutom finnas en fördel med öl direkt ur tunnan. Det blev betydligt färre kisspauser än vanligt, vilket på en sommarturné faktiskt kunde betraktas som en logistisk förbättring. Däremot blev det spypauser istället.

Men det var gratis.

Roten Till Det Onda

Det fanns inga mobiltelefoner. Inget internet. Ingenting. Bara fem musiker, en av Sveriges då största artister och en stor jävla turnébuss.

Vi hade kisspaus när vi såg den.

Rotvältan.

Okej, vi hade kanske druckit en del öl i bussen. Det kan ha påverkat den kollektiva bedömningen av vad som var lämpligt att ta med sig på en sommarturné. Men just där och då rådde fullständig enighet om en sak.

Den skulle med.

En timme senare hade fem musiker och en artist lyckats få in en rotvälta i turnébussen. Vi var svettiga, smutsiga och mycket nöjda med oss själva. Chauffören var mindre nöjd.

Han protesterade faktiskt ganska kraftigt. Han var trots allt anställd av bussägaren och hade förmodligen någon sorts professionell relation till begrepp som ordning, renlighet och att inte lasta in delar av svensk skogsmark i passagerarutrymmet.

Det hade inte vi.

Roten påverkade bussens standard. Påtagligt. Men nu var den inne, och när någonting väl hade tagit fem musiker och en av Sveriges största artister en timme att få in i en buss fanns det inte en jävel som tänkte ägna ytterligare en timme åt att få ut den igen.

Så den fick åka med.

Hela sommaren.

Vi döpte den till Roten Till Den Onda.

Det var ett mycket passande namn. Ibland regnade det, och trots att roten efter hand borde ha blivit av med större delen av den jord och sand den hade tagit med sig från sitt tidigare liv fortsatte det på något obegripligt sätt att ramla av mer. Det fastnade under skorna. Det trampades ut i mattorna. Det spreds genom bussen.

Skitsamma.

Roten Till Den Onda var numera medlem av turnésällskapet.

När turnén var slut efter ungefär tre månader lämnade vi tillbaka bussen. Roten gjorde det också. Den fick helt enkelt följa med till sitt nya hem hos dem som ägde bussen.

Jag har ibland undrat vad människan som skulle städa den tänkte.

Att städa en turnébuss efter tre månaders svensk sommarturné med fem musiker och en artist var förmodligen ett ganska speciellt arbete redan under normala omständigheter.

Men jag gissar att en rotvälta var nåt nytt.

Prislapp

Jag har funderat mycket på svek. Det är ett ganska stort ord. Sådana ord har en tendens att växa tills de täcker allting. Lögnerna. Halvsanningarna. Tystnaden. Alla gånger saker inte riktigt gick ihop. Alla gånger jag fick en förklaring som senare behövde en ny förklaring för att den första förklaringen skulle fungera. Men om jag ska vara riktigt ärlig tror jag inte att det är allt det där jag kommer tillbaka till.

Jag kommer tillbaka till ett telefonnummer. Det är nästan löjligt. Fyra år av mitt liv och tusentals meddelanden, resor, middagar, blommor, presenter, musik, bilder, bråk, försoningar, förhoppningar och fullständigt obegripliga diskussioner om vad två människor egentligen var för varandra. Och någonstans mitt i alltihop står en krog. Några glas för mycket. Som vanligt. En främmande man. Ett telefonnummer. Sedan en date.

Det finns naturligtvis betydligt värre saker människor kan göra mot varandra. Folk bedrar varandra i åratal. De har dubbelliv, hemliga familjer och lägenheter i andra städer. Någonstans sitter säkert en människa just nu och upptäcker att hennes man sedan tjugotre år tillbaka egentligen heter Bengt i Västerås men Fernando på Teneriffa. Jag fick ett telefonnummer och en date att förhålla mig till. Ändå tror jag att det var där någonting gick sönder på riktigt.

Inte för att ett telefonnummer är särskilt märkvärdigt. Telia delar ut miljontals av dem. Problemet var vad numret betydde i förhållande till allt annat som hade sagts. Vad jag trodde att vi var. Vad hon hade sagt att vi var. Vad jag hade investerat i det där lilla ordet vi. Sedan kom daten, och därefter alla förklaringar.

Man kan naturligtvis försöka gardera sig med ord. ”Vi har inte en relation.” ”Jag är singel om andra män frågar.” Sådana meningar kan vara praktiska. De lämnar en liten nödutgång öppen om verkligheten någon gång skulle bli besvärlig och man behöver kunna peka bakåt och säga: Där ser du. Jag sa faktiskt aldrig att…

Problemet är bara att ord inte fungerar hur länge som helst som försäkring mot det liv man faktiskt lever. Kanske någon vecka. Kanske två. Kanske under den där märkliga perioden när två människor själva ännu inte riktigt vet vad de håller på med. Men inte år efter år, samtidigt som man fortsätter leva som om man har en relation. När man delar närhet, resor, middagar, helger, framtidsplaner, kärlek, svartsjuka, konflikter, försoningar och alla de där tusen små sakerna som tillsammans är betydligt bättre på att definiera en relation än en fiffig mening uttalad när definitionen råkar bli obekväm.

Till slut går det inte att både leva i ett vi och plocka fram ett jag är singel när situationen kräver det. Eller, jo. Det går uppenbarligen alldeles utmärkt att säga det. Det som inte går är att samtidigt kräva att den andre ska uppleva de två verkligheterna som samma verklighet. Där någonstans upphör orden att vara en förklaring och blir ännu en sak som behöver förklaras.

Jag har ägnat en förbluffande del av mitt liv åt förklaringar. Jag har vänt på dem, jämfört dem, lagt dem bredvid meddelanden och datum och försökt förstå hur två saker som inte kan vara sanna samtidigt ändå lyckades bo i samma berättelse. Det började med att jag försökte förstå en kväll. Sedan försökte jag förstå ett beteende. Sedan en relation. Till slut satt jag med fyra år framför mig och försökte förstå vad fan som egentligen hade hänt.

Det blev till slut en bok. Det blev musik, hemsidor, kapitel, kronologier och en fullständigt absurd mängd dokumentation. Det blev advokater. Det blev människor som läste och människor som började ställa egna frågor. Det blev Google, som med sedvanlig självsäkerhet ibland förstod allting och ibland hittade på resten. Det blev, när man tänker efter, väldigt mycket av ett telefonnummer.

Och det är kanske det märkligaste med handlingar. De kommer sällan med prislappen fastsatt. Man står inte på en krog och får upp en liten display framför sig där det står: Telefonnummer till främmande man: 0 kronor. Date: några timmar. Efterföljande konsekvenser: pris meddelas senare. Det hade åtminstone varit konsumentvänligt.

Jag tror inte längre att det viktigaste är vad hon tänkte den kvällen. Kanske tänkte hon ingenting alls. Alkohol har aldrig varit berömt för sina långsiktiga konsekvensanalyser. Kanske var det spännande. Kanske var hon arg på mig. Kanske ville hon känna sig fri eller bara bli sedd av någon annan. Jag vet inte. Men jag vet vad det gjorde med mig.

För det var inte mannen jag fastnade vid. Jag känner honom inte. Han hade inte lovat mig någonting. Om en kvinna på en krog säger att hon är tillgänglig är det knappast hans uppgift att genomföra en arkeologisk utgrävning av hennes relationshistorik innan han får skriva sitt telefonnummer. Det var hon som betydde något för mig. Det var vi. Det var allt hon hade sagt före och allt som behövde förklaras efteråt.

Och någonstans där började jag gräva. Först ville jag förstå en kväll, sedan ett beteende och till sist hela relationen. Det är fortfarande det boken handlar om för mig. Inte hämnd. Inte ens ilska, längst därinne. Facit. Jag vill veta vad jag betalade för.

För jag betalade. Med tid framför allt. Fyra år är en ganska stor valuta när man börjar räkna efter. Man får inga bonuspoäng och det finns ingen kundtjänst att ringa när man upptäcker att varan inte riktigt motsvarade beskrivningen. Det här kostade mig fyra år. Det var för dyrt. Nu tänker jag åtminstone ta reda på vad fan jag betalade för.

Och kanske hoppas jag fortfarande på en sak. Att hon någon gång, långt efter att allt detta är färdigt, tänker tillbaka på den där kvällen. Att hon minns baren, mannen, numret och daten. Kanske till och med hans ansikte. Och sedan ser hon det i relation till allt som kom efter. Boken. Låtarna. Orden. Frågorna. Allt det där enorma som inte fanns den kvällen men som finns nu.

För handlingar har den obehagliga egenskapen att de ibland fortsätter långt efter att människan som utförde dem tycker att kvällen är över. Man kan gå hem, sova, vakna, dricka kaffe och fortsätta sitt liv. Handlingen kan ändå ligga kvar någonstans och samla ränta. Det är egentligen en ganska enkel ekonomisk princip. Först kommer varan. Sedan kommer kvittot. Och ibland, flera år senare, prislappen. Google. Bok.

Hoppas det smakade…

Och kanske hoppas jag fortfarande på en sak. Att hon en dag minns honom. Inte bara att det fanns en man på en krog, ett telefonnummer och senare en date, utan att hon faktiskt ser hans ansikte framför sig igen. Hans ”fina” ansikte. Jag hoppas att hon minns det ordentligt och sedan ser det i relation till allt som kom efter. För någonstans där började hon, utan att veta det, skriva den här boken.

Hon skrev naturligtvis inte ett enda ord. Det gjorde jag. Men den där kvällen satte hon den första punkten i en berättelse som sedan skulle bli lögner, frågor, nya motsägelser, tusentals meddelanden, sömnlösa nätter, låtar, kapitel, kronologier och år av försök att förstå. Allt det där låg naturligtvis inte färdigt på bardisken när numret byttes. Men där började den kedja som gjorde att jag till slut satte mig ner och skrev.

Det är därför jag hoppas att hon någon gång ser just hans ansikte när hon ser boken. Inte därför att han är viktig. Tvärtom är han nästan fullständigt ointressant. Han råkade bara stå på den plats där ett val gjordes. Det viktiga är vad hon gjorde, vad det satte igång och vad det till slut kostade.

För handlingar har den obehagliga egenskapen att de ibland fortsätter långt efter att människan som utförde dem tycker att kvällen är över. Man kan gå hem, sova, vakna, dricka kaffe och fortsätta sitt liv. Handlingen kan ändå ligga kvar någonstans och samla ränta. Och ibland kommer räkningen från ett håll man aldrig ens funderade på när man gjorde sitt val.

Jag hoppas hon tittar på boken en dag. Sedan hoppas jag att hon blundar och fortfarande kan se hans ”fina” ansikte.

För där började hon den.

Grattis. Prislapp.

När Nästa Låt Förstör Den Förra

Förr hade jag ett ganska enkelt problem när jag skrev låtar. Jag behövde komma på en låt. Det problemet saknar jag ibland, för det var på många sätt en behaglig tid. Man satte sig med en gitarr, ett piano eller något annat som kunde producera åtminstone tre ackord utan att protestera och försökte hitta på någonting som inte redan skrivits bättre av någon annan 1974. Misslyckades man hade man ingen låt. Lyckades man hade man en låt. Det var ett mycket överskådligt system.

Nu har jag tjugo släppta låtar om ungefär samma människa och fem till på väg. Det är där problemen börjar. Det första problemet är naturligtvis att tjugo låtar om ungefär samma människa kan uppfattas som ganska många. Jag väljer att inte se det så. Jag väljer att se det som att jag fortfarande befinner mig i researchfasen.

Dessutom är det inte samma låt tjugo gånger. Det hade varit både enklare och betydligt billigare. Det är tjugo olika försök att förstå ungefär samma sak från tjugo olika håll, vilket är någonting helt annat och framför allt låter mycket bättre när man säger det. Det finns Upside Out Inside Down, Song For Katre, vilket åtminstone har fördelen att ingen behöver fundera särskilt länge på vem den handlar om, och sedan Picking Pieces, Estonian Love, Shattered Echoes, When She Used To Call, Very Beautiful Thing, In The Shadows och Her Colors Shine. Redan där borde en vuxen människa kanske ha stannat upp.

Det gjorde inte jag. Det kom Breaking What’s Left, vilket i efterhand visar sig vara en ganska optimistisk titel eftersom det uppenbarligen fortfarande fanns saker kvar att ha sönder. Sedan Worst Kind Of Curse, I Don’t Have A Boyfriend, Pillowcase, Avoidant, Four Years Of Ghosts, Traagiline Maagia, Truth On Paper och Stays The Same. Och nu Last Chance To Speak. Titlarna börjar faktiskt på egen hand se ut som en sammanfattning av en mycket lång kväll på en psykiatrisk akutmottagning. Vilket kanske var behövligt efter vad jag blev utsatt för under 3.5 års tid.

Men låtarna finns. De är inspelade, mixade, mastrade och släppta och ligger där i den ordning historien råkade komma ut. Det går inte längre att ringa Spotify och säga att jag tänkt om beträffande dramaturgin och gärna skulle vilja flytta februari 2025 till hösten 2026. Det är synd, för någonstans under arbetet med alla dessa låtar inträffade någonting som jag inte riktigt hade räknat med. Låtarna började få ett förhållande till varandra.

Plötsligt spelar det roll vilken som kommer först och vilken som kommer efter. Värst av allt är att en låt kan förändra betydelsen av en annan låt som redan är släppt. Det är ett fullständigt idiotiskt problem att skaffa sig. Jag kan skriva en låt idag som gör att en låt från förra året plötsligt låter som en föraning om någonting jag själv inte visste när jag skrev den. Sedan kan jag skriva ytterligare en som förändrar betydelsen igen. Till slut sitter jag som någon sorts kommunal trafikplanerare och försöker förstå varför vägen jag byggde för tre år sedan numera leder rakt in i ett parkeringshus som inte fanns då.

Det är ungefär där de fem kommande låtarna befinner sig. Bland dem finns Estonian Devil, och det är en ganska lätt titel att leva med. Den kan komma in lite varsomhelst, ställa till med oreda, välta ett par stolar och gå därifrån. Dramaturgiskt är djävlar praktiska på det sättet. Ingen kräver att djävulen ska innebära slutet på berättelsen, och skulle någon ändå kräva det kan man alltid skylla på djävulen.

Sedan har vi Not My Choice. En variant på mitt mantrasvar till henne. Ditt val. Inte mitt! [Någonting om sannerligen avhandlas i boken jag skriver på].Där börjar det bli besvärligare, eftersom redan titeln säger någonting annat. Den står inte bara och tittar på vad som hände utan placerar berättaren någonstans i förhållande till det. Det här valde inte jag. Det betyder inte automatiskt att någon annan valde allting, eftersom livet tyvärr sällan är så välorganiserat, men titeln flyttar perspektivet från att beskriva katastrofen till att börja fundera på vem som egentligen beställde den.

Och sedan har vi Brand New Start. Den jäveln är det verkliga problemet. För Brand New Start är inte bara ytterligare en låt om någonting som hände, utan ställer en fråga som är betydligt större än så. Själva titeln låter först nästan hoppfull. En ny början. Man ser framför sig nytvättade gardiner, vårsol och människor som äntligen har lärt sig någonting.

Sedan lyssnar man på låten och då blir det lite sämre med gardinerna. För frågan i Brand New Start är inte om två människor kan börja om. Frågan är vad en ny början över huvud taget betyder när någon har gått så långt ner i mörkret att även ett slut kan börja likna en början. Det är inte riktigt en låt man placerar någonstans mellan två andra singlar och sedan går vidare som om ingenting har hänt. Den tar med sig en egen jävla gravitation.

Och där sitter jag nu med ett problem som jag aldrig hade när jag bara behövde komma på en refräng. När fan släpper man den? För om jag släpper Brand New Start nu har jag sagt någonting väldigt stort. Sedan kanske jag två månader senare skriver en alldeles fantastisk låt om någon absurd liten detalj från 2024. Någon telefon, någon date, någon bortglömd mening, något kvitto, någon kudde, någon dörr eller någon av alla de där små sakerna som visat sig ha en irriterande förmåga att överleva sina egna händelser.

Då står jag där och har precis ställt den existentiella frågan om liv, död, kärlek, förlust och vilken sorts slut människan egentligen ber om. Två månader senare kommer nästa singel och säger: ”Förresten var det en jävligt märklig torsdag också.” Det är dramaturgiskt inte optimalt. Det är ungefär som att avsluta Hamlet, låta alla ligga döda på scenen, dra igen ridån och sedan öppna den igen därför att någon kom på att vi aldrig riktigt redde ut vem som hade parkerat hästen utanför slottet.

Samtidigt går det inte att vänta på att historien ska bli färdig. Det har jag provat. Historien vägrar. Varje gång jag tror att jag åtminstone börjar kunna se formen på den dyker det upp ett nytt perspektiv, ett gammalt minne eller någonting jag redan vetat i tre år men plötsligt förstår på ett helt annat sätt. Och då kommer en låt, ofta utan minsta hänsyn till att jag redan har ordnat ett alldeles utmärkt system för i vilken ordning låtarna borde komma.

Det är egentligen så jag vill arbeta. Jag vill inte sätta mig på måndag och besluta att nu behöver berättelsen en mellantempolåt med en dramaturgisk brygga mellan Not My Choice och Brand New Start. Det är ett utmärkt sätt att skriva en väldigt dålig låt. Låtar kommer när de kommer. Problemet är att Spotify, releaseplaner, omslag, distributörer och den där förbannade dramaturgin gärna vill veta när de kommer, och det vet inte låtarna.

Låtar är fullständigt ointresserade av releaseplaner. De bryr sig inte om att jag redan har en singel planerad och definitivt inte om att nästa låt dramaturgiskt borde vara lite försiktigare. En låt kan dyka upp klockan två på natten och säga: ”Hej. Jag är slutet.” Jag kan svara att det faktiskt passar väldigt dåligt just nu eftersom jag har ytterligare fyra låtar som behöver komma först. Låten skiter fullständigt i det.

Det är kanske där jag har fastnat lite. Inte i musiken och egentligen inte heller i orden, utan i trafiken mellan dem. För varje ny låt har numera tre liv. Den har livet när den skrivs, livet när den släpps och sedan ett tredje liv när nästa låt kommer och berättar för lyssnaren vad den förra kanske betydde. Det tredje livet går inte att kontrollera, vilket jag rimligen borde ha förstått efter tjugo försök.

Det har också börjat påverka själva skapandet, och där går gränsen för hur mycket makt dramaturgin ska få. När jag börjar fundera på om en låt går att släppa innan jag ens har skrivit klart den har jag vänt på hela verksamheten. Då sitter inte längre låtskrivaren och försöker hitta låten. Då sitter någon liten administratör inne i huvudet med ett Excelark och frågar låtskrivaren om preliminärt releasedatum, dramaturgisk funktion och förväntad emotionell konsekvens för tredje kvartalet.

Den jäveln måste avskedas.

Så jag tror att jag måste återgå till det gamla systemet. Inte därför att det var intelligentare utan därför att det fungerade. Jag behöver komma på en låt. Lyckas jag har jag en låt och misslyckas jag har jag ingen låt. Vad den gör med de andra tjugo får bli ett problem för den framtida versionen av mig, som förhoppningsvis har kaffe och bättre omdöme.

Estonian Devil får alltså komma när hon kommer. Not My Choice får säga det den måste säga. Brand New Start får stå där med sitt mörker, sitt hopp och sin fråga som jag fortfarande inte är säker på att jag själv kan besvara. Releaseordningen får jag bråka med senare, för om jag börjar kräva att en låt ska veta vilken plats den har i berättelsen innan jag ens har skrivit den kommer jag till slut inte skriva någonting alls.

Och det vore trots allt ett ganska märkligt sätt att avsluta ett projekt med tjugo låtar om samma människa. Att låta dramaturgin få sista ordet efter att jag ägnat flera år åt att försöka få mitt eget. Den människan har orsakat tillräckligt många låtar redan. Hon behöver fan inte börja producera dem också.

De Första Hundra

Jag hittade en gammal lista. Eller hittade och hittade. Jag har haft den kvar därför att jag av någon anledning redan då begrep att den var värd att spara. Det är nästan de första hundra böckerna jag läste när jag på allvar började läsa böcker. 93 stycken finns kvar. Resten har försvunnit någonstans tillsammans med annat man en gång var säker på att man aldrig skulle glömma.

Det började när jag började turnera. Plötsligt tillbringade jag tusentals mil i en buss. Sedan tusen till. Och tusen till. Det här var dessutom innan man hade en telefon som innehöll hela mänsklighetens samlade kunskap och huvudsakligen använde den till att titta på en film där någon ramlar över en soptunna. Det fanns ingenting att scrolla. Man kunde prata med de andra i bussen, titta ut genom fönstret eller läsa en bok. Till slut hade man redan pratat med de andra i bussen.

Jag började läsa. Sedan började jag läsa på engelska. Och av någon anledning började jag skriva upp vad jag läste, bok efter bok, förmodligen utan en tanke på att jag långt senare skulle sitta och titta på listan och försöka begripa personen som skrev den.

Den är ganska märklig.

Francis Bacon följs av Billy Liar. Där finns Kafka, Faulkner, Orwell, Nabokov, Bulgakov och Camus. Men också Spike Milligan, Little Richard, rock’n’roll, konsthistoria, psykologi, medvetandefilosofi, religion, ockultism och Sun Tzus The Art of War. Nummer 54 är Stephen Potters One-Upmanship, vilket möjligen förklarar mer av mitt fortsatta liv än vad som är riktigt bekvämt.

Det finns ingen ordning. Det är kanske det jag tycker bäst om med den idag. Jag verkar inte ha försökt bli bildad på rätt sätt. Jag läste något som var intressant, hittade någonting i det som pekade åt ett annat håll och gick dit istället. Nabokov kunde leda till Spike Milligan och någonstans längre fram kunde John Cage hamna granne med rockhistoria. Ingen stod bredvid och förklarade vad som passade ihop.

Många år senare ville jag digitalisera listan. Inte för att någon annan behövde den, utan därför att den hade blivit ett minne. Vid den tiden hade framtiden anlänt i form av OCR. Man kunde fotografera text och låta datorn läsa den. Programmet var shareware och ungefär lika bra på min handstil som en berusad apotekare med imma på glasögonen.

Så One-Upmanship blev bland annat Pne Upmanship. Stephen Potter blev Steven Potter. The 42nd Parallel tappade delar av sig själv på vägen. På några ställen verkar författare ha vandrat över till grannens bok. Jag rättade en del. Resten fick vara kvar. Digitaliseringen blev på något sätt ännu ett tidslager i samma minne: först killen som satt i turnébussen och skrev för hand, sedan killen som tjugo år senare tyckte att OCR var framtiden och lät en dator förstöra hans lista.

Det märkligaste är kanske ändå att listan överhuvudtaget existerar. Hade jag börjat turnera idag hade samma tusentals mil förmodligen lämnat efter sig en skärmtidsrapport. Istället finns 93 titlar kvar från de första hundra böckerna och en illa OCR-tolkad förteckning över hur mitt huvud började fyllas med saker.

Det var tydligen vad man gjorde när man hade väldigt mycket tid och ingen telefon.

  • Interviews With Francis Bacon. David Sylvester
  • Billy Liar. Keith Waterhouse
  • Room At The Top. John Braine
  • On Having No Head. Douglass Harding
  • Kafka Was The Rage. Anatole Broyard
  • A Clockwork Orange. Anthony Burgess
  • Of Night. John Rechy
  • The Brief Wondrous Life Of Oscar Wao. Junot Diaz
  • As I Lay Dying. William Faulkner
  • Tadanori Yokoo. Tadanori Yokoo
  • Berlin Alexanderplatz. Alfred Döblin
  • Inside The Whale And Other Essays. George Orwell
  • Norris Changes Trains. Christopher Isherwood
  • Halls Dictionary Of Subjects And Symbols In Art. James A. Hall
  • David Bomberg. Richard Cork
  • Blast. Wyndham Lewis
  • Passing. Nella Larson
  • Infants Of The Spring. Wallace Thurman
  • The Quest For Christa T. Christa Wolf
  • The Songlines. Bruce Chatwin
  • Nights At The Circus. Angela Carter
  • The Master And Margarita. Mikhail Bulgakov
  • The Prime Of Miss Jean Brodie. Muriel Spark
  • Lolita. Vladimir Nabokov
  • Herzog. Saul Bellow
  • Puckoon. Spike Milligan
  • Black Boy. Richard Wright
  • Beyond The Brillo Box. Arthur C. Danto
  • The Origin Of Consciousness In The Breakdown Of The Bicameral Mind. Julian Jaynes
  • In Bluebeard’s Castle. George Steiner
  • Hawksmoor. Peter Ackroyd
  • The Divided Self. R. D. Laing
  • The Stranger. Albert Camus
  • Art Of War. Sun Tzu.
  • The Great Gatsby. Scott Fitzgerald
  • The Sailor Who Fell From Grace With The Sea. Yukio Mishima
  • Darkness At Noon. Arthur Koestler
  • The Waste Land. T.S. Elliot
  • McTeague. Frank Norris
  • Money. Martin Amis
  • The Outsider. Colin Wilson
  • Strange People. Frank Edwards
  • English Journey. J.B. Priestley
  • A Confederacy Of Dunces. John Kennedy Toole
  • The Day Of The Locust. Nathanael West. George Orwell
  • The Life And Times Of Little Richard. Charles White
  • Awopbopaloobop Alopbamboom: The Golden Age of Rock. Nik Cohn
  • Mystery Train. Greil Marcus
  • White Noise. Don DeLillo
  • Silence: Lectures And Writing. John Cage
  • Writers At Work: The Paris Review Interviews edited by Malcolm Cowley
  • The Sound Of The City: The Rise Of Rock And Roll. Charlie Gillette
  • Octobriana And The Russian Underground. Peter Sadecky
  • Pne Upmanship. Steven Potter
  • Wonder Boys. Michael Chabon
  • Last Exit To Brooklyn. Hubert Selby, Jr.
  • A People’s History Of The United States. Howard Zinn
  • The Age Of American Unreason. Susan Jacoby
  • Metropolitan Life. Fran Lebowitz
  • The Coast Of Utopia. Tom Stoppard
  • The Bridge. Hart Crane
  • All The Emperor’s Horses. David Kidd
  • Fingersmith. Sarah Waters
  • Earthly Powers. Anthony Burgess
  • The nd Parallel. John Dos Passos
  • Tales Of Beatnik Glory. Ed Saunders
  • The Bird Artist. Howard Norman
  • Nowhere To Run The Story Of Soul Music. Gerri Hirshey
  • Before The Deluge. Otto Friedrich
  • Sexual Personae: Art And Decadence From Nefertiti To Emily Dickinson. Camille Paglia
  • The American Way Of Death. Jessica Mitford
  • In Cold Blood. Truman Capote
  • Lady Lover. D.H. Lawrence
  • Teenage. Jon Savage
  • Vile Bodies. Evelyn Waugh
  • The Hidden Persuaders. Vance Packard
  • The Fire Next Time. James Baldwin
  • Selected Poems. Frank O’Hara
  • The Trial Of Henry Kissinger. Christopher Hitchens
  • Flaubert’s Parrot. Julian Barnes
  • Maldoror. Comte de Lautréamont
  • On The Road. Jack Kerouac
  • Wilson’s Cabinet of Wonder by Lawrence Weschler
  • Zanoni. Edward Bulwer-Lytton
  • Transcendental Magic, Its Doctrine and Ritual. Eliphas Lévi
  • The Gnostic Gospels. Elaine Pagels
  • The Leopard. Giuseppe Di Lampedusa
  • Inferno. Dante Alighieri
  • A Grave For A Dolphin. Alberto Denti di Pirajno
  • The Insult. Rupert Thomson
  • In Between The Sheets. Ian McEwan
  • A People’s Tragedy. Orlando Figes
  • Journey Into The Whirlwind. Eugenia Ginzburg

Jag började fundera på vad en sådan här lista egentligen säger till någon annan. Förmodligen väldigt olika saker beroende på vem som tittar på den. Någon ser 100 böcker och ingenting mer. Någon känner igen Lolita, The Great Gatsby och On the Road, konstaterar att jag tydligen läste en del och går vidare med sitt liv. Fullt rimligt.

Någon annan kanske börjar titta på vilka böcker det faktiskt är. Då blir listan betydligt konstigare. Där finns Faulkner, Orwell, Nabokov och Camus, men också Spike Milligan, Little Richard, John Cage, konsthistoria, psykologi, medvetandefilosofi, rock’n’roll, religion, ockultism och The Art of War. Nummer 54 är One-Upmanship. Det sistnämnda kan möjligen ha orsakat bestående skador.

En tredje människa kanske börjar analysera den. Inte böckerna var för sig, utan varför just de här böckerna hamnade bredvid varandra. Då dyker det upp outsiders, makt, manipulation, sociala spel, människor mot system och människor som inte riktigt accepterar den officiella beskrivningen av hur världen fungerar. Samtidigt ligger absurd humor, musik och konst mitt i alltsammans. Det allvarliga behövde tydligen aldrig vara högtidligt och det roliga behövde aldrig vara korkat.

Och en fjärde människa fattar förmodligen absolut ingenting. Den tittar på listan och undrar varför en människa frivilligt har läst The Origin Of Consciousness In The Breakdown Of The Bicameral Mind i en turnébuss. Det är också en fullt rimlig analys.

Själv såg jag ingen analys alls när jag skrev den. Jag läste en bok. Sedan läste jag en till. Någonting i den första kunde peka mot den andra, eller också hittade jag bara någonting som verkade kul. Jag försökte inte konstruera ett intellektuellt självporträtt. Jag försökte få några tusen mil i buss att gå.

Det är först långt senare som jag kan titta på listan och tänka att den kanske berättar någonting om hur mitt huvud blev som det blev. Vilket naturligtvis är lite oroande. Framför allt med tanke på att The Art of War ligger på nummer 34 och One-Upmanship på 54.

Jag vet inte om listan förklarar särskilt mycket. Men den finns kvar. Det gör inte bussresorna, och definitivt inte det där sharewareprogrammet som skulle föra min handstil in i den digitala framtiden. Men 100 böcker och några OCR-fel överlevde alltsammans.

Det är ändå betydligt mer än vad jag minns av vad jag scrollade förra veckan

Newer posts »

© 2026 Micke Wennborn

Theme by Anders Noren — Up ↑