Det fanns en gång en valuta. Ingen riktig förstås. Inga sedlar, inga mynt och ingen växlingskurs man kunde följa på text-tv. Men den hade ett värde. Ett ganska högt sådant dessutom.

Sedan tog någonting slut. Eller rättare sagt, det avslutades. Det är inte riktigt samma sak. Saker som tar slut kan vara färdiga. Saker som avslutas kan fortfarande innehålla ungefär sjutton olösta problem, trettio frågor och ett mindre världskrig som ingen riktigt hade planerat för.

Jag hamnade i exil. Självvald, påtvingad eller bara den enda plats som återstod spelar mindre roll. Det viktiga var att det som en gång hade varit själva centrum försvann. Relationen försvann. Närheten försvann. Det där självklara lilla ”vi” som en gång hade gjort nästan allting förhandlingsbart försvann också.

Det märkliga var att konflikten inte följde med. Den stannade kvar. Och den visade sig vara betydligt mer livskraftig än det den en gång handlade om.

Åren gick. Frågor blev fler. Svar blev färre. Det som från början kanske hade kunnat lösas vid ett köksbord fick egna mappar, dokument, datum, fotografier, meddelanden och så småningom en närmast löjlig mängd text. Konflikten hade på något underligt sätt överlevt relationen.

Någonstans längs vägen förändrades också ekonomin. För det fanns egentligen bara en valuta. En enda sak som hade ett värde större än behovet av ett facit, större än ilskan och större än lusten att fortsätta bråka. Den hade en gång varit värd nästan vad som helst för mig. Det var kanske därför allt kunde fortsätta så länge som det gjorde.

Men det märkliga med den valutan var att den som hade den också själv bestämde dess värde. Och år efter år hände saker som gjorde den mindre användbar. Inte genom någon olycklig konjunktur eller allmän inflation, utan genom hennes eget agerande. Till slut var den inte bara borta.

Hade den fortfarande funnits hade den inte längre varit värd någonting.

Det är en ganska märklig position att hamna i efter flera års konflikt. Det enda betalningsmedel som en gång faktiskt hade kunnat förändra allt hade först försvunnit och sedan, genom samma händelseförlopp, förlorat själva sitt värde. Det gick inte längre att lägga det på bordet och säga: här. Kan vi sluta nu?

För det var inte längre det jag ville ha.

Det finns förstås fortfarande andra saker som har ett värde. Sanning. Svar. Ansvar. En uppriktig ursäkt. Ett facit skulle kunna förändra berättelsen ganska ordentligt, kanske till och med tvinga mig att skriva om delar av den.

Men det skulle inte kunna ta bort den.

För ett facit förändrar vad man vet efteråt. Det förändrar inte vad som hände medan man inte visste. Det tar inte bort åren, frågorna, konsekvenserna eller allt det som hann hända medan svaren saknades. Det kan förändra berättelsen. Det kan inte göra den oskriven.

Och där ligger ironin. Det som en gång hade kunnat få mig att lägga nästan vad som helst åt sidan förbrukades av samma agerande som fick allting annat att växa. När konflikten till slut blivit så stor att det verkligen hade behövts något värdefullt för att förändra den, fanns den enda verkliga valutan inte längre.

Och även om den hade funnits kvar hade jag inte tagit emot den.