Det är märkligt hur mycket dramatik som kan rymmas i en puss på kinden.
Det var en “kändistät” fest. En sådan där kväll där det finns människor man känner, människor man känner igen och människor man förmodligen borde känna igen men löser genom att säga hej väldigt varmt.
Folk pratade, drack någonting, flyttade sig mellan grupper och gjorde ungefär det människor gör på fester där en ovanligt stor andel av gästerna någon gång har behövt vänja sig vid att en kamera plötsligt dyker upp.
Fotograferna gick omkring och gjorde det fotografer gör på sådana tillställningar. Två människor som står bredvid varandra och ler fungerar förstås, men det är ungefär lika spännande som dokumentation från en busshållplats. Ska bilden överleva kvällen behövs gärna någonting mer.
En av fotograferna ville ha en bild på mig och Zinat. Han ville att vi skulle göra någonting kul. Någonting med lite mer liv i än två vuxna människor som står bredvid varandra och ser ut som om de väntar på nummer 4 mot Radiohuset.
Man vet vad det betyder.
En min. Ett finger i näsan. Någon gör kaninöron bakom den andre. [Stackars Py hur ofta jag gjort det på henne…]. En puss på kinden. Fotografen vill ha en bild och man försöker ge honom en.
Kvinnan bredvid mig heter Zinat. Hon är en bekant och framför allt en fin människa. Rolig, intelligent och någon jag beundrade för det hon gjorde i sitt yrke. Vacker kvinna, absolut, men tanken på någonting sexuellt eller romantiskt mellan oss hade aldrig ens funnits. Varför skulle den göra det? Mitt hjärta var upptaget. Jag är monogam.
Så när fotografen efterfrågade en roligare bild pussade jag henne på kinden. Det var bilden han hade bett om.
Fotografen fick sin bild och festen fortsatte. Det var ungefär hela händelsen. Ingen hemlig historia, ingen förbjuden laddning och ingenting som fotografen råkat avslöja med sin kamera. Bara två bekanta på en kändistät fest framför en fotograf som uttryckligen ville ha någonting roligare än två människor som stod bredvid varandra och log.
Jag tänkte inte mer på den.
Det fanns egentligen ingen anledning att göra det heller. Bilden hamnade inte ens på min Facebook. Den låg på värdinnans.
Det är en detalj som blev betydligt intressantare senare.
För senare kom bilden tillbaka till mig från ett helt annat håll. SMS. Det betydde att kvinnan som skickade dem inte bara hade tittat på vad jag själv lade ut. Hon hade letat sig vidare bland mina vänner och deras Facebooksidor och hittat en bild från en fest på en annan människas konto.
Jag vet inte hur länge hon letade. Jag vet inte heller vad mer hon tittade på. Jag vet bara att hon hittade just den här bilden, trots att den inte fanns hos mig, och att bilden därefter fick ett betydligt längre liv än den någonsin hade haft för någon av oss som faktiskt var med när den togs.
För det kom inte ett SMS med bilden.
Det kom inte två SMS med bilden.
Den kom tillbaka gång på gång. Igen. Igen. Igen…
Ibland som den var. Ibland förvanskad och modifierad med inklistrade hjärtan. Inklistrade rosor. Kommentarer, antydningar och frågor följde med. Samma fotografiska ögonblick kunde tydligen återuppstå fler gånger än Jesus och med betydligt fler emojis.
Det mest spännande var egentligen avsändaren.
För allt detta kom från samma kvinna som hela tiden skrev eller sa att vi inte hade någon relation och inte heller skulle ha någon. Hon var singel om andra män frågade. Hon var enligt egen utasago “nästanmonogam“, vadfaan det nu egentligen betyder. Det fanns en närmast konstitutionell tydlighet kring hennes rätt att vara singel, hennes rätt att inte vara min och hennes rätt att definiera relationen som någonting som inte existerade.
Och det var inte bara en filosofisk hållning.
Att vara singel innebar exempelvis att hon kunde byta nummer med en man på krogen. Det gjorde hon. Det kunde också innebära att hon kunde gå på date. Det gjorde hon. Det var sådant jag förväntades förstå och acceptera eftersom vi, vilket återkommande påpekades, “inte hade någon relation”.
Min puss på en bekants kind hade däremot uppenbarligen inte läst grundlagen. Inte heller Facebookbilden.
Efter ett tag fick Zinat dessutom andra namn. Senap. Spenat. Och betydligt fulare saker än så. Det är något nästan poetiskt över att en människa först reduceras från sitt riktiga namn till två varor från grönsaks- och kryddhyllan och därefter fortsätter nedåt i vokabulären.
Jag hade aldrig en tanke på att en bekants bakgrund en dag skulle komma att förvandla hennes namn till Spenat och Senap. Zinat har invandrarbakgrund. Det hade kvinnan som kallade henne Spenat och Senap också. Två kvinnor som båda kommit till Sverige från andra länder, och ändå var det den ena kvinnans namn som tydligen behövde göras om till någonting annat.
Som totalt passus kan väl nämnas att detta lilla tilltaget, svartsjukan, hur jag behandlades, spred sig inom “klientelet på den kändistäta festen”. Dvs samma samling konstnärer, skvallerreportrar, fotografer etc, där jag tillbringat 2 år med att försöka få in den här kvinnan för att hjälpa henne med hennes konstutövande, försöka öppna dörrar. Av kärlek. Få henne som konstnär, och hennes konst, i Svensk Damtidning, Hänt Extra, Aftonbladet Nöje, olika utställningar med mera.
Att säga dom dörrarna stängdes fortare än dom öppnats är en…. “underdrift”…
Jag vet inte om Zinats invandrarbakgrund hade någonting alls med namnleken att göra. Det tänker jag inte bestämma åt någon annan tre år senare. Men jag kunde inte heller låta bli att reagera på ironin i att orden kom från någon som själv hade invandrarbakgrund, själv hade ett namn som inte lät som Andersson och själv rimligen visste hur det är när ens namn uttalas fel, skrivs fel eller görs till någonting annat.
Jag vet bara att Zinat hade ett namn. Ett alldeles riktigt namn som tillhörde en människa jag tyckte om och respekterade. Ändå var det tydligen inte det namn som skulle användas när fotografiet kom tillbaka genom telefonen.
Hon blev Spenat. Hon blev Senap. Och efter hand betydligt fulare saker än så.
Det var inte bara grönsaksavdelningen längre. Det dök upp ord som ”knullis” och ”hora”. Fortfarande om samma kvinna som för mig var en rolig, intelligent bekant jag tyckte om och beundrade, och fortfarande med den där pussen på kinden som ungefär hela det romantiska källmaterialet.
Och det gjorde mig faktiskt ledsen.
Inte för att jag hade blivit avslöjad med någonting, för det fanns ingenting att avslöja. Utan för att en människa jag tyckte om och respekterade hade blivit förvandlad till någonting fult i en berättelse där hon aldrig ens hade haft någon roll. Zinat hade inte gjort någonting.
Hon hade stått bredvid mig på en fest. Hon hade varit den roliga, intelligenta och fina människa jag kände henne som. En fotograf hade bett om en roligare bild, jag hade pussat henne på kinden och sedan hade kvällen fortsatt för oss båda.
Ändå satt jag senare och såg hennes namn försvinna och ersättas av Spenat, Senap och till slut ord jag aldrig själv skulle ha använt om henne. Det kändes orättvist mot någon som över huvud taget inte hade bett om att bli en del av någonting. Hon hade inte sökt sig in i min relation, inte försökt åstadkomma någonting och inte ens deltagit i historien annat än under den bråkdel av en sekund som det tog att ta ett fotografi.
Och det gjorde ont av ytterligare en anledning.
Orden kom från kvinnan jag älskade. Då. Jag ville inte att hon skulle tala så om någon jag tyckte om. Framför allt ville jag inte höra henne tala så om en människa som inte hade gjort henne någonting.
Det fanns också något sorgligt i att behöva försvara en oskyldighet som aldrig borde ha behövt något försvar. Jag kunde förklara bilden hundra gånger. Jag kunde berätta om festen, fotografen och varför bilden över huvud taget existerade. Men jag kunde inte bevisa att en tanke aldrig hade funnits.
Hur bevisar man att man aldrig ens tänkt tanken?
Det kunde jag inte. Jag kunde bara veta att den inte hade funnits. Och någonstans där blev hela saken större än fotografiet, eftersom jag plötsligt förväntades försvara mig mot en historia som aldrig hade existerat.
Jag försökte förstå reglerna.
Om vi inte hade någon relation borde en puss på kinden rimligen vara ganska ointressant. Om vi däremot hade en relation kunde jag åtminstone förstå mekaniken bakom svartsjukan bättre. Men då uppstod det lilla administrativa problemet att jag tydligen hade en relation med någon som återkommande förklarade att vi inte hade någon relation och aldrig skulle ha någon.
Samtidigt kunde hon byta nummer med en man på krogen. Hon kunde gå på date. Där fungerade tydligen relationslösheten alldeles utmärkt som juridisk konstruktion. På min sida av samma relationslöshet kunde en kindpuss med en bekant däremot kräva efterforskning på andra människors Facebooksidor, insamling av bildmaterial och ett flertal senare SMS.
Det blev svårt att fylla i blanketten.
Jag hade dessutom inga motsvarande livsmedelsnamn på männen omkring henne. Mannen från krogen blev aldrig Majonnäs. En date blev inte Pepparrot. Jag hade över huvud taget inte utvecklat något system där hennes manliga bekanta sorterades efter hyllplacering på ICA.
Det var kanske fantasilöst.
Eller också hade hennes dates helt enkelt passat bättre på grönsaksavdelningen än Zinat gjorde. Utifrån den begränsade roll de spelade i våra samtal föreställde jag mig åtminstone sällan att jag gått miste om några sena kvällar med Sartre, kvantfysik och en riktigt besvärlig diskussion om Strindberg.
Kanske var de alldeles fantastiska. Eller hade bil med lädersäten. Eller bodde på Kungsholmen. Det var tydligen viktigt för henne.
Kanske hade jag bara otur med referaten.
I mitt huvud hamnade de ändå någonstans mellan romansallad och en gurka som legat lite för länge längst ner i kylskåpet. Inte onda. Inte dåliga människor. Bara förmodligen inte de första jag hade ringt om jag behövde hjälp att reda ut Kierkegaard.
Det märkliga var att de hade en uttrycklig plats i hennes singelliv. Zinat hade ingen plats alls i mitt. Ändå var det Zinat som blev Spenat och Senap, medan männen på andra sidan fick behålla sina riktiga namn.
Och allt detta i en relation som absolut inte existerade. Trots en relation som inte existerade och enligt henne vid det tillfället “inte hade ecisterat på 2 år” Lät hon inte det hindra att ösa ur sig av vansinnig, nästan bindgalen, svartsjuka. Ungefär lika lite som hon lät det hindra att mer gånger än jag till slut kunde räkna under samma tid själv intitierade att bli bjuden på lyxkrogar, gå på bio, ta långa promenader, bli bkuden på lyxkryssningar i Medelhavet och faan vet vad.
Det blev inte enklare av att bilden från början inte ens låg på min Facebook. För att bli upprörd över den behövde man alltså först hitta den. För att hitta den behövde man lämna min sida och leta sig vidare till människor omkring mig. Och när man väl hittat den behövde man dessutom spara den, skicka den, ibland modifiera den och därefter återkomma till den.
Det är ganska mycket administration för ingenting.
Det märkliga är att jag idag knappt minns själva pussen. Jag minns festen. Jag minns fotografen. Jag minns varför bilden togs och att han ville ha någonting roligare än två människor som stod still framför en kamera. Men den där sekunden hade aldrig blivit en händelse i mitt liv om den inte därefter hade kommit tillbaka så många gånger.
Det är kanske så vissa minnen skapas.
Inte genom vad som händer, utan genom vad någon annan bestämmer att det betydde. Och ibland blir det som aldrig hände till slut större än det som faktiskt gjorde det.
Någonstans finns fortfarande bilden kvar. Två bekanta på en kändistät fest. En fotograf som ville ha en roligare bild. En puss på kinden.
Bilden låg inte ens på min Facebook.
Senap.
Spenat.
Och en relation som absolut inte fanns, men som tydligen ändå hade synpunkter.
Några av bilderna fick fler liv än så. Hjärtan. Små texter. ”Söta drömmar.” ”God natt.” Och på en av dem stod det: “mitt val”
Mitt val?
Nej. Absolut inte. Det var inte mitt val.
Ingenting av det här var mitt val. Lögnerna var inte mitt val. Undvikandena var inte mitt val. Halvsanningarna var inte mitt val. Nästanmonogam var definitivt inte mitt val. Att försöka förstå reglerna i en relation som ena dagen hade regler och nästa dag inte ens existerade var inte heller mitt val.
Det var jag tydlig med.
Jag hade valt henne.
Jag hade valt relationen. Jag hade valt att försöka få den att fungera. Jag hade valt samtalet, närheten, ärligheten och möjligheten att faktiskt lösa det som gick sönder. Jag valde inte att stå utanför och försöka gissa vilken version av verkligheten som gällde just den dagen.
Så när jag tre år senare tittar på bilden och ser orden ”mitt val” blir det nästan den märkligaste detaljen av alla. För där, mitt bland hjärtan, godnattönskningar, söta drömmar, Senap, Spenat och en relation som absolut inte skulle finnas, hamnade till slut också ansvaret på fel sida av fotografiet.
Mitt val?
Nej.
Det var hennes val.
Där kommer jag aldrig att ge mig.
Men det blir en bra bok…
Till saken hör att inget hade gjort mig lyckligare, DÅ, än att få ta med min kärlek till den festen. Men hon var ”upptagen”.
Om det var med mannen hon träffade på festen i Piteå, när hon inte visste när hon kom hem eller hur, med sitt ex eller någon annan vet jag inte. Det visste jag nästan aldrig. Hon var som vanligt ”upptagen”, men kunde inte säga med vad.
Jag kunde fråga om en date. Hon visste inte. Vad skulle hon göra? Det visste hon inte heller. Det fanns nästan alltid någonting annat som hade prioritet.
Det fanns alltid en prio ett.
Och jag var reserv. I 4 år…
Detta, och mycket mer, finns att läsa i min kommande bok och i det material som publiceras online under tiden jag skriver. Där är delar, av olika anledningar, ibland lite ”omformaterade” för publiceringsformen. Men konsensus är densamma: berättelsen, händelserna och kärnan förändras inte.
Sanningen ska berättas.
Inte mitt val.
Jag ger mig inte.
Det finns för övrigt många nya kapitel att läsa redan nu. Berättelsen har vuxit en hel del på sistone, inte…