Det finns tillfällen när det är praktiskt att vara en sådan människa som sparar saker. SMS, mejl, bokningar, biljetter, bilder, kvitton och annat som normala människor förmodligen raderar när telefonen börjar gnälla om lagringsutrymme. Jag sparar.

Det kan förstås betraktas som en personlig defekt. Fram till den dag någon lämnar en berättelse till polisen och man själv råkar sitta med originalversionen kvar i telefonen. Då byter defekten plötsligt namn och börjar kallas dokumentation.

I mitt fall visade det sig finnas en del.

32 469 registrerade SMS-poster mellan augusti 2024 och december 2025. Jag stod för 11 590 av dem. Den andra telefonen stod för 20 879. 260910 bilaga 1 till omprövnin…

Det är ganska många “störande kontakter”.

Särskilt när 20 879 av dem kommer från det håll som enligt den senare berättelsen huvudsakligen skulle ha blivit stört.

Det fina med siffror är att de har ganska dålig fantasi. De minns inte fel, blir inte arga och vaknar sällan en tisdag med en ny uppfattning om vad som hände för två år sedan. De bara ligger där och är irriterande exakta.

309 dagar innehåller SMS. Under 251 av dem går meddelanden åt båda hållen. Under 253 dagar skickar hon åtminstone ett meddelande och under 192 dagar är hennes SMS dagens första registrerade.

Sedan finns förstås problemet att människor ibland träffas också.

Tallinn. Bio. Middagar. Promenader. Nyår. Djurönäset. Barcelona. Tunisien. Palermo. Pompeji. Florens. Midsommar. Tallinn igen. Hemmakvällar, matlagning, konstprojekt, bilresor och ett imponerande antal tillfällen då två människor tydligen lyckades befinna sig på samma plats utan att polisen behövde hjälpa dem dit.

Det förekom bråk också.

Det är egentligen den intressantaste delen, eftersom dokumentationen inte försöker trolla bort dem. Bråk följs ibland av avstånd. Avstånd följs av ny kontakt. Ny kontakt följs av middag, resa, bio eller ett meddelande om att komma tillbaka. Sedan kan det bli bråk igen.

Det låter nästan som en relation.

Men jag är inte advokat.

Därför har jag en sådan.

Nu lämnade min advokat in en begäran om överprövning av beslutet att lägga ned förundersökningen om falsk angivelse. Hennes text är betydligt mindre kåserande än min. Hon konstaterar kort att det finns omfattande skriftligt utredningsmaterial som utredaren inte har tagit del av eller beaktat och att materialet enligt hennes bedömning är relevant för frågan om uppsåt.

Sedan bifogar hon tjugofem sidor exempel.

Bara exempel.

För bakom de fem sidorna ligger fortfarande SMS-materialet, bokningarna, resorna och resten av dokumentationen. Det fullständiga primärmaterialet finns bevarat och kan lämnas in.

Det finns ytterligare en detalj som är nästan komiskt besvärlig.

Efter den 24 december 2025 förändras kontaktbilden fullständigt. Under de följande drygt sex månaderna tog jag enligt överprövningsbegäran kontakt med henne för att vidarebefordra en förfrågan från arrangörer av konstutställningar. Under juni skickade hon mig mail, samt sökte kontakt med en nära vän till mig och en kollega.

Det där får åklagaren reda ut.

Det är faktiskt därför vi har åklagare.

Samtidigt finns två andra ärenden någonstans i maskineriet: misshandeln och skadegörelsen. Där har min advokat ännu inte fått någon ytterligare information. Inga fanfarer, inga dramatiska besked och ingenting särskilt spännande att skriva om. Bara den där säregna myndighetstystnaden där någonting antingen händer väldigt långsamt eller väntar på att någonting ska hända.

Så nu väntar vi.

En överprövning ligger på bordet. Fem sidor sammanställning ligger bakom den. Tiotusentals meddelanden ligger bakom sammanställningen.

Det är ganska fascinerande hur komplicerat allting kan bli.

Och hur enkelt det plötsligt ser ut när någon räknar.

Annars gör vi det igen. Igen. Igen.

Samtidigt har vi parallellt frågan om grov misshandel. Och grov skadegörelse. Av min bästa väns hus och ägodelar.

Det är inte vilka ägodelar som helst heller. Där finns bland annat guldskivor och platinaskivor för låtar som älskats av hela svenska folket. Saker som inte går att ersätta genom att åka till IKEA och köpa nya på lördag.

Som sagt – när bilder på sönderslagna guldskivor läggs upp på hennes artistsida. Nej. Jag törs inte drömma om det kommentarsfältet.

Till exempel “Stad I Ljus”. Det dom kallar Sveriges andra nationalsång.

De ärendena rör sig i ett betydligt tystare maskineri. Min advokat har ännu inte fått någon ytterligare information om vad som händer där. Så vi väntar även där.

Under tiden ligger överprövningen om falsk angivelse på ett annat bord. Tjugofem sidor sammanställning ligger bakom den. Tiotusentals meddelanden ligger bakom sammanställningen.

Det är ganska fascinerande hur komplicerat allting kan bli när någon väljer att försöka sprattla istället för att ta ansvar för det dom totaldemolerat.

Och hur enkelt det plötsligt ser ut när någon räknar.