Jag börjar misstänka att någon missade mitt kåseri The Cube. Det är synd, för jag hade faktiskt ansträngt mig för att förklara hur det här fungerar. Men det är tydligen svårt att förmedla information till människor som är så upptagna med att anmäla saker att de inte hinner undersöka vad de egentligen anmäler. Lika svårt som att förklara för en totalt efterbliven dvärgkuk,
Nu har vi nämligen nått en ny nivå av administrativ begåvning. Man har lyckats rikta klagomål mot en hemsida på en server där den aktuella sidan aldrig har funnits. Inte tagits bort, inte gömts undan och inte tillfälligt stängts av. Den har aldrig funnits där över huvud taget.
Det är en prestation som förtjänar ett eget diplom. Gärna inramat och upphängt bredvid datorn, så att man har något att titta på nästa gång man funderar på att använda den. För det krävs faktiskt ett visst mått av beslutsamhet för att med sådan självsäkerhet försöka avlägsna något från en plats där det aldrig har existerat.
Men jag ska försöka förklara en gång till.
En hemsida ligger på en server, medan Google har ett eget index där information om hemsidor kan finnas kvar långt efter att innehållet har flyttats, ändrats eller försvunnit. Google kan dessutom visa utdrag ur äldre versioner av sidor som inte längre motsvarar vad som faktiskt publiceras på den aktuella webbplatsen. Så kan man såklart flytta sakr fram och tillbaka. Runt Runt Runt Runt. Runt igen.
Grattis! Dumfaan!
Det betyder att ett sökresultat inte är samma sak som innehållet på den server som för tillfället är värd för domänen. Jag förstår att det här kan vara svårsmält för den som föreställer sig internet som en enda stor låda med en strömbrytare på baksidan. Men det är faktiskt så det fungerar, och det har fungerat så ganska länge.
Sedan kommer vi till det verkligt underhållande. Medan någon ägnar sig åt att anmäla en sida som aldrig har funnits på den aktuella servern, dyker plötsligt en annan sida upp på Google. En annan sida, ett annat sökresultat och ytterligare en möjlighet att upptäcka att internet inte riktigt samarbetar med den som vill bestämma vad andra människor ska kunna hitta.
Jag börjar se framför mig hur nästa arbetsdag kommer att gestalta sig. Först måste man kontrollera om den första anmälan har lyckats få bort den sida som inte finns. Därefter måste man anmäla den nya sidan, undersöka vilken server den eventuellt ligger på och kanske för säkerhets skull skicka samma anmälan till ytterligare några företag som inte heller har något med saken att göra.
Det är naturligtvis ett heltidsarbete. Särskilt om man dessutom måste hålla reda på skillnaden mellan en domän, en server, en sökmotor och en bok. Jag börjar faktiskt förstå varför det verkar vara så ont om tid över till att läsa det som redan har förklarats.
Och medan denna storartade administrativa verksamhet pågår fortsätter jag att skriva. Nya kapitel, nya kåserier och nya låtar. Det är nästan som om en författare och musiker inte automatiskt upphör att vara författare och musiker bara för att någon skickar ett mejl till ett webbhotell.
Ställ frågan till Google AI. Be den om all personlig information, Boom!
Det är här The Cube kommer tillbaka. Man kan flytta innehåll mellan servrar och bygga nya webbplatser, men ett gammalt Googleindex försvinner inte nödvändigtvis bara för att man pekar upprört på en annan dator. Och det som redan har publicerats, lästs eller diskuterats blir inte oskrivet genom att man lyckas stänga en webbplats.
Jag har faktiskt börjat fundera på att erbjuda en liten grundkurs.
Första lektionen skulle handla om skillnaden mellan Google och ett webbhotell, den andra om hur man kontrollerar att det man anmäler verkligen finns där man påstår att det finns. Den tredje skulle ägnas åt den kanske allra svåraste övningen: att läsa en text innan man försöker få bort den.
Någon fjärde lektion tror jag inte behövs. Vid det laget har deltagarna förhoppningsvis förstått att en bok inte heller upphör att existera bara för att man blir arg på bokhandlaren. Men jag är beredd att göra ett undantag för särskilt svåra fall, förutsatt att deltagarna kan skilja på ett bokomslag och en serverhall.
Under tiden har jag annat att göra. Musiken ska färdigställas, boken ska få sina nya kapitel och de nya webbplatserna ska fortsätta utvecklas. Jag kan tyvärr inte ägna hela mitt liv åt att förklara internet för människor som envisas med att anmäla fel server.
Men jag vill ändå avsluta med ett litet praktiskt tips.
Nästa gång ni hittar något på Google som ni inte tycker om, kontrollera först var innehållet faktiskt finns och om sökresultatet fortfarande motsvarar en publicerad sida. Det kan bespara er åtskilliga timmar av meningslöst arbete och kanske till och med ett och annat pinsamt mejl.
Och om det plötsligt dyker upp ännu en sida på Google? Eller tio. Dom tio är resultatet av ditt egna arbete. inte mitt. Dom är KONSEKVENSEN.
En komplettering till förra inlägget, eftersom omfattningen försvann lite i berättelsen om guldskivan för Stad i ljus.
Det handlade inte bara om fotografier. Guldskivor. Platinaskivor. Tavlor. Musikminnen och utmärkelser. Bland annat utmärkelser med koppling till Nordman och min bästa väns guldskiva för Stad i ljus. ANC. När jag träffade Nelson Mandela. Han tog min hand. Och det finns bilder på den sönderslagna egendomen från när polisen var på plats.
Och Nordman behöver kanske sättas i perspektiv.
Det här var inte några souvenirer från ett hobbyband som spelat tre torsdagar på den lokala pizzerian. Nordman var ett av 90-talets stora svenska skivfenomen. Debutalbumet sålde omkring en miljon exemplar i Sverige och de tre första albumen tillsammans passerade flera miljon sålda exemplar. Det är den storleksordningen vi pratar om.
Och ändå fanns det en förklaring.
”Det hon slog sönder var fotografier på henne.”
Jaha.
Fotografierna var mina. Mina fotografier, i mitt hem. Att en människa förekommer på ett fotografi innebär naturligtvis inte att fotografiet automatiskt blir hennes egendom och att hon därmed får slå sönder det.
Men sedan uppstår det lilla praktiska problemet med resten.
Hur föreställde guld- och platinaskivorna från Nordman henne?
Hur föreställde tavlorna henne?
Och framför allt:
Hur fan föreställde min bästa väns guldskiva för Stad i ljus henne?
Det är ändå Stad i ljus. Låten som dyker upp när svenskar kollektivt bestämmer sig för att nu jävlar ska det sjungas. Sveriges andra nationalsång, enligt vissa. Guldskivan tillhörde min bästa vän.
Hon har, milt uttryckt, vissa åsikter om att den blev sönderslagen.
Ett samtal till min bästa vän. Ett samtal till Mats. Till Håkan. Försök tysta spridningen dvärgkuk.
Och det är här jag verkligen inte vill se det där kommentarsfältet.
För min bästa vän är inte en anonym bifigur i min berättelse. Hon är en folkär artist med ett eget offentligt liv, en egen publik och en egen möjlighet att berätta vad som hände med hennes egendom.
Om hon någon gång, vilket kan bli ganska snart, väljer att lägga upp bilden på sin egen artistsida och berätta att hon lånade ut sitt radhus till mig och att hennes guldskiva för Stad i ljus blev sönderslagen, då behöver hon inte min bok,
Hon behöver inte mig.
Hon kan berätta själv.
Och jag vill fortfarande inte se det där kommentarsfältet.
Hockeyklubbar. Basketklubbar. Musiker. Publik. Alla människor som genom åren skänkt tröjor, saker och minnen. Alla människor som hyllat henne och hennes gärning.
Sedan finns ytterligare en liten komplikation.
Alla hittar mig via henne. Min bästa vän. Och alla hittar henne via mig.Hon som slog sönder och misshandlade.
Internet har den lite irriterande egenskapen att människor kan söka själva. Det behövs inga avancerade utredningar för att upptäcka vilka människor som arbetat tillsammans, vilka skivor som gjorts och vilka historier som redan finns offentligt.
Det är därför jag under lång tid har hållit andra människor och deras egendom utanför den här berättelsen.
Men det betyder inte att historien inte finns.
Och det betyder definitivt inte att andra människor saknar en egen röst.
Så till den som försöker ”hjälpa”:
Dags att ge upp den här metoden nu, pajas.
För om syftet är att göra berättelsen mindre börjar resultatet bli nästan komiskt.
Anmälningar. Nya händelser. Ny dokumentation. Nya frågor. Nya kapitel.
Berättelsen blir större.
Man skulle kunna tro att någon vid det här laget hade börjat förstå sambandet. Men det vore kanske att ha orimligt höga förväntningar.
Jag vill fortfarande inte se det där kommentarsfältet.
Jag har förstått att det finns människor som inte tycker om min musik. Det är naturligtvis beklagligt, men jag har under ett långt liv i musikbranschen lärt mig att det faktiskt går att överleva och hånflina hela vägen till banken. Alla behöver inte uppskatta samma musik, och den som inte vill lyssna har sedan länge tillgång till en alldeles utmärkt uppfinning som kallas avstängningsknappen.
Nu har jag emellertid stött på ett betydligt mer avancerat problem. Det handlar inte längre bara om huruvida musiken får finnas, utan om huruvida jag får berätta att den finns. Och om jag får berätta att den finns, uppstår nästa fråga: får jag också berätta vad den handlar om?
Mitt band har nämligen begått det uppenbarligen ganska allvarliga misstaget att ge ut musik. Den finns på Spotify och andra musiktjänster, med omslag, titlar, texter och allt det där som brukar följa med när människor ägnar sig åt musik. Vi har dessutom en hemsida där vi presenterar bandet, berättar om låtarna och namnger människor som har bidragit till produktionerna.
Det sistnämnda verkar vara särskilt besvärligt. En människa som har skapat ett omslag kan nämligen tänkas få sitt namn angivet i anslutning till omslaget. Det är en gammal och tämligen etablerad sed inom kulturvärlden, det finns till och med uttryckliga rekommendationer från NCB, och STIM, där jag har väldigt många kompetenta vänner som arbetar, men jag börjar förstå att det kanske vore enklare om vi återgick till medeltidens anonyma hantverkare. Enligt vissa. Men jag kommer inte sälla mig dit. Icke. Jag manifesterar det vi kallar “byline”.
Problemet är bara att själva musiken fortfarande finns kvar. Man kan lyssna på den, läsa titlarna och i vissa fall till och med förstå vad låtarna handlar om. Det är naturligtvis ett svårt tekniskt problem för den som helst skulle vilja att musiken upphörde att existera.
Och så kommer vi till hemsidan. Om en låt finns på Spotify, får jag då skriva på bandets hemsida att den finns på Spotify? Får jag berätta varför jag skrev den, vad jag ville uttrycka och vilka människor som medverkade när den spelades in? Eller måste jag nöja mig med att publicera en bild på en gitarr och ett meddelande om att ytterligare information tyvärr kan uppfattas som besvärande för någon som svikit, ljugit, bedragit, utnyttjat, lekt med mig?
Jag har också skrivit en bok. Det var förmodligen ännu mer obetänksamt, eftersom böcker har den egenheten att de innehåller berättelser, och berättelser ibland bygger på saker som faktiskt har hänt. I mitt fall har personerna anonymiserats, men det tycks inte nödvändigtvis hjälpa när andra människor ägnar betydande energi åt att försöka identifiera dem.
Det börjar bli en intressant kulturpolitisk konstruktion. Först ska författaren anonymisera sina gestalter, sedan ska han eventuellt hållas ansvarig för att någon annan försöker avslöja vilka de föreställer. Om en tidning därefter skriver om saken uppstår förstås ett nytt problem, eftersom författaren rimligen också borde ha förhindrat tidningen från att bedriva journalistik. Och nu ringer journalisterna från skvalerpressen…
“Det handlar om mig men allt är lögn”…
Ja men exakt hur kunde du identifiera dig själv om allt är lögn? Face it – det är lite samma klass som att fråga Ms World vad hon önskar sig, “Fred på jorden och död åt mina fiender”.
Jag väntar med viss förväntan på nästa steg. Kanske kommer någon att kontakta Spotify och förklara att en låt bör tas bort eftersom den också finns beskriven på en hemsida. Därefter kan man kontakta hemsidans leverantör och förklara att hemsidan bör stängas eftersom låten fortfarande finns på Spotify.
Det blir ett fantastiskt effektivt system. Musiken får inte beskrivas eftersom den finns, och den får inte finnas eftersom den kan beskrivas. Boken får inte diskuteras eftersom någon kan förstå vad den handlar om, och författaren får helst inte berätta varför han skrev den.
Nu råkar jag, efter 40 år i industrin, dessutom ha extremt insatta kontakter inom just det här området, såväl administrativt som juridiskt. Jag har redan initierat frågan hos dem, eftersom jag tycker att det vore intressant att få veta var gränsen egentligen går mellan att skydda en människas rättigheter och att försöka begränsa en annan människas konstnärliga verksamhet. Det skulle ju vara ganska märkligt om vi hade kommit så långt att en musiker får ge ut sin musik, men inte längre får berätta vad den handlar om.
Jag ser faktiskt fram emot svaren. Det här har nämligen börjat handla om betydligt mer än två hemsidor och en missnöjd anmälare. Det handlar om vad som händer när någon försöker använda administrativa och juridiska processer för att begränsa publiceringen av musik, litteratur och annan konst, och hur långt sådana försök egentligen kan drivas.
Jag funderar därför på att starta ett nytt konstprojekt. Det ska inte innehålla musik, text, bilder, namn eller några som helst hänvisningar till verkligheten. Hemsidan ska vara helt vit, och för säkerhets skull tänker jag låta bli att registrera någon domän.
Jag misstänker emellertid att även detta kan ge upphov till en anmälan. Någon skulle ju kunna känna sig träffad av tystnaden.
Det snurrar. Någonstans sitter en liten patetisk stolle och slåss med näbbar och klor. Det ska anmälas, stoppas, stängas och krånglas, och när det inte fungerar får man väl snurra ett varv till. MEN DET KOMMER INTE ATT FUNGERA.
Det finns bara EN väg ut. Det finns bara ETT sätt att få ett avslut på det här. Ta ansvar för det man förstört med undanhållanden, lögner, svek och försök att leka med mig. Leka med knslor. Leka med en själ. Utnyttjandet. All jävla bullshit jag blev utsatt för. Sanningen ska fram. Sanningen ska ut.
Det går naturligtvis att fortsätta snurra som en liten patetisk dvärgkuk i en centrifug. Fortare och fortare, tills man inte längre vet vad som är upp eller ner. Men centrifugen förändrar inte det som redan har hänt, hur många varv man än lyckas få upp den i.
Mitt CV borde tala för sig självt. Mitt motto har varit detsamma länge: att vinna är viktigare än att överleva.
Jag har gjort en lista. En kravlista för vad som krävs om det ska bli ett avslut, och den ska följas till punkt och pricka.
Men här kommer den lilla detaljen som tycks ha gått fullständigt förlorad någonstans mellan alla anmälningar och alla försök att stänga ner mig. Ett personligt avslut betyder inte att min bok och min musik försvinner. Det är två helt olika saker, och om någon tror att det ena automatiskt ska innebära det andra har vi plötsligt en HELT ANNAN KRAVLISTA att diskutera.
I min bok förekommer en del hypoteser. Framför allt om sådant som aldrig riktigt gick att få någon förklaring till. Saker som inte stämde, frågor som förblev obesvarade och händelser som ibland verkade kräva en närmast akrobatisk förmåga att förklara bort. En av hypoteserna är att det hela tiden fanns någonting som skulle döljas. Vad det i så fall var vet jag fortfarande inte, men den senaste tidens händelser har knappast gjort mig mindre nyfiken.
Det började med att berättelsen tydligen behövde försvinna från internet. Sedan behövde även musikprojektet försvinna, vilket var en intressant utveckling eftersom det ursprungligen var tänkt att innehålla musik. När båda webbplatserna återuppstod i Schweiz dröjde det inte särskilt länge innan även det schweiziska webbhotellet fick bekanta sig med historien. Jag började misstänka att min bok hade fått en internationell marknadsföringsavdelning utan att jag själv hade anställt någon.
Det är förstås möjligt att alltihop handlar om att någon helt enkelt inte tycker om det jag skriver. Sådant händer. Jag tycker själv illa om åtskilliga böcker, men hittills har jag aldrig försökt få deras författare avstängda från internet. Framför allt har jag aldrig övervägt att kontakta ett schweiziskt webbhotell för att slippa läsa nästa kapitel.
Men det är här mina gamla hypoteser börjar bli intressanta igen. Om det verkligen inte finns någonting mer bakom berättelsen, varför har den då blivit föremål för så mycket arbete? Varför denna envisa kamp mot en bok som huvudsakligen består av mina egna upplevelser, dokumenterade händelser och frågor som jag fortfarande inte har fått några ordentliga svar på? Jag har ännu inte svaret, men det är svårt att låta bli att fundera över vad det är som gör berättelsen så angelägen att stoppa.
Och under tiden händer någonting som jag knappast hade kunnat planera bättre själv. Varje nytt försök att stoppa boken blir ytterligare en händelse att dokumentera. Varje ny anmälan skapar nya frågor, nya brev och nya kapitel. Jag behöver snart inte ens leta efter material längre. Det levereras direkt till mig, numera med internationell distribution.
Sedan har vi Karlstad. En stad som jag tidigare framför allt förknippade med solen, Klarälven och en viss del av min egen historia. Numera har den också blivit ett återkommande inslag i min webbstatistik. Jag börjar få intrycket att halva Karlstad läser, även om jag misstänker att den andra halvan fortfarande har bättre saker för sig. Möjligen väntar de bara på pocketutgåvan.
Det märkliga är att jag aldrig har haft någon ambition att skriva en bok som kräver en sådan här apparat runt sig. Jag ville berätta vad jag hade blivit utsatt för , försöka förstå det och så småningom sätta punkt. I stället har jag fått en berättelse där de senaste kapitlen till stor del handlar om försöken att förhindra att de tidigare kapitlen går att läsa. Det är ett ganska imponerande litterärt självmål, åtminstone om avsikten faktiskt är att få mig att sluta skriva.
Och någonstans bakom allt detta finns fortfarande den ursprungliga frågan. Vad var det egentligen som inte fick komma fram? Jag har mina hypoteser, men jag tänker fortsätta skilja dem från det jag faktiskt kan dokumentera. Det fina med den här berättelsen är nämligen att jag inte längre behöver hitta på särskilt mycket. Men undr tiden växer antalet läsare. Dramatiskt. Och saker fortsätter komma fram.
Jag har ägnat nio månader åt att skriva om mitt liv. Det låter kanske som en rimlig tidsåtgång, tills jag berättar att jag bara hunnit från juni 2022 till september 2023. Femton månader har alltså tagit nio månader att dokumentera, och då har jag ändå arbetat ganska flitigt. Många kallar mitt arbete “oerhört omfattande”.
Det är inte så att jag sitter och hittar på. Jag har gått igenom tusentals sms, mejl, bilder, kvitton, papper och dagböcker. Jag har jämfört datum, kontrollerat händelser och försökt reda ut vad som egentligen hände vilken torsdag. Ibland har jag ägnat en hel dag åt att komma fram till att jag hade rätt om klockslaget men fel om veckodagen.
Resultatet är 730 sidor. Jag har fortfarande resten av 2023, hela 2024, hela 2025 och det pågående 2026 kvar. Min försiktiga uppskattning är att jag behöver ytterligare elva månader, vilket innebär att jag möjligen kommer ikapp mig själv någon gång nästa höst.
Det förutsätter naturligtvis att mitt liv under tiden upphör med att producera nya kapitel. Hittills finns det väldigt lite som talar för det. Tvärtom har berättelsen på senare tid börjat utveckla en ganska imponerande förmåga att skapa sina egna fortsättningar. Så sent som förra veckan skapades ofrivilligt nya kapitel om 2026. September 2026.
Förlagen ställer naturligtvis den fullt rimliga frågan hur berättelsen slutar. Jag förstår dem. Det är en fråga som jag själv, mina närmaste vänner och ett antal andra inblandade har ägnat avsevärd tid åt att försöka besvara. Ingen har lyckats.
Min innersta krets består av sju människor som numera kan den här historien bättre än sina egna deklarationer. De har lyssnat på telefonsamtal, granskat sms och fått redogörelser för händelser som vid första anblicken inte borde kunna inträffa mer än en gång. Numera vågar ingen av dem ens gissa vad som händer härnäst.
Själv har jag åtminstone en arbetsplan. Det blir vinter snart, vilket innebär mer tid framför datorn och mindre tid åt sådant som andra människor tydligen ägnar sig åt när de är lediga. Med lite tur hinner jag skriva färdigt de återstående åren innan berättelsen skaffar sig ytterligare ett.
Men jag har sagt det förut. Jag skriver inte berättelsen. Jag bara berättar den.
Och någonstans under de kommande elva månaderna kommer den sannolikt att fortsätta. Det är faktiskt det enda som samtliga inblandade verkar vara överens om.
Jag ligger efter med mitt eget liv. Och mitt eget liv visar hittills ingen som helst hänsyn till min deadline.
Ibland blir jag nöjd med en text. Det händer inte särskilt ofta. Inte därför att jag går omkring och lider av någon särskilt avancerad konstnärlig självkritik, utan därför att jag har skrivit tillräckligt många låtar för att veta skillnaden mellan något som fungerar och något som fortsätter arbeta efter att man slutat skriva.
Brand New Start fortsätter arbeta.
Från början finns där en ganska enkel motsägelse. Titeln låter hoppfull. Nästan fånigt hoppfull. En ny början. Rent bord. Ny tandborste, bättre vanor och den sortens optimism som brukar säljas tillsammans med träningskort i januari.
Fast texten handlar egentligen om motsatsen. Eller kanske exakt om det.
För vad är en ny början om man drar tanken tillräckligt långt? Vi använder uttrycket hela tiden utan att fundera över vad det faktiskt kräver. Någonting måste upphöra för att något annat ska kunna börja. I vardagen är priset ganska beskedligt. Man lämnar ett arbete, en stad, en relation eller en dålig vana. Dörren stängs. En annan öppnas.
Men tänk om man inte längre tror att den dörr man söker finns i det liv man redan befinner sig i?
Där börjar texten bli obehaglig. Kanske.
Berättaren är dessutom inte längre ett jag. Han är he. Det var ett medvetet byte, och det skapade några språkliga skav som jag fått leva med. Originalets I wanted, I was, myself låg naturligare i munnen. Jag sjöng på skissen. Den första. Men tredje person gjorde något betydligt intressantare med människan i sången.
Han hamnade på avstånd från sig själv. Samtidigt förblev kvinnan you. Det tycker jag om.
Han kan göra sig själv till någon annan, betrakta sig själv utifrån, nästan som en figur i en berättelse. Men henne klarar han inte av att förvandla till she. Hon står fortfarande framför honom.
Och någonstans där finns också idén om Twin Flames. Inte Instagramversionen med stjärnhimlar, citat i kursiv stil och två själar som tydligen beställt samma kosmiska Uber. Jag menar själva den filosofiska möjligheten. Tanken att två människor på något märkligt sätt hör ihop över en större tidsrymd än den de råkade tilldelas.
Det finns inga vetenskapliga belägg för det. Det finns å andra sidan väldigt mycket människan tror på utan att kunna väga det på en köksvåg.
Religion har ägnat några tusen år åt problemet. Filosofin ännu längre. Vad händer efteråt? Finns ett efteråt? Är medvetandet en tillfällig biologisk företeelse eller någonting vi ännu inte förstår? Återkommer vi? Möts vi igen? Eller släcks lampan bara och universum fortsätter alldeles utmärkt utan oss?
Jag har inga svar. Textens huvudperson har definitivt inga. Men han börjar leka med den farligaste möjliga varianten av frågan:
Tänk om det går att starta om? En forced reboot… Att (försöka?) överlista Gud? Eller någonting annat vi faktiskt inte har bevis varken för eller emot…
Inte därför att han hatar livet. Inte ens primärt därför att han vill dö. Utan därför att han fantiserar om möjligheten att tidslinjen kanske kan köras en gång till och utfalla annorlunda.
Det är där en av de enklaste raderna i texten får en betydelse som egentligen inte framgår:
He wish he’d met you
As a child.
Before your world
became defiled
På ytan är det bara en sorglig önskan. Jag önskar att jag hade träffat dig tidigare. Innan världen hann göra vad världen gjorde.
Men tanken bakom raden är konkretare än så. Det finns en plats. En verklig plats från hennes barndom. En adress där början faktiskt fanns.
Plötsligt blir geografin filosofi.
Att resa till en plats där någon annan började sitt liv är naturligtvis inte att resa bakåt i tiden. Ändå gör människor sådant hela tiden. Vi besöker barndomshem, gravar, gamla skolor, slagfält och hotell där någon skrev en bok. Vi vet mycket väl att tiden inte finns kvar där. Ändå åker vi dit.
Kanske därför att platser är det närmaste vi kommer en fysisk adress till förfluten tid.
Och då uppstår cirkeln som jag tycker gör texten lyckad:
hennes början — hans slut — möjligheten till en ny början.
Men texten vägrar dessutom ge honom den romantiska lösningen. I spoken-word-delen kommer frågan:
Which ending he was really praying for.
Yours… or his.
Där går Brand New Start sönder som begrepp. Eller blir komplett.
För vad är det egentligen han ber om? Att få henne? Att hon ska få ett annat liv? Att själv få ett annat liv? Att de ska mötas igen?Eller bara att det här ska upphöra?
Och sedan kommer tanken som egentligen motsäger hela den romantiska kärlekssångens grundidé:
If he could have given you a different life… he would have chosen to let you go.
Det är nog min favoritidé i hela texten.
För om kärlek betyder att vilja den andra människans bästa uppstår ett filosofiskt problem när det bästa tänkbara livet för den människan kanske är ett liv där hon aldrig behöver dig.
Det är ganska lätt att säga jag älskar dig så mycket att jag aldrig lämnar dig. Betydligt svårare är:
Jag älskar dig så mycket att om jag kunde göra om världen och ge dig ett lyckligt liv där du aldrig ens träffade mig, skulle jag välja det.
Därför:
Maybe love isn’t always about being chosen.
Och slutligen finns ingen upplösning.
And if there really is a brand new start… he still doesn’t know which one he’s asking for.
Det är viktigt.
Hade han vetat hade texten blivit ett påstående. Nu förblir den en fråga.
Är Brand New Start en kärlekssång, en sång om självmord, en Twin Flame-fantasi, en tanke om reinkarnation, ett resonemang om altruistisk kärlek eller bara en mycket trött människas försök att hitta en nödutgång ur en verklighet han inte längre begriper?
Ja. Och det är nog därför jag är nöjd med texten. Den förklarar inte riktigt vad den handlar om.
Eller, jag gjorde ganska många. Eller rätt många. Eller en djävla massa, faktiskt. Under en period var vi kanske tio personer som gjorde i stort sett “alla” jobb. Vi kände varandra hela högen, umgicks privat, hängde ute och tillbringade alldeles för mycket tid på Musikbörsen. Om någon hade lagt ihop våra samlade creditlistor hade resultatet förmodligen blivit ganska groteskt.
Det fanns egentligen ingen konkurrens mellan oss. Vi var kompisar, och det hände ganska ofta att vi rekommenderade varandra till jobb. Vi var inte nödvändigtvis bäst, men vi var de som gällde. Framför allt var vi kul killar. En dag i studion skulle helst vara ett enda långt garv, med lite musik däremellan.
Och vi spelade utan ego. Vi spelade för låten. Det där låter kanske som något man skriver i en intervju när man vill framstå som en sympatisk människa, men det var faktiskt så det fungerade. Behövde låten tre toner spelade man tre toner. Behövde den en gitarr som lät som en trasig dammsugare fick man väl försöka hitta en trasig dammsugare.
Man blev en jävel på att ösa ur sig idéer. Rent, crunch, dist, olika komp, olika rytmer, olika figurer och gärna något nytt varje varv. Det fanns ingen större anledning att spela exakt samma sak om och om igen när man kunde ge producenten femton alternativ att välja mellan. De betalade per timme. Då kunde de lika gärna få lite material för pengarna.
Dessutom lärde man sig läsa människor. På andra sidan glasrutan satt producenten, teknikern och kanske någon artist som redan hade hört låten fyrahundra gånger och börjat ifrågasätta sitt yrkesval. Hur såg de ut när man spelade? Glada? Trötta? Entusiastiska? Jublande? Såg de ut som om de ville gå hem och börja odla potatis?
Det var bara att hålla ett öga på dem. Ett litet leende kunde betyda att man var på rätt väg. En tveksam min kunde betyda att det behövdes en justering, och såg samtliga ut som om någon hade dött fick man kanske hitta på något helt annat. Ibland kom det önskemål genom talkbacken. Ibland behövdes det inte.
Det fanns förstås gränser för hur mycket material man kunde lämna ifrån sig. Jag har gjort jobb där producenten bett mig spela en massa balla grejer som de sedan skulle klippa ihop till ett solo. Visst, det är deras pengar och deras skiva. Jag spelade en massa balla grejer, de klippte ihop dem och det färdiga solot sög.
Ett solo är inte nödvändigtvis summan av sina häftigaste beståndsdelar. Det kan faktiskt vara ganska trevligt om den som spelar vet vart han är på väg, även om han tar en omväg dit. Att lägga tjugo olika kompidéer är en helt annan sak. Där får de gärna plocka reservdelar tills de byggt en alldeles egen liten bil.
En annan gång ville någon att jag skulle spela som Staffan Astner. Jag kände Staffan, så jag upplyste dem om att jag hade hans telefonnummer. Ville de ha Staffan kunde de ju ringa honom. Jag var redan där, men det verkade tydligen inte vara tillräckligt.
Det fanns emellertid ett annat partytrick som jag hade med mig från arrangörslinjen. Harmonilära. Ett ämne som låter ungefär lika upphetsande som kommunal bokföring, men som faktiskt kan vara rätt användbart om man tänker ägna sitt liv åt att spela musik.
Man lär sig bland annat att räkna ut vart en låt är på väg. De flesta normala låtar är inte särskilt mystiska när man väl begriper hur de är uppbyggda. Det betyder inte att man vet exakt vad som kommer att hända, men man kan göra ganska kvalificerade gissningar medan man lyssnar.
Undantag finns naturligtvis. Frank Zappas Five-Five-Five, exempelvis. Den kan man ju roa sig med att försöka räkna ut om man har en ledig månad och ett ganska omfattande självskadebeteende. En odd meter på 5/4, 5/8, 7/8 i salig blandning och dessutom allt annat än melodisk, Men en vanlig poplåt är sällan en rymdfärja.
Dessutom var jag gitarrist. Inte basist. En basist måste gärna sätta ettan där ettan faktiskt ligger, medan en gitarrist kan komma hundra eller tvåhundra millisekunder senare och hävda att det är känsla. Eller attityd. Eller något annat som låter betydligt bättre än att man fortfarande håller på att fundera över vilket ackord som just passerade.
En dag var jag inbokad på ett jobb med en svensk artist… Vi skulle börja med en låt som jag aldrig hade hört tidigare, vilket inte var något större bekymmer. Jag hade ju ändå tänkt lyssna på den förr eller senare, och det föreföll mig onödigt att kasta bort en alldeles utmärkt möjlighet att samtidigt spela in något.
– Okej, vi kör låten!
– Tryck på REC!
– Ska du inte lyssna först?
– Jo, jag lyssnar. Men tryck på REC i alla fall.
Och så körde vi. Jag lyssnade, spelade, räknade ut vart låten var på väg och försökte komma dit ungefär samtidigt som resten av bandet. Ibland var jag kanske hundra millisekunder sen, ibland lite mer. Det är fördelen med att vara gitarrist. Man kan kalla nästan vad som helst för frasering, bara man gör det med tillräckligt gott självförtroende. Även när man inte har en djäävla aning om vad man håller på med.
När låten var slut stod folk upp på andra sidan glasrutan. Händerna i luften. Jubel. Jag hade knappast spelat något perfekt, men tydligen hade jag spelat rätt saker för låten. Ungefär åttio procent av den där första tagningen blev kvar, trots att det också var första gången jag över huvud taget hörde musiken. “First Take – the VIBE”
Det blev nerv. Den sortens nerv som uppstår när man inte riktigt vet vad som väntar bakom nästa hörn, men kör ändå. Jag hade naturligtvis kunnat lyssna igenom låten fem gånger, anteckna ackorden och förbereda något genomtänkt och välstädat. Men då hade det blivit något annat, och det var inte säkert att det hade blivit bättre. Det är ungefär som att knulla. Man är bra på det eller inte. Sen – gehör.
Nästa låt fungerade inte alls på det sättet. Den behövde en ordentlig genomgång, så då gjorde vi en ordentlig genomgång. Det ingick också i jobbet att begripa när ett partytrick hade slutat vara användbart. Vi spelade in gitarrerna, gjorde det som behövdes och blev till slut klara.
Då kom nästa fråga från andra sidan rutan.
– Du, Wennborn. Vill du vara med och lägga körer?
– Ja, för faan. Det kan jag väl…
Det var inget konstigt med det. Man var redan där, mikrofonerna fanns och det kunde ju vara trevligt att göra lite mer nytta innan man åkte hem. Sedan fick jag texten. Jag är än i dag glad över att jag inte hade någonting att dricka i munnen när jag började läsa.
Det visade sig nämligen att vi skulle ägna oss åt något slags klassisk musik med kvinnligt kön och olika yrkesgrupper som bärande konstnärlig idé. Det är fullt möjligt att göra stor musik av sådant också, även om det kanske inte är det första man får lära sig på arrangörslinjen. Vi skrattade så att det var ett mindre under att någon över huvud taget lyckades sjunga.
Hatar hatar hatar piss piss piss…Fy faan…
Men körerna kom på plats. Gitarrerna var klara, producenten hade fått sitt och ännu en arbetsdag kunde läggas till den där gemensamma, förmodligen groteska creditlistan. Det var ungefär så det fungerade. Man kom dit, spelade för låten, läste människorna bakom glaset och försökte se till att alla hade roligt under tiden.
Och om någon undrade varför man inte lyssnade på låten innan man började spela, var svaret egentligen ganska enkelt. Man lyssnade ju. Man såg bara ingen anledning att inte spela in det samtidigt.
Skivindustrin såg lite annorlunda ut mellan 1986 och 1996. Under de där åren hann jag med de flesta tänkbara varianter av studiojobb, inklusive några som förmodligen skulle ge dagens ekonomiavdelningar nervösa sammanbrott. Det var inte alltid någon större överensstämmelse mellan vem som faktiskt spelade, vem som stod på skivomslaget och vem som fick pengarna.
Jag har bland annat:
Gjort jobb jag fått betalt för, men inte fått credit för.
Gjort jobb jag fått credit för, men inte fått betalt för.
Gjort jobb jag varken fått credit eller betalt för.
Fått både credit och betalt för jobb jag inte gjort.
Fått betalt för jobb jag inte gjort, utan att få credit.
Och så fanns det förstås jobb man inte ens visste att man skulle göra.
En natt var jag på väg hem från krogen vid fyratiden. Jag passerade en studio och såg att det lyste därinne. Jag kunde portkoden, så jag gick in för att se vilka som fortfarande höll på. Det visade sig vara en ganska lyckad liten omväg.
– WENNBORN!!!!!!!
Där stod de. Artisteliten. Två män och fyra kvinnor som höll på att lägga körer. Någon konstaterade att det skulle bli bra med en kille till, och plötsligt hade jag fått ett jobberbjudande på väg hem från krogen.
– Vill du vara med och lägga kör?
– Ja, för faan. Det kan jag väl.
Fyra timmar senare fortsatte jag hem. Jag hade lagt körer tillsammans med ett en massa artister och fick en check från skivbolaget på 3 800 kronor. Det var inte riktigt vad jag hade planerat när jag lämnade krogen, men jag hade heller ingen anledning att klaga.
Jag gick hem från krogen klockan fyra på morgonen. Kom hem vid åtta. Hade tjänat 3 800 kronor på vägen.
Sen finns det såklart saker som bara “gick på räls”. Det kallas kanske “kontakt”. När människor bara hittar varandra. Och bara kör… Rakt ut i…. mörkret av det okända….
Så har vi förstås The L.A. Sessions.
2011 gjorde vi ett album med min bästa vän, i Los Angeles. Tanken var att göra det hela old school. Sätta grunderna till samtliga låtar live, tillsammans i studion, och sedan lägga på det som behövdes. Hur vi över huvud taget hamnade där är en lång, lång historia. Men det var jag som producerade och spelade gitarr, och jag hade lyckats samla ihop ett ganska hyggligt litet husband.
På trummor hade vi JR Robinson, kanske mest känd för sina jobb med Chaka Khan och Michael Jackson. På bas Leland Sklar, eller bara Lee, som spelat med ungefär alla som någonsin spelats på en skivspelare. Phil Collins, Toto och en mindre telefonkatalog av andra artister. På keyboards hade vi David Garfield, och själv stod jag där med gitarren och försökte se ut som om det här var en alldeles vanlig tisdag.
Tekniker var Steve Sykes, tidigare gitarrist med Hall & Oates. Det var alltså ingen större brist på erfarenhet i lokalen. Snarare tvärtom. Om vi hade lagt ihop allas samlade meritlistor hade vi förmodligen behövt hyra en separat lokal för att förvara dem.
Det lite speciella var att vi faktiskt spelade tillsammans. År 2011 hade det blivit ganska ovanligt att spela in ett helt band live i studion, åtminstone jämfört med hur det fungerade under mina gamla studioår. Hemstudiorna hade tagit över alltmer och musikerna skickade filer till varandra från olika delar av världen. Som Lee uttryckte det:
– I tend to spend most of my time in other men’s bedrooms these days.
Det var väl inte riktigt vad hans föräldrar hade tänkt sig när han började spela bas, men så hade musikbranschen utvecklats.
Vi höll till uppe i Castle Oaks, kullarna väst om L.A. och hade en alldeles fantastisk tid tillsammans. Vi spelade, tog pauser, beställde orimligt mycket take-away, låg på gräsmattan utanför studion, rökte på och diskuterade livet. Sedan gick vi in igen och satte nästa låt.
Stenhöga, några av världens mest erfarna studiomusiker omkring mig. Det var kanske inte riktigt så man lär ut effektiv projektledning på Handelshögskolan, men det fungerade alldeles utmärkt.
Och det var precis det jag hade velat åstadkomma. Inte fem musiker som var och en spelade in sin del i varsin studio och skickade resultatet till någon stackars producent som sedan skulle försöka pussla ihop allting. Vi satt i samma rum, lyssnade på varandra och reagerade på det som hände. En liten förändring i trummorna kunde få basen att göra något annat, vilket i sin tur kunde få mig att ändra gitarrkompet. Plötsligt hade hela låten tagit en annan riktning utan att någon egentligen hade bestämt det.
Plattan blev fantastiskt bra. En sådan där liten uppvisning i perfektion som egentligen bara kan uppstå när alla är så bra på det de gör att de inte behöver ägna särskilt mycket tid åt att fundera över det. Ingen behövde bevisa någonting. Vi spelade för låtarna, hade förbannat roligt och lät musiken sköta resten.
Det är nästan omöjligt att välja en enda låt från det albumet, men Imma är ett ganska bra exempel på hur det fungerade.
Vi hade kommit fram till gitarrsolot. Någon tyckte att jag skulle dra åt David Gilmour-hållet, medan någon annan hade en helt annan uppfattning.
– You should go Gilmour on this sucker!
– Nooo! You should go Jeff Beck!
Det var ju två ganska hyggliga gitarrister att försöka efterlikna, och eftersom jag ändå stod där med gitarren kunde jag lika gärna göra båda. Så jag spelade in två solon. Ett Gilmour och ett Beck. Sedan satte jag ihop dem till ett enda solo.
Problemet löst. Demokratin hade segrat, och ingen behövde bli osams om vilken av världens bästa gitarrister jag skulle försöka låta som.
Och så fanns det förstås en liten bonus med att spela in i Los Angeles. En dag hände ungefär samma sak som den där natten när jag själv gick förbi en upplyst studio på väg hem från krogen. Någon såg att det lyste, blev nyfiken och gick in för att se vilka som höll på.
Den här gången var det Seal och hans gitarrist Chrissy Shefts som dök upp.
– Is it okay if we hang out for a while?
Ehh. Ja. Det var det naturligtvis. Jag hade ingen större lust att bli ihågkommen som killen som nekade Seal att komma in i studion när vi spelade in. Dessutom visade de sig vara förbannat trevliga människor, så det var bara att göra plats och fortsätta ha roligt.
Och någonstans där kan man väl sammanfatta ganska många år av studioarbete. Ibland spelar man in en låt man aldrig har hört tidigare. Ibland får man betalt för att sjunga om saker som förmodligen aldrig kommer att behandlas på Musikhögskolan. Ibland går man hem från krogen och tjänar 3 800 kronor på vägen, och ibland sitter man i Los Angeles med några av världens mest anlitade musiker och diskuterar om ett gitarrsolo ska låta som David Gilmour eller Jeff Beck.
Men det handlar fortfarande om ungefär samma sak som det gjorde när vi hängde på Musikbörsen. Man spelar för låten, lyssnar på varandra och försöker ha så förbannat roligt som möjligt under tiden. Och ibland behöver man inte ens vara inbokad.
Det räcker att det lyser i studion.
Men. Jag kan inte skriva kåseriet utan att nämna älskade Nanne, och underbara Peter Grönvall. Älskade människor. Låten ”Ett Vacker Par” som jag skrev, är en helt egen lång historia. Och hur jag fick Bert Karlson totalt utskrattad på en presskonf i samband med Mello ett år…. Men här är den.
Men vänta nu. Jan Johansen! Min älskade, fina vän. Jag råkade ju skriva, producera och spela gitarr på ”Fri”, en av hans största hits från början av 2000-talet. Jag tror att det var 2010, men det kan vara helt fel. Årtal och jag har aldrig haft något särskilt stabilt förhållande.
Dessutom lyckades jag hamna i musikvideon. Den är också en ganska märklig historia, inte minst på grund av bandet som vi lyckades få ihop. Där står jag tillsammans med Ian Haugland från Europe, Nalle från Therion och min fina, älskade Tess Järvheden, som inte bara spelar keyboards utan dessutom är en av de roligaste komiker jag känner.
Det för mig dessutom helt osökt tillbaka till mitt ex uttalande “jag inte var hennes sexigaste date”. Nej. Tack detsamma vet du…
Det är ju en ganska egendomlig samling människor att stoppa in i samma musikvideo, men på något sätt fungerade det alldeles utmärkt. Och framför allt fick vi göra något roligt tillsammans med Janne, vilket alltid har varit ett nöje.
Men nu får jag fan lägga av innan det här börjar likna skryt.
Eller?
Men historien om Fri började faktiskt långt tidigare, hemma i min dåvarande studio. Jag och Paul Rein gjorde demon tillsammans, och eftersom vi behövde lägga sång och jag tydligen ansåg att badrummet var en fullt rimlig inspelningslokal, placerade vi Paulie därinne. Mitt i natten.
Där stod han sedan och vrålade för full hals:
– NU ÄR JAG FRIIII!
Om och om igen. Själv satt jag vid inspelningen och började fundera på hur lång tid det skulle ta innan någon ringde polisen. Jag kunde nästan höra samtalet från lägenheten ovanför.
– Hallå, polisen? Det står någon i lägenheten under och skriker att han är fri. Han har hållit på i flera timmar. Vi vet inte vad han är fri från, men kan ni skicka någon från psyk? Gärna med vita rockar. Och en sådan där jacka som man knäpper på ryggen.
Men demon blev klar. Janne spelade så småningom in låten, den blev en av hans stora hits och jag hamnade till slut i musikvideon tillsammans med ett band som knappast hade gått att sätta ihop genom en vanlig platsannons.
Och med det får jag nog fan lägga av innan det här börjar likna skryt. Eller innan någon av mina gamla grannar hittar texten och äntligen får reda på vad det egentligen var som pågick i badrummet den där natten.
Jobba med Paulie är alltid fantastiskt. Otroligt musikalisk människa. En vän sedan… urminnes.
Och nu lägger jag faktiskt ner.
Men jag kan ju inte avsluta utan att nämna Erika. Älskad vän och kollega sedan urminnes tider, och antalet timmar vi har tillbringat tillsammans i olika studior har jag för länge sedan tappat räkningen på. Det har blivit en djävla massa musik genom åren, och förmodligen ännu fler skratt.
Dessutom dyker hon fortfarande upp bakom mikrofonen då och då, numera som gästande sångerska på vissa låtar med mitt nuvarande band, Wild Women Of Wongo.
Efter alla dessa år, alla dessa studior, alla dessa människor och alla dessa mer eller mindre begripliga inspelningar håller vi alltså fortfarande på. Vi spelar in musik. Diskuterar mitt ex som jag skrivit 25 låtar om. Skrattar. Skakar på huvudet.
Jag har alltid haft en ganska enkel bild av reklam. Man gör någonting, visar det för folk och hoppas att någon bryr sig. Förr köpte man en annons i lokaltidningen, satte upp en affisch eller, om man var riktigt ambitiös, ställde sig på torget med en megafon tills någon vänlig människa bad en gå hem.
Sedan kom riktad reklam. Nu kan man sitta hemma vid köksbordet och bestämma att en annons ska visas för människor inom ett visst geografiskt område. Eller demografiskt. Män. Kvinnor. Viss ålder. Man behöver inte veta vad de heter, var de bor eller vilka de känner. Man pekar ungefär på kartan och säger: där. Dom.
Jag är kreatör. Jag gör musik, skriver texter och håller på med en bok som vid det här laget har blivit så omfattande att den förmodligen borde ha ett eget postnummer. Och gör man saker vill man naturligtvis att någon ska se, höra och läsa dem.
Det är trots allt en ganska meningslös verksamhet att lägga tusentals timmar på musik och text för att sedan gömma resultatet i en byrålåda. Jag vill ha lyssnare. Jag vill ha läsare. Helst ganska många.
Där kommer reklamen in.
Jag provade. Karlstad och fyra mil runt omkring som kändes lagom. Inte hela Sverige, inte halva Värmland, bara ett ganska begränsat område runt en stad. Lite lokal information till lokalbefolkningen, ungefär.
Efter ett tag hade annonsen visats en kvarts miljon gånger. Den hade nått över sextiotusen konton, nästan sexton tusen människor hade klickat på länken och drygt tio tusen hade dessutom väntat tillräckligt länge för att sidan faktiskt skulle laddas. Jag tittade på siffrorna en stund och konstaterade att Karlstads kommun har ungefär nittiotusen invånare.
Det var då jag började fundera på något helt annat än reklam. Säg att den människan har bott i en stad i femton år. Hur många människor hinner den människan egentligen träffa under femton år?
Via jobb. Via tidigare jobb. Via skola och barnens skolor. Via grannar och gamla grannar, vänner och före detta vänner, bekanta, vänners bekanta, föreningar, krogar, middagar och människor man av någon anledning sprungit på trettio gånger utan att egentligen känna.
Det behöver inte vara människor som står den människan nära. De behöver inte ens ha telefonnumret kvar. Det räcker med den betydligt lägre graden av bekantskap som gör att någon ser ett namn eller ett fotografi, eller läser någonting, och tänker: Men vänta nu. Den människan känner ju jag igen.
Där någonstans blir riktad reklam ganska fascinerande. För frågan är inte längre vilka odds det är att den människan ser annonsen. Den människan behöver faktiskt inte se den alls.
Frågan är vilka odds det är att någon som känner den människan gör det. Och efter femton år på samma plats börjar den där kretsen bli ganska stor. En arbetsplats ger några människor, nästa arbetsplats några till, skolan ytterligare ett gäng och ett bostadsområde ett antal till.
Till slut har man byggt ett ganska stort socialt spindelnät utan att egentligen tänka på det. Sedan kommer Facebook med en annons och kastar den över sextiotusen människor i samma geografiska område. Jag började fundera på sannolikhetslära.
Men där gjorde jag först ett tankefel. Jag räknade människor som om de vore kulor i en skål. En ser annonsen, en annan gör det inte, någon klickar och någon scrollar vidare. Så fungerar förstås inte människor.
Säg att någon ser annonsen och känner igen den människan. Men herregud. Henne känner ju jag. Det behöver fortfarande inte hända någonting. Personen kan läsa, stänga sidan och fortsätta med sitt liv.
Men sedan skickar hon länken till en gammal arbetskamrat. Minns du henne? Vi jobbade ju på samma avdelning. Arbetskamraten minns mycket väl vem det är, men kommer dessutom på att Lena också jobbade där.
Skicka den till Lena. Hon jobbade ju med henne mycket mer än vi gjorde.
Lena får länken. Lena känner i sin tur någon annan. Och plötsligt har situationen förändrats, för nu handlar det inte längre om hur många människor Facebook når. Det handlar om hur många kluster Facebook råkar träffa.
En gammal arbetsplats är ett kluster. En skola är ett annat. Ett bostadsområde ett tredje. Gamla vänner, föräldrar från barnens skola, föreningar och tidigare arbetskamrater bildar fler. Och människor inom samma kluster känner dessutom ofta varandra. Och olika kluster kan överlappa varandra.
Det räcker alltså inte att fråga vilka odds det är att en person ur den människans omgivning ser annonsen. Det intressanta är vad som händer om två gör det. Eller fem.
För då kan någonting som började som en Facebookannons plötsligt börja röra sig helt utan Facebook. Länken skickas i Messenger. Någon nämner den på jobbet. Någon ringer en gammal kollega. Någon skickar den vidare med de där fem små orden som förmodligen har startat fler lokala informationskedjor än någon algoritm i världen:
Har du sett det här?
Och där kan det bli en bomb. Inte därför att sextiotusen människor plötsligt sitter och diskuterar samma sak, för det vore naturligtvis fullständigt absurt. Utan därför att rätt tio människor kan vara betydligt viktigare än femtiotusen okända.
Om den människan har bott på samma plats i femton år behövs det inte särskilt många träffar innan fem människor som känner den människan också känner varandra. Och när det väl händer behövs inte Facebook längre. Då har reklamen gjort sitt jobb och lämnat över distributionen till världens äldsta och förmodligen effektivaste algoritm.
Människor.
Det var den delen jag inte riktigt hade tänkt på när jag valde målgrupp. Jag hade tänkt geografisk räckvidd. Jag hade tänkt visningar, klick och någon procents hit rate.
Men jag hade egentligen köpt någonting annat. Jag hade köpt möjligheten att kasta en tändsticka över ett helt lokalt socialt nätverk och se om den råkade landa någonstans där människor kände igen varandra.
Nästan en kvarts miljon visningar senare började jag misstänka att det kanske var ganska gott om tändstickor.
Sol. Men höst. September är faan snart slut. Kyligt. Tomaterna växer och mognar som dom ska trots mjöldaggen. Jag har skalat av skadade blad och behållit det som behövs för fotosyntesen. Någonstans går tydligen gränsen även för en tomatplanta. Allt behöver inte räddas. Bara tillräckligt mycket för att den ska fortsätta fungera.
Frukost. Estniskt svartbröd. Rökt ost. Sallad. Örtte. Katten hjälper till att läsa mail genom att lägga sig på ungefär det som för tillfället är viktigast. Facebook presenterar sina ”minnen”. Det gör Facebook varje dag, som en gammal släkting som hittat en kartong på vinden och inte riktigt förstår varför man ibland helst hade låtit den stå kvar där.
Oftast blir minnena mest en påminnelse om ännu ett kapitel som måste skrivas. Som om jag inte hade tillräckligt redan. 68 000 SMS. Bilder. Mail. Mina dagböcker. Facebook. Datum. Resor. Restauranger. Fotografier av mat som plötsligt visar sig vara betydligt viktigare än någon rimlig människa kunde föreställa sig när maten fortfarande var varm.
Ju mer jag går igenom, desto mer skriver jag. Ju mer jag skriver, desto mer ser jag motsägelserna. Sveken. Alla försöken att svära sig fri från skuld. Allt krångel. Alla konstigheter. Saker som sades en månad och tycks ha betytt någonting helt annat månaden efter. Till slut sitter man där flera år senare och försöker förstå vilket liv man egentligen levde.
Och jag fattar inte att jag orkade. Alltså i själen. Inte att jag orkade gå upp på morgonen, köra bil, arbeta, spela gitarr eller köpa mjölk. Utan att jag orkade leva mitt i all den där osäkerheten och ändå fortsätta försöka förstå den. Fast egentligen gjorde jag väl inte det. Jag gick totalt sönder.
Inte konstigt att jag drack.
Nu är det måndag igen. Det blir en lång vecka. Många kapitel ska skrivas, eftersom tydligen 733 sidor inte räckte för att reda ut vad fan som hände. Jag ska dessutom till min väns skönhetssalong. Djuprengöring med ultraljud. Kemisk peeling, och “V-Max”, tror jag det hette. Någon ska alltså försöka fortsätta reparera och underhålla utsidan medan jag fortsätter gräva runt i resterna av insidan. Och när jag ändå dräller runt tänkte jag kila in på NK. Såg ett par fantastiska boots från R.M. Williams. lite pricey. Men Tasty… och på tal om tasty kanske ta en god och trevlig lunch nånstans.
Sedan ska jag till skolan och fortsätta försöka lära mig estniska. Det svåra nu är märkligt nog inte alla ord och meningar jag lyckats pränta in, utan stavningen. Att prata är lättare än att skriva, uppenbarligen. Vilket känns en smula orättvist med tanke på att jag samtidigt håller på att skriva världens längsta redogörelse för varför två människor inte lyckades prata med varandra.
Så ska det spelas in sång. Det ska skrivas kapitel efter kapitel till min bok. Det ska pluggas. Tomaterna ska hållas vid liv och katten ska fortsätta sköta mailen. Så måste jag ju försöka gå min mil varje dag. Men det vete faan om jag hinner denna veckan.
Och så var det nåt annat.
Jo just det… jag har ju ett jobb som DJ i veckan dessutom. Herregud. Men som tur är så är jag väl förberedd. Det blir ”det bästa från slutet av 70 och början av 80”. Det var poppis sist.
Jag har skrivit väldigt många låtar om en och samma kvinna. Inte till henne, vilket är en ganska viktig skillnad, utan om henne, om oss och om en högst verklig relation som under några år visat sig vara en närmast outsinlig råvarukälla för populärmusik.
Jag hade kunnat nöja mig där. Det hade varit sunt. Men jag gjorde misstaget att bli seriöst intresserad.
Jag började räkna.
Det visade sig att jag hittills har gett ut tjugo låtar om samma kvinna. Ytterligare fyra är på väg, vilket kommer att göra tjugofyra. Det är ganska många gånger att gå in i en studio, starta Logic och konstatera att tydligen var inte ämnet färdigbehandlat den här gången heller.
Då uppstod nästa fråga. Är det verkligen många?
Allting är relativt. Tjugofyra låtar om samma kvinna låter mycket hemma vid köksbordet, men rockhistorien är full av människor med dåligt omdöme, trasiga förhållanden och tillgång till inspelningsstudio. Någon måste rimligen ha varit värre.
Jag började därför läsa om berömda kvinnor som fått musikvärlden att arbeta övertid. Ganska snart dök Pattie Boyd upp, vilket inte var särskilt överraskande. Hon lyckades först få George Harrison att skriva låtar och därefter Eric Clapton att göra samma sak, och någonstans där börjar man förstå att hon inte bara var en kvinna utan närmast en brittisk kulturinstitution.
Clapton är förstås det intressanta jämförelseobjektet. Layla. Bell Bottom Blues. Wonderful Tonight. Old Love. Sedan finns ytterligare låtar där dokumentationen är mer eller mindre stark och en hel hög som internet gärna stoppar i Pattie-lådan eftersom det blir en bättre historia så.
Jag började sortera bort sådant. Det var då det slutade vara roligt.
För om samma beviskrav ska gälla för Eric och mig kan man inte räkna en låt bara därför att någon journalist fyrtio år senare tycker att den nog känns lite Pattie. Det måste finnas rimlig dokumentation för att låten faktiskt handlar om henne eller deras verkliga relation.
Claptons lista krympte ganska fort. Min gjorde inte det.
Här uppstod emellertid ett annat metodproblem. Vem som helst kan skriva 700 låtar om kassörskan på Willys och hävda att Eric Clapton är besegrad. Det måste rimligen finnas någon nedre gräns för när personen som håller i gitarren faktiskt får kallas låtskrivare.
Så jag blev tvungen att kontrollera även mig själv. Det var irriterande.
Jag har arbetat professionellt med musik större delen av mitt vuxna liv. Genom åren har jag hamnat i musikaliska sammanhang med människor som Leland Sklar, JR Robinson och David Garfield och på hemmaplan med bland andra Py Bäckman, Nanne Grönvall och Jan Johanssen. Det finns Melodifestivalen, Eurovision-sammanhang och en massa annat som jag normalt inte känner något större behov av att rada upp eftersom jag redan vet vad jag har gjort.
Men nu behövde jag tydligen bevisa för mig själv att jag inte var en tomte i en källare. Det gick tyvärr bra. Jag tycks alltså kvalificera mig som låtskrivare.
Då återstod kvinnan. Där är bevisläget betydligt enklare.
Hon finns på riktigt. Relationen fanns på riktigt. Händelserna finns på riktigt. Låtarna är publicerade och upphovsmannen råkar fortfarande vara vid liv och kan redogöra för vad han skrev dem om.
Och här måste ordet om understrykas.
Det handlar inte om att jag såg Michelle Pfeiffer i en film 1987, blev alldeles varm i kroppen och skrev en ballad. Det handlar inte heller om den generösa definitionen ”inspirerad av”, där man med tillräckligt god vilja kan få halva Fleetwood Macs katalog att handla om samma taxichaufför.
Det handlar om en faktisk relation med en faktisk kvinna och låtar om saker som faktiskt hände i den relationen.
Tjugo stycken hittills. Snart tjugofyra.
Nu började jag dessutom intressera mig för något ännu märkligare än själva antalet: densiteten.
Hur stor del av min produktion under de här åren handlar egentligen om samma människa? Hur många låtar per relationsår blir det? Hur stor del av en professionell låtskrivares publicerade produktion kan en enda kvinna ockupera innan hon rent statistiskt upphör att vara en före detta flickvän och övergår till att bli en egen genre?
Det är här man bör sluta. Jag gjorde inte det. Jag började läsa om Guinness World Records.
Det visar sig att problemet med ett eventuellt rekord inte främst är att slå Eric Clapton. Problemet är att definiera vad fan det är man har slagit honom i. ”Flest låtar om en kvinna” fungerar inte. Då kommer någon farbror från Nebraska med 4 000 opublicerade visor om Dolly Parton och förstör hela eftermiddagen.
Definitionen måste vara mätbar. Något i stil med:
Flest kommersiellt utgivna låtar skrivna av en professionell låtskrivare om en och samma verkliga person som låtskrivaren haft en dokumenterad romantisk relation med.
Det är en fullständigt vansinnig mening. Det värsta är att jag verkar kvalificera mig för den.
Jag vet naturligtvis inte om tjugofyra är världsrekord. Någon brasiliansk sambakompositör kan mycket väl ha skrivit 73 låtar om sin tredje fru och därmed förstöra allting. Det är precis därför frågan plötsligt blivit intressant på riktigt.
Så nu håller jag på att samla underlagen. Utgivningar. Credits. Datum. Den professionella historiken. Relationens tidslinje. Vilka låtar som handlar om vad. Och framför allt den statistiska densiteten, eftersom det vore vetenskapligt oförsvarbart att bara konstatera att jag uppenbarligen haft väldigt svårt att byta ämne.
Sedan kanske jag skickar skiten till Guinness. Inte för att meddela dem att jag har världsrekord. Jag tänkte bara fråga.
För någonstans i världen kan det förstås finnas en professionell låtskrivare som har skrivit fler än tjugofyra publicerade låtar om samma kvinna han faktiskt haft en relation med.
Men efter att ha börjat leta har jag åtminstone upptäckt en sak.
Det är inte Eric Clapton.
Sedan “kanske” jag skickar skiten till Guinness.
Inte för att meddela dem att jag har världsrekord. Jag tänkte bara fråga om någon annan professionell låtskrivare lyckats skriva fler än tjugofyra publicerade låtar om en och samma kvinna han faktiskt haft en relation med.
Det kan naturligtvis finnas någon. Någon brasiliansk sambakompositör med tre skilsmässor, dåligt omdöme och obegränsad studiotid kan fortfarande förstöra hela projektet.
Men det finns en detalj i allt det här som jag inte upptäckte förrän jag hade räknat färdigt.
Den största ironin.
Om Guinness faktiskt skulle godkänna kategorin, och om tjugofyra visar sig vara fler än någon annan kan dokumentera, så är det egentligen inte jag som är det märkvärdiga rekordet.
Jag har bara skrivit låtarna.
Det är HON som har fått tjugofyra publicerade låtar skrivna om sig av samma professionella låtskrivare. Det är alltså hon som hamnar i Guinness.
Och efter allt detta skulle min största internationella bedrift kunna bli att jag lyckades göra mitt ex till världsrekordhållare.
Det hade jag fan inte räknat med…
Det finns förstås en praktisk fördel också.
Det är svårt att polisanmäla någon för ett världsrekord.
Någon i bandet hade köpt en sexpack Mumsmums. Fem blev uppätna. En blev över. Jag tror fortfarande inte att någon riktigt vet varför, men av någon anledning blev den sista i förpackningen fasttejpad på vindrutan på turnébussen.
Fram.
Det här var under en av 80-talets varmaste somrar. Och där satt den. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Månader. Inuti plasten började någonting hända som förmodligen borde ha dokumenterats av Naturhistoriska riksmuseet.
Möglet växte. Förpackningen svällde. Mumsmumsen slutade gradvis att vara en Mumsmums och övergick till någon annan biologisk kategori som ingen av oss hade kompetens att identifiera.
På vindrutan hade någon skrivit KOMPIS med spritpenna.
En pil pekade på förpackningen.
Och Kompis åkte med.
I tre månader.
Sedan hände dikeskörningen.
Bussjäveln välte. Nånstans utanför Karlstad. Polis kom naturligtvis till platsen, och vi hade dessutom en chaufför som såg ut som om han gick på fultjack. Eller möjligen fultjack blandat med att pappan hette Marty Feldman.
Polisen drogtestade honom.
Det gjorde inte direkt situationen mindre märklig.
Och sedan fick en av poliserna syn på Kompis.
Han såg texten på rutan. Följde pilen. Tittade på den uppsvällda förpackningen som hade suttit fasttejpad på vindrutan under tre månader av en av 80-talets varmaste somrar.
Han knackade på den.
Jag kan förstå honom. Den såg förmodligen misstänkt ut. Vi hade en vält turnébuss, ett band, en chaufför som såg narkotikapåverkad ut och ett oidentifierat uppsvällt föremål fasttejpat på framrutan med ordet KOMPIS skrivet bredvid.
Droger?
Polismannen öppnade förpackningen.
Doften av en Mumsmums som genomlidit tre månader på en vindruta under en av 80-talets varmaste somrar är svår att beskriva. Jag tänker därför inte försöka. Det räcker att konstatera att den hade passerat samtliga tidigare kända definitioner av livsmedel.
Polismannen kräktes utanför bussen.
Då hördes en röst från någonstans inne bland bandmedlemmarna:
DU HAR DÖDAT KOMPIS!
”Kompis avled efter en incident med svensk polis.”
Det var sensation. Plötsligt kunde man spela utan den där jävla sladden mellan gitarren och förstärkaren, vilket naturligtvis öppnade helt nya möjligheter för en gitarrist med betydligt större självförtroende än konsekvenstänkande.
Rockklubb, fullsatt, stor scen och ett stort dansgolv framför oss. Runt hela dansgolvet gick ett brett upphöjt räcke, och på andra sidan satt folk i restaurangdelen och åt medan de tittade på konserten.
Vi drog igång med något häftigt intro och jag fick en idé. Ja, men varför inte? Jag hade ju trådlöst. Jag klev upp på räcket och började gå runt dansgolvet medan jag spelade gitarr och såg, åtminstone enligt min egen bedömning, jävligt cool ut. Folk jublade och hela uppfinningen trådlös gitarr framstod som ett av mänsklighetens större tekniska framsteg.
Ungefär halvvägs runt fick jag syn på ett bord där fyra skitsnygga tjejer satt och åt medan de tittade på konserten. Av någon anledning tyckte jag inte att det räckte att redan gå runt på ett räcke och spela gitarr inför en fullsatt rockklubb. Jag behövde tydligen imponera lite extra. Så jag klev från räcket upp på deras bord och fortsatte spela.
Så långt gick allting bra. Vad jag inte hade kontrollerat innan jag klev upp var bordets konstruktion. Det hade nämligen inte ett ben i varje hörn, utan ett enda ben i mitten. Med en gitarrist placerad ute på ena kanten förändrades därför möbeln ganska omedelbart från restaurangbord till språngbräda.
Fyra vackra flickors måltider lyfte från bordet. Tallrikar, bestick, glas och mat flög genom luften, inklusive en stor räksoppa. Under några korta sekunder måste det ha sett fantastiskt ut. Problemet var egentligen inte att allting åkte upp. Problemet var att allting enligt en av fysikens mer pålitliga principer också skulle komma ner igen.
Det gjorde jag också. Ungefär tre sekunder före maten. Jag landade grensle över räcket och där rök familjelyckan. Sedan kom räksoppan.
Jag kan inte påstå att det som spelades på gitarren just då var det bästa jag spelade den sommaren. På något sätt tog jag mig tillbaka till scenen och konserten fortsatte. Några låtar senare kunde man konstatera att scenen såg ut ungefär som en avrättningsplats under franska revolutionen. Blod, blod, blod.
Jag hade skrapat upp ena benet ordentligt.
Det blev natten på akuten.
Men gitarren hade ingen sladd.
Jag är fortfarande skyldig de fyra tjejerna en middag. Är du en av dem och fortfarande lika snygg, hör av dig.
Jag skriver låtar lite som jag gör det mesta annat. Jag börjar någonstans och ser vad som händer. Ibland finns en färdig idé, ibland en titel, ibland ett riff och ibland bara en mening som råkar låta bättre än den borde. Sedan spelar jag in medan jag skriver, ändrar texten medan jag sjunger och flyttar saker tills låten åtminstone ger sken av att någon haft en plan.
Så blev det med Not My Choice. Jag sjöng demon själv och följaktligen handlade texten om mig. Det är praktiskt. Jag behöver inte fundera särskilt mycket över vem ordet I syftar på när det är jag som står framför mikrofonen.
I found the proof. I know what I know. I won’t back down.
Och framför allt:
Not my choice.
Inte mitt val.
Sedan fortsätter jag pilla. Det är också en del av processen. Någon rad byter plats, en annan får stryk, något som lät fantastiskt klockan två på natten visar sig nästa morgon ha skrivits av en idiot. Till slut börjar låten faktiskt bli färdig.
Det här brukar inte vara något större problem. Jag har gjort det förr. Byter man sångare och låten handlar om mig får I bli he, my blir his och sedan får man möblera om några stavelser så att engelskan och melodin fortfarande är någorlunda sams. Det är inte kärnfysik.
Så jag började byta persona.
I found the proof blev He found the proof. I know what I know blev He knows what he knows. Hela berättelsen flyttade ut ur mitt huvud och placerade mig i tredje person. Liv kunde stå bredvid historien och berätta den.
Perfekt.
Förutom refrängen.
För där stod den fortfarande och vägrade samarbeta.
Not my choice.
Det går inte att ändra till Not his choice. Tekniskt går det förstås alldeles utmärkt. Engelska språket kommer inte att ringa polisen. Men hela låten går sönder, eftersom Not My Choice betyder just Inte mitt val.
Det är själva poängen.
Så nu hade jag lyckats skapa en låt där Liv först berättar om en man i tredje person och några sekunder senare plötsligt är mannen själv.
Det här är sådant som händer när man skriver låtar on the fly och bestämmer vem som ska sjunga dem efteråt.
Jag behövde alltså på något sätt lämna över mikrofonen från berättaren till huvudpersonen utan att någon lyssnare behövde ett organisationsschema. Lösningen blev ungefär så sofistikerad som man kan förvänta sig.
He said.
Klart.
Sedan kom nästa refräng och exakt samma problem dök upp igen. Då hade den kreativa processen redan nått oanade höjder.
So he said.
Klart igen.
Det fina med musikproduktion är emellertid att nästan alla nödlösningar går att förvandla till konstnärliga beslut om man bara har tillräckligt många pluggar. Så nu tänker jag telefonröst. Filter. Dist. Bandpass. Whatever. Filterfest.
So he said…
Och sedan öppnar hela skiten:
NOT MY CHOICE.
Plötsligt är det inte längre ett problem. Nu är det ett dramaturgiskt grepp. Berättaren lämnar över ordet till mannen, mannen tar refrängen och någon kommer kanske till och med tycka att perspektivväxlingen är ovanligt genomtänkt.
På onsdag lägger vi sång. Beställer thai take-away. Pratar skit. Klappar katten.
Om allt fungerar kommer ingen någonsin behöva veta (Opps – tooooo late for that…) att det avancerade berättartekniska greppet egentligen uppstod därför att jag skrev en låt om mig själv, bestämde att någon annan skulle sjunga den och upptäckte alldeles för sent att jag hade två olika persona i samma jävla låt.
Det är ungefär så musik skapas.
Man gör fel.
Sedan lägger man ett filter på det. FAB Filter Pro Q 4 – preset “telephone”. Kanske AMS DMX 16. Nåt kul. Eller Eventide. Klart!
Sedan går vi vidare med “Estonian Devil“. Men jag tror jag behåller min sång där.
Vi var på väg ut från logen på rockklubben när vi passerade restaurangköket och såg den. ÖLTUNNAN! Jag och artisten tittade på varandra och insåg omedelbart vad vi hade framför oss. Stor som fan, tung som fan och, enligt vår dåvarande förståelse av bryggerinäringen, innehållande ungefär hundra liter öl.
Vi visste naturligtvis vart tunnan egentligen skulle. Den skulle till baren och kopplas till en kran så att människor kunde köpa öl på normalt sätt. Men nu var det sommarturné, vi hade en stor buss och hade kanske redan druckit en del öl. Därför framstod ett betydligt bättre användningsområde som självklart: FEST I BUSSEN! Hundra liter öl skulle räcka en stund.
Att få tunnan till bussen var ett projekt i sig, men snart uppstod ett betydligt större problem. Hur öppnar man den jäveln? Verktyg plockades fram och sedan följde ett jävla meckande, bankande, skruvande och bändande. Den var uppenbarligen konstruerad av människor som räknat med att innehållet skulle hanteras av professionell barpersonal och inte av ett antal halvfulla musiker med verktyg och alldeles för gott självförtroende.
Men till slut vann vi. Tunnan var öppen och vi väntade oss ungefär samma ögonblick som när man hittar en skattkista och lyfter på locket. I stället kom det ut någon sorts kladdig sörja. Ingen öl. Ingen skummande flod av lycka. Bara sörja.
Turnéledaren kom in i bussen och betraktade resultatet. Han var ungefär tio år äldre än oss i bandet och artisten, vilket just den här kvällen visade sig motsvara flera hundra år i praktisk livserfarenhet. Han tittade på tunnan, tittade på oss och skakade på huvudet. MAN TILLSÄTTER VATTEN OCH KOLSYRA I BAREN.
Okej. Det här var information som möjligen hade varit användbar ungefär en timme tidigare. Men vi hade fortfarande investerat både tid, arbete och en betydande del av vår värdighet i hundra liter öl, och det kändes orimligt att ge upp bara för att den tekniskt sett ännu inte hade blivit öl. Frågan blev därför inte längre hur man drack den. Frågan blev om man kunde äta skiten.
Det kunde man tydligen. Smakade väl sådär. En bra bit från fine dining wine, men alkoholen fanns uppenbarligen där och vi åt faktiskt en hel del. När man redan har släpat ut en öltunna från ett restaurangkök, fått in den i en turnébuss och brutit upp den med verktyg är steget till att sitta och äta ölkoncentrat trots allt inte särskilt långt.
Det visade sig dessutom finnas en fördel med öl direkt ur tunnan. Det blev betydligt färre kisspauser än vanligt, vilket på en sommarturné faktiskt kunde betraktas som en logistisk förbättring. Däremot blev det spypauser istället.
Det fanns inga mobiltelefoner. Inget internet. Ingenting. Bara fem musiker, en av Sveriges då största artister och en stor jävla turnébuss.
Vi hade kisspaus när vi såg den.
Rotvältan.
Okej, vi hade kanske druckit en del öl i bussen. Det kan ha påverkat den kollektiva bedömningen av vad som var lämpligt att ta med sig på en sommarturné. Men just där och då rådde fullständig enighet om en sak.
Den skulle med.
En timme senare hade fem musiker och en artist lyckats få in en rotvälta i turnébussen. Vi var svettiga, smutsiga och mycket nöjda med oss själva. Chauffören var mindre nöjd.
Han protesterade faktiskt ganska kraftigt. Han var trots allt anställd av bussägaren och hade förmodligen någon sorts professionell relation till begrepp som ordning, renlighet och att inte lasta in delar av svensk skogsmark i passagerarutrymmet.
Det hade inte vi.
Roten påverkade bussens standard. Påtagligt. Men nu var den inne, och när någonting väl hade tagit fem musiker och en av Sveriges största artister en timme att få in i en buss fanns det inte en jävel som tänkte ägna ytterligare en timme åt att få ut den igen.
Så den fick åka med.
Hela sommaren.
Vi döpte den till Roten Till Den Onda.
Det var ett mycket passande namn. Ibland regnade det, och trots att roten efter hand borde ha blivit av med större delen av den jord och sand den hade tagit med sig från sitt tidigare liv fortsatte det på något obegripligt sätt att ramla av mer. Det fastnade under skorna. Det trampades ut i mattorna. Det spreds genom bussen.
Skitsamma.
Roten Till Den Onda var numera medlem av turnésällskapet.
När turnén var slut efter ungefär tre månader lämnade vi tillbaka bussen. Roten gjorde det också. Den fick helt enkelt följa med till sitt nya hem hos dem som ägde bussen.
Jag har ibland undrat vad människan som skulle städa den tänkte.
Att städa en turnébuss efter tre månaders svensk sommarturné med fem musiker och en artist var förmodligen ett ganska speciellt arbete redan under normala omständigheter.
Det finns för övrigt många nya kapitel att läsa redan nu. Berättelsen har vuxit en hel del på sistone, inte…