Det snurrar. Någonstans sitter en liten patetisk stolle och slåss med näbbar och klor. Det ska anmälas, stoppas, stängas och krånglas, och när det inte fungerar får man väl snurra ett varv till. MEN DET KOMMER INTE ATT FUNGERA.

Det finns bara EN väg ut. Det finns bara ETT sätt att få ett avslut på det här. Ta ansvar för det man förstört med undanhållanden, lögner, svek och försök att leka med mig. Leka med knslor. Leka med en själ. Utnyttjandet. All jävla bullshit jag blev utsatt för. Sanningen ska fram. Sanningen ska ut.

Det går naturligtvis att fortsätta snurra som en liten patetisk dvärgkuk i en centrifug. Fortare och fortare, tills man inte längre vet vad som är upp eller ner. Men centrifugen förändrar inte det som redan har hänt, hur många varv man än lyckas få upp den i.

Mitt CV borde tala för sig självt. Mitt motto har varit detsamma länge: att vinna är viktigare än att överleva.

Jag har gjort en lista. En kravlista för vad som krävs om det ska bli ett avslut, och den ska följas till punkt och pricka.

Men här kommer den lilla detaljen som tycks ha gått fullständigt förlorad någonstans mellan alla anmälningar och alla försök att stänga ner mig. Ett personligt avslut betyder inte att min bok och min musik försvinner. Det är två helt olika saker, och om någon tror att det ena automatiskt ska innebära det andra har vi plötsligt en HELT ANNAN KRAVLISTA att diskutera.

Men var finns valutan för det? Nuvarande sätt arbetar BAKLÄNGES. Kontraproduktivt. Som sig skall!

Det är inte mitt val. Jag ger mig inte. Punkt.

Snurra på, dumdjävel!