Tag: Relationer (Page 3 of 3)

Jag har en innersta krets. Sju människor, om jag räknar bort mig själv. Stackars jävlar. De har hört den här historien tills de rimligen borde kunna tentera den på universitetsnivå.

De har hört sms läsas högt, skärmdumpar, sett datum och fått telefonsamtal efter katastrofer och fantastiska kvällar. Några har träffat henne och några har sett oss tillsammans. Några har fått samma fråga så många gånger att normal vänskap borde berättiga dem att fakturera. Ändå kan ingen svara.

Inte jag heller. Frågan är egentligen löjligt enkel. Varför gör man inte bara slut? Inte ett sådant där slut som egentligen betyder att man ska höras på torsdag.

Jag menar slut. Jag vill inte vara tillsammans med dig, det här är varför och det kommer inte att förändras. Du är fri och jag är fri. Jag lägger mig inte längre i vem du träffar, reser med eller håller i handen.

Det är ett vuxet beslut. Det kan vara brutalt och det kan krossa någon. Men det har åtminstone fördelen att vara begripligt. Det finns förstås ett annat vuxet beslut också.

Man kan bestämma sig för att försöka. Då sätter man sig ner och pratar om det som faktiskt gått sönder, inte om middagen på fredag eller vilken film man ska se. Man pratar om problemet. Man säger vad man gjorde och lyssnar på vad det gjorde med den andre.

Man berättar det man helst skulle vilja slippa berätta. Man accepterar att tidigare handlingar lämnar ärr och att den andre inte blir trygg bara för att man haft tre bra veckor. Sedan bestämmer man om man tänker försöka. Och framför allt bestämmer man vad man är.

Öppet. Inte bara hemma i soffan och inte bara när ingen annan frågar. Samma relation inför varandra som inför resten av världen. Samma regler för båda.

Också ett vuxet beslut. Men människor är uppfinningsrika och har lyckats konstruera ett tredje alternativ. Man väljer bort relationen utan att riktigt välja bort människan. Man behåller middagarna.

Och då menar jag inte en middag, inte två och inte tre där någon efteråt kan skylla på gammal vana eller svag karaktär. Vi pratar tjugo+. På ett år. Man går på bio, inte en gång därför att båda råkade vilja se samma film och inte två eller tre gånger. Till slut är det så många filmer att ingen längre räknar.

Man promenerar, inte en promenad och inte två. Tjugo+. Man håller handen, inte en gång när någon glömde att man enligt den officiella historieskrivningen inte längre var ett par. Man pussas, kramas i soffan och lagar mat tillsammans. Man gör alla de där fullständigt ordinära sakerna människor gör när de tycker om att vara tillsammans.

Och samtidigt säger man att man inte fungerar. Det märkliga är att väldigt mycket faktiskt fungerar. Middagarna fungerar, bion fungerar och promenaderna fungerar. Händerna fungerar alldeles utmärkt tillsammans.

Det som inte fungerar är det enda man aldrig lagar. Relationen, eller snarare definitionen av den och allt gammalt skit som redan ligger kvar under golvbrädorna. Det är inte ännu en middag som behövs. Det är ett samtal.

Inte ännu en film och inte ännu en pusskväll i soffan. Inte ännu en trevlig dag som bevis för att gårdagen inte längre spelar någon roll. Det som behövs är ett ja som faktiskt betyder ja. Eller ett nej som faktiskt betyder nej.

Ja, vi är tillsammans och jag säger samma sak även när andra frågar. Det här har hänt, det här gjorde jag och det där gjorde du. Det här skadade tilliten och jag förstår att det lämnat ärr. Nu bestämmer vi om vi tänker reparera det.

Eller nej, jag vill inte vara tillsammans med dig. Nu går vi åt varsitt håll. Båda alternativen har fördelen att två människor vet vad som gäller. I stället kan man uppfinna den märkligaste relationsstatus jag hört: singel om andra män frågar.

Det är nästan imponerande. Schrödingers pojkvän finns i soffan men upphör att existera om en annan man öppnar kartongen. Konstruktionen fungerar hyggligt ända tills den andra människan börjar bete sig efter reglerna. För säger man till någon att han är singel måste man acceptera att singlar får göra singelsaker.

De kan gå på date, synas på bild med en kvinna på en fest eller resa med någon annan. Särskilt om man själv skickat trettio eller fyrtio sms och mejl med samma budskap: RES MED NÅGON ANNAN. Till slut gör han det. Då kan det tydligen också bli ett problem.

En bild tillsammans med en annan kvinna kan framkalla sms och samma kvinnonamn kan återkomma i diskussionerna. En date kan diskuteras samtidigt som den officiella relationsstatusen fortfarande är att det inte finns någon relation. Någonstans där börjar logiken få problem. Mitt svar blev så småningom ett mantra: Ditt val. Inte mitt.

För det är precis vad det betyder. Man kan välja bort relationen, men man kan inte samtidigt välja bort konsekvenserna av det valet. Om någon är singel är han singel. Säger man att man aldrig kommer bli tillsammans får man leva med möjligheten att den andre faktiskt träffar någon annan.

Det är inte ett straff. Det är grammatiken i meningen man själv uttalade. Samtidigt kan det komma sorg över att det inte fungerar och över att det blivit som det blivit. Där börjar nästa fråga.

Om man sörjer att något inte fungerar finns en uppenbar följdfråga: Vad gör man för att få det att fungera? Ibland är svaret märkligt nog både väldigt mycket och nästan ingenting. Man kan göra mycket för att upprätthålla närheten. Och nästan ingenting för att reparera orsaken till att närheten blivit otrygg.

Middagar, bio, promenader, händer, pussar, kramar, soffor, matlagning, resor och vanligt liv kan hålla två människor nära. Men inget av det behöver reparera det som redan gått sönder. Man kan laga middag tjugo gånger utan att laga en relation en enda gång. Det är en ganska viktig skillnad.

I stället kan man hitta nya förklaringar. Svartsjuka, kontrollbehov och drickande är praktiska ord eftersom de placerar problemet inne i en person. Men människor och relationer existerar inte i laboratorier. Reaktioner har sammanhang och kontrollbehov växer förvånansvärt bra i jord som gödslas med otydlighet.

Svartsjuka är dessutom en märklig anklagelse när den regelbundet går åt andra hållet. Den ena reagerar på en kvinna som inte betyder någonting, den andra på konkreta dater som faktiskt ägt rum. Sedan börjar båda diskutera varandras reaktioner i stället för ursprungshändelserna. Till slut vet ingen om diskussionen handlar om orsaken eller reaktionen på orsaken. Och dessutom försöker den ena göra gällande att verkan kom före orsak. Försöker skylla ifrån sig. Avsäga sig ansvaret för det havererade.

Så kan själva haveriet användas som bevis för teorin om haveriet. Vi fungerar inte eftersom vi bråkar, vi bråkar därför att relationen är otydlig och gamla saker aldrig reparerats. Relationen förblir otydlig eftersom vi inte fungerar. Ett perpetuum mobile byggt av två människors nervsystem.

Det är här min innersta krets kommer tillbaka. Sju människor med olika temperament, erfarenheter och tolerans för mitt ältande. De har hört historien till döddagar. De har sett mig vara förbannad, ledsen, hoppfull och fullständigt övertygad om att jag äntligen förstått. Eller inte har fattat någonting alls…

De har också sett mig försvara henne när de själva varit förbannade på henne över hur hon behandlade mig. De har hört mig säga att jag förstår och fem minuter senare säga att jag ändå inte förstår ett skit. För frågan vägrar dö. Varför gjorde man inte bara slut?

Och den andra frågan är egentligen ännu svårare. Om man inte vill förlora relationen, varför gör man då inte det som krävs för att försöka reparera den? Sju människor har hört tillräckligt för att bilda sina egna teorier. Ingen vet.

Hypoteserna är ändå märkligt lika. Kanske vill man inte förlora människan men vill samtidigt inte välja människan fullt ut. Kanske vill man behålla närheten utan kostnaden för en uttalad relation. Kanske finns saker ett riktigt ja skulle kräva att man berättar, erkänner eller förändrar.

Kanske hoppas man att tjugo bra middagar till slut ska väga mer än samtalet man aldrig tog. Kanske är friheten viktigare än tryggheten men tryggheten för viktig för att släppa. Kanske vet man helt enkelt inte själv. Det sista låter först som den vänligaste förklaringen.

Sedan tittar man på kalendern. Juli 2023 blir höst, vinter och vår, sedan 2024 och därefter 2025. Till slut är det december igen. Det är väldigt länge att inte veta.

Det är också väldigt många middagar att använda som frågetecken. Varje gång man undviker det definitiva beslutet händer dessutom något lömskt. Båda alternativen blir dyrare. Att gå blir svårare eftersom man hunnit skapa ytterligare närhet och att reparera blir svårare eftersom det finns ännu mer som behöver repareras.

Till slut behöver man inte längre bara reda ut ursprungsproblemet. Man måste också reda ut allt som hände medan man undvek att reda ut ursprungsproblemet. Så man väntar och väntandet skapar nya problem. De nya problemen gör beslutet svårare och därför väntar man lite till.

Till slut fattas ändå beslutet. Någon går. Och här finns en sak som är viktigare än nästan allt annat: man har rätt att göra det. Ingen människa är skyldig en annan en relation.

Ingen omröstning krävs och inget överklagande finns. Ett nej räcker. Problemet kan i stället bli vad som händer med historien efteråt. För man kan acceptera ett slut utan att acceptera den andres förklaring till varför allting slutade.

Det är två helt olika påståenden. Ett uppbrott kan bestämma framtiden, men det kan inte göra det förflutna gemensamt överenskommet. Där någonstans börjar en helt annan konflikt. Inte längre om huruvida två människor ska vara tillsammans, utan om vad som egentligen hände medan de var det, eller nästan var det.

Sedan kan det komma berättelser, låtar, läsare och helt andra arenor för konflikten. Men allt sådant är fortsättningen. Det förklarar fortfarande inte utgångspunkten. Det svarar inte på varför två ganska enkla vuxna beslut aldrig fattades när de fortfarande hade kunnat lösa åtminstone någonting.

Antingen går man eller så stannar man och försöker laga det. Man kan misslyckas med båda och det är mänskligt. Jag förstår människor som går och människor som stannar. Jag förstår människor som försöker reparera någonting och upptäcker att det inte går.

Jag förstår till och med människor som gör slut och ångrar sig. Det jag fortfarande har svårare att förstå är varför man under åratal väljer nästan. Nästan tillsammans, nästan slut och nästan fri. Nästan tillbaka.

Den innersta kretsen har fortfarande inget svar. Sju människor plus jag borde tillsammans kunna lösa ett medelstort kommunalt upphandlingsproblem, men går fortfarande bet på samma enkla fråga. Vi har teorier och de är märkligt lika. Men teorier är fortfarande teorier.

Kanske finns det en åttonde människa som vet. Kanske vet inte ens hon. En middag hade varit begriplig och två också. En bio, en promenad eller en kväll i soffan där en hand av gammal vana hittar en annan kan hända.

Men tjugo+ middagar är inte längre ett misstag. Tjugo+ biobesök är inte ett återfall och år av händer, pussar, soffor, promenader, svartsjuka och sorg är någonting annat. Det är ett system.

Och den innersta kretsen sitter fortfarande och försöker förstå vad systemet var till för.

Under tiden fortsätter jag berätta min berättelse. Vad jag blev utsatt för. Hur det kändes.

Sanningen ska ut.

Jag ger mig inte.