Så… på lördagskvällen hamnade jag plötsligt i en musikdiskussion. Inte särskilt konstigt egentligen, med tanke på hur samtalet hade börjat. Hon hade ju känt igen mig som musiker, och någonstans måste man väl förr eller senare komma till frågan om vad det är för musik man faktiskt håller på med.
Hon skummade igenom katalogen för mitt eget band, Wild Women Of Wongo. Konstaterade att jag var synnerligen produktiv. Hon kände dessutom igen en av låtarna. Trodde att hon hade hört den på radio. Eller möjligen på gymmet. Det var lite oklart, men alltid trevligt när någon känner igen musiken utan att man själv har tvingat vederbörande att lyssna.
Sedan kom frågan. Vilka låtar tyckte jag själv var bäst?
Förbannat bra fråga. Förbannat svår fråga.
Det borde ju egentligen vara enkelt. Jag har skrivit låtarna, producerat dem, spelat en stor del av instrumenten, arrangerat, mixat och lyssnat på dem så många gånger att jag stundtals undrat om det verkligen finns någon rimlig anledning att fortsätta leva med samma refräng ytterligare en eftermiddag. Jag borde väl rimligen veta vilka som är bäst.
Men det är inte riktigt så det fungerar.
Först måste man bestämma vad man menar med bäst. Bäst låt? Bäst text? Bäst produktion? Mest originell? Mest representativ för bandet? Mest kommersiell? Mest personlig? Den låt jag själv helst lyssnar på, eller den jag helst skulle vilja att någon som aldrig hört oss tidigare lyssnade på?
Det är nämligen inte alls säkert att det är samma låt.
Vi är ett studioprojekt. Vi spelar inte live. Det innebär att jag aldrig behöver fundera över om något går att framföra på en scen när jag skriver och producerar. I alla fall inte ännu. Jag kan bygga arrangemang med hur många lager som helst, låta instrument komma och gå, skapa ljudbilder som kräver både datorer, en mindre teknisk avdelning och förmodligen en ganska omfattande diskussion med ljudteknikern om vi någonsin skulle försöka framföra eländet inför publik.
Det är en frihet jag uppskattar.
Men det innebär också att en del låtar blir väldigt mycket studioproduktioner. De fungerar alldeles utmärkt som inspelningar, men skulle vara betydligt besvärligare att få att leva på en scen. Inte nödvändigtvis omöjliga. Bara opraktiska. Och ibland är det faktiskt själva produktionen, snarare än låten i traditionell mening, som är den stora poängen.
Så där har vi ett första tänkbart urvalskriterium. Vilka låtar skulle överleva om man plockade bort en del av studiokonstruktionen? Vilka har tillräckligt starka melodier, harmonier, refränger och arrangemang för att fortfarande fungera om man ställde ett band på en scen och bad dem spela?
Men vänta nu. Varför skulle jag sortera bort låtar för att de inte fungerar live, när vi uttryckligen inte är ett liveband? Det vore ju att diskvalificera en av våra största fördelar. Alltså fick det kriteriet ganska snabbt degraderas från regel till något slags stödfråga.
Sedan har vi texterna.
Det finns låtar som jag tycker fungerar alldeles utmärkt, både musikaliskt och textmässigt, men som ändå inte riktigt hamnar i den kategori jag försökte definiera. Song For Katre, exempelvis. Den har en tydlig verklighetsanknytning, men rör sig mer i en övergripande, närmast existentialistisk sfär. Den försöker fånga något större än enskilda händelser. Det gör den inte sämre. Men det gör den till något annat än de låtar där jag försöker återge konkreta situationer, repliker, beteenden och händelseförlopp. Och det är faktiskt en ganska viktig skillnad.
I dont Have A Boyfriend kommer konkret från citat som “jag är singel om andra män frågar”. Not My Choice kommer konkret från mitt statement – Inte mitt val. Hennes val. Jag var och agerade inte som singel för att jag ville. Det var en ren konsekvens av hennes “hon var singel”. Punkt.
På samma sätt beskriver Avoidant ett konkret agerande. Och det gäller även Pillowcase.
En sak är att skriva om sorg, längtan, svek, kärlek eller besvikelse. Det har människor gjort i några tusen år, med varierande framgång och ett närmast outtömligt förråd av rim på heart. En annan sak är att utgå från något som faktiskt har hänt, försöka behålla händelsens kärna och sedan omvandla den till en text som fungerar som musik. Då får man två problem samtidigt.
Det första är att berättelsen ska vara begriplig även för någon som inte har en aning om vilka människor den handlar om. Det andra är att den inte får bli en redogörelse med trumkomp. Det är fortfarande en låt som ska skrivas, inte ett polisförhör med gitarrsolo. Och sedan ska musiken dessutom bära känslan.
En text kan vara hur sann som helst utan att vara särskilt bra. En produktion kan vara tekniskt fulländad utan att beröra någon. Och en låt kan vara djupt personlig utan att ha minsta kommersiella potential. Det är först när de olika delarna börjar samverka som jag tycker att det blir riktigt intressant.
Jag vill att låten ska fungera även för den som aldrig läst en enda rad av ur boken, aldrig hört talas om mitt ex och inte har någon som helst anledning att intressera sig för mitt privatliv. Det är faktiskt ganska högt ställda krav.
Sedan finns de mer finstämda låtarna. Blank Page. Shattered Echoes. Kanske någon till. Låtar som har sina kvaliteter, men som representerar en lite annan sida av det jag håller på med. Mer eftertanke, mindre omedelbar musikalisk attack. De kan vara precis rätt i ett albumsammanhang, där dynamiken mellan olika uttryck är en del av helheten, men kanske inte de första jag skulle plocka fram för att förklara vad WOW är.
Och så har vi experimenten.
Scary Neighbours. Compassion.
Jag tycker om att experimentera. Det är ju en stor del av poängen med att ha ett eget studioprojekt. Ingen skivbolagsdirektör sitter och förklarar att nästa singel måste låta som den förra, fast lite mer radiovänlig och gärna med refrängen inom trettio sekunder. Jag kan göra precis vad jag vill. Vilket jag också gör, ibland med resultat som får mig att undra vad jag egentligen höll på med.
Men ett lyckat experiment är inte automatiskt representativt för helheten. Och det var ju där någonstans jag började förstå varför frågan var så svår.
Jag försökte inte bara välja de låtar jag tyckte bäst om. Jag försökte välja låtar som representerade både mig och Wild Women Of Wongo. Som uppfyllde mina egna krav på berättande, som hade en tydlig förankring i verkliga händelser under de senaste fyra åren och som samtidigt fungerade musikaliskt, produktionsmässigt och kommersiellt.
De skulle kunna stå på egna ben.
De skulle kunna spelas för någon som inte visste ett förbannat dugg om bakgrunden.
Och om samma person sedan läste texterna, och kanske dessutom berättelsen bakom dem, skulle ytterligare ett lager framträda.
Det var ungefär där jag började få fram en lista.
Tragic Magic (Traagiline Maagia).
Sex låtar. Sex ganska olika musikaliska uttryck, men med något gemensamt. De är förankrade i konkreta händelser, situationer eller återkommande mönster. Samtidigt tycker jag att de fungerar som låtar, oavsett om lyssnaren känner till bakgrunden eller inte.
Det finns melodier, arrangemang och produktioner jag är nöjd med. Det finns refränger som faktiskt fungerar. Och någonstans finns det också en kommersiell tanke, även om det ordet ibland får det att låta som om jag sitter med ett Excelark och räknar ut hur många sekunder en gitarr får spela innan Spotify tappar tålamodet.
Vilket jag naturligtvis inte gör.
Jag låter gitarren spela precis så länge jag tycker att den ska spela.
Sedan började jag omedelbart ifrågasätta mitt eget urval.
Stays The Same, exempelvis.
Den borde egentligen också vara med. Fast den bryter mot flera av de kriterier jag just hade ägnat en stund åt att formulera. Texten är mer suggestiv, mer ett slags statement än en detaljerad återgivning av konkreta händelser. Den bygger på en stämning och en insikt snarare än på ett tydligt berättat händelseförlopp.
Och så sjunger jag själv. Det är något jag egentligen har en ganska bestämd regel emot.
Jag är nämligen en betydligt bättre producent än sångare. Vilket innebär att när jag får för mig att sjunga själv måste jag ägna en närmast orimlig mängd tid åt att försöka få resultatet att låta som om någon med åtminstone grundläggande kontroll över sina stämband befunnit sig framför mikrofonen.
Revoice Pro. Sonarworks. Parallella sångspår. Justeringar. Bearbetning. Ytterligare justeringar. Och sedan en liten stunds eftertanke över varför jag inte bara ringde någon som faktiskt kan sjunga.
Men det finns också något där som jag tycker om.
Min egen frasering. Mina små egenheter. Det faktum att jag inte riktigt sjunger som någon annan, vilket naturligtvis delvis beror på att de flesta andra sångare har betydligt bättre förutsättningar.
Och Stays The Same har någonting som gör att jag ändå vill ha med den.
Så då fick väl reglerna böja sig lite.
Sedan kom In The Shadows upp i huvudet. Och Breaking What’s Left. Båda fullt tänkbara kandidater. Och när jag började fundera vidare insåg jag att jag förmodligen skulle kunna fortsätta ganska länge.
Det var nu problemet började bli tydligt.
Jag hade inte svårt att hitta låtar jag var nöjd med.
Jag hade svårt att sluta välja.
För någonstans handlar de här låtarna om samma fyra år. Samma relation. Samma människa. Samma märkliga kombination av närhet, frånvaro, förhoppningar, motsägelser, konflikter och händelser som jag under tiden försökt förstå, hantera och så småningom också skriva om.
Men låtarna är inte likadana för det.
En del är direkta. Andra är mer reflekterande. Några är arga, andra sorgliga, några närmast uppgivna. Ibland är det en enskild händelse som ligger bakom en hel låt. Ibland är det ett mönster som upprepats så många gånger att det till slut nästan blivit omöjligt att inte skriva om det.
Och musikaliskt har jag försökt ge varje berättelse ett eget uttryck.
Det är ju också därför jag inte vill reducera projektet till en enda musikalisk mall. WOW ska vara ett band med en igenkännbar identitet, men det betyder inte att alla låtar ska låta likadant. Jag vill kunna gå från något stort och dramatiskt till något mer återhållet, från traditionell rock till sådant som är betydligt svårare att stoppa i ett fack.
Men samtidigt ska det hålla ihop.
Och det ska låta bra.
Inte bara bra med tanke på att det är ett studioprojekt. Inte bara bra för att texterna är självupplevda. Utan bra på riktigt, som musik och produktion betraktat.
Det är kanske det viktigaste kriteriet av alla. En dålig låt blir inte bättre för att den är sann. Och en bra låt behöver inte en sann historia för att vara bra.
Men när en låt lyckas vara båda delarna, och dessutom har en produktion som jag faktiskt är nöjd med, då börjar den närma sig det jag försöker åstadkomma.
Så där satt jag på Sturehof och försökte välja ut mina egna favoriter.
Av ungefär 25 låtar. Skrivna om en och samma relation.
Och någonstans insåg jag det lätt absurda i att jag höll på att sammanställa en lista över de tio bästa musikaliska skildringarna av mitt eget havererade kärleksliv, för en kvinna som jag hade träffat därför att hon ramlat framför mina fötter.
Det är ju inte riktigt så man föreställer sig att en lördagskväll ska utvecklas.
Och jag kunde faktiskt inte förmå mig att välja ut tio låtar av 25 skrivna om samma relation och presentera dem som ”mina bästa låtar”.
Det blev för mycket. Inte nödvändigtvis musikaliskt. Men som självporträtt.
Jag försökte ju trots allt förklara vem jag är som musiker, låtskrivare och producent. Inte bara vem jag hade varit tillsammans med, eller inte varit tillsammans med, beroende på vem man frågar och vilken version Google AI för tillfället föredrar.
Till slut fick listan vara som den var. Sex självklara kandidater, en sjunde som bröt mot reglerna och ytterligare några som stod och knackade på dörren.
Hon skulle lyssna. Läsa texterna. Och återkomma.
Vilket jag tyckte lät som en alldeles utmärkt idé.
Det är trots allt betydligt enklare att bedöma någon annans musik än sin egen.
Och kanske ännu enklare om man inte själv har behövt leva igenom texterna.
Jag passade på att bifoga två riktiga favoriter. Brand New Start och Not My Choice. Dom uppfyller med bravur samma kriteria som dom där sex utvalda. Men med den lilla reservationen att dom inte är släppta än… Det kvarstår lite lite finjusteringar. Men det som finns vs det som komma skall har så små differenser att jag lika gärna kunde bifoga det som finns. Via Airdrop.
När jag kom hem la jag mig med katten. Skulle precis somna när jag kom att tänka på att alla “dom sex låtarna”, samt Brand New Start och Not My Choice kommer att befinna sig på samma album. Ghost Trails.
Kommer bli ett förbannat bra album faktiskt.
Leave a Reply