Komplettering: Stad i ljus

En komplettering till förra inlägget, eftersom omfattningen försvann lite i berättelsen om guldskivan för Stad i ljus.

Det handlade inte bara om fotografier. Guldskivor. Platinaskivor. Tavlor. Musikminnen och utmärkelser. Bland annat utmärkelser med koppling till Nordman och min bästa väns guldskiva för Stad i ljus. ANC. När jag träffade Nelson Mandela. Han tog min hand. Och det finns bilder på den sönderslagna egendomen från när polisen var på plats.

Och Nordman behöver kanske sättas i perspektiv.

Det här var inte några souvenirer från ett hobbyband som spelat tre torsdagar på den lokala pizzerian. Nordman var ett av 90-talets stora svenska skivfenomen. Debutalbumet sålde omkring en miljon exemplar i Sverige och de tre första albumen tillsammans passerade flera miljon sålda exemplar. Det är den storleksordningen vi pratar om.

Och ändå fanns det en förklaring.

”Det hon slog sönder var fotografier på henne.”

Jaha.

Fotografierna var mina. Mina fotografier, i mitt hem. Att en människa förekommer på ett fotografi innebär naturligtvis inte att fotografiet automatiskt blir hennes egendom och att hon därmed får slå sönder det.

Men sedan uppstår det lilla praktiska problemet med resten.

Hur föreställde guld- och platinaskivorna från Nordman henne?

Hur föreställde tavlorna henne?

Och framför allt:

Hur fan föreställde min bästa väns guldskiva för Stad i ljus henne?

Det är ändå Stad i ljus. Låten som dyker upp när svenskar kollektivt bestämmer sig för att nu jävlar ska det sjungas. Sveriges andra nationalsång, enligt vissa. Guldskivan tillhörde min bästa vän.

Hon har, milt uttryckt, vissa åsikter om att den blev sönderslagen.

Ett samtal till min bästa vän. Ett samtal till Mats. Till Håkan. Försök tysta spridningen dvärgkuk.

Och det är här jag verkligen inte vill se det där kommentarsfältet.

För min bästa vän är inte en anonym bifigur i min berättelse. Hon är en folkär artist med ett eget offentligt liv, en egen publik och en egen möjlighet att berätta vad som hände med hennes egendom.

Om hon någon gång, vilket kan bli ganska snart, väljer att lägga upp bilden på sin egen artistsida och berätta att hon lånade ut sitt radhus till mig och att hennes guldskiva för Stad i ljus blev sönderslagen, då behöver hon inte min bok,

Hon behöver inte mig.

Hon kan berätta själv.

Och jag vill fortfarande inte se det där kommentarsfältet.

Hockeyklubbar. Basketklubbar. Musiker. Publik. Alla människor som genom åren skänkt tröjor, saker och minnen. Alla människor som hyllat henne och hennes gärning.

Sedan finns ytterligare en liten komplikation.

Alla hittar mig via henne. Min bästa vän. Och alla hittar henne via mig. Hon som slog sönder och misshandlade.

Internet har den lite irriterande egenskapen att människor kan söka själva. Det behövs inga avancerade utredningar för att upptäcka vilka människor som arbetat tillsammans, vilka skivor som gjorts och vilka historier som redan finns offentligt.

Det är därför jag under lång tid har hållit andra människor och deras egendom utanför den här berättelsen.

Men det betyder inte att historien inte finns.

Och det betyder definitivt inte att andra människor saknar en egen röst.

Så till den som försöker ”hjälpa”:

Dags att ge upp den här metoden nu, pajas.

För om syftet är att göra berättelsen mindre börjar resultatet bli nästan komiskt.

Anmälningar. Nya händelser. Ny dokumentation. Nya frågor. Nya kapitel.

Berättelsen blir större.

Man skulle kunna tro att någon vid det här laget hade börjat förstå sambandet. Men det vore kanske att ha orimligt höga förväntningar.

Jag vill fortfarande inte se det där kommentarsfältet.

God natt.

Jag ger mig inte. Inte mitt val.