Veckan började med en total uppdatering och komplettering av min bästa väns Verisure-system. Jag fick äran att hålla i beskrivningen av vad hon ville ha och vad hon ville kunna göra. Lite humoristiskt faktiskt. Hon såg mest undrande ut över vad hon egentligen ville, samtidigt som jag förklarade för installatören vad hon ville och lotsade honom runt bland husen på tomten.

Administration. Konserter. Papper. Vi lyckades klämma in en lunch också. En alldeles underbar salsicciapasta på Stavsnäs Hembageri. Våfflor och cappuccino. Det är faktiskt en ganska angenäm kombination av arbetsmöte och gastronomisk utsvävning. Man får ju försöka hitta lite guldkant mellan larmkomponenter och fakturor.

Och så skulle det bli kallt. Jag gav henne en hjälpande hand med att ta in alla pelargoner för vinterförvaring. Inte två. Inte tio. Snarare femtio. Jag tappade räkningen. Och det var inga små minimalistiska exemplar heller. Snarare gigantiska. Ett mindre botaniskt trädgårdsprojekt.

Installatören lyckades dessutom sälja på mig ett eget besök för uppdateringar. Fler kameror. Något annat som tydligen var bra att ha. Och ett elektroniskt dörrlås. Ja, men det kan ju faktiskt vara praktiskt. Slippa dividera fram och tillbaka om reservnycklar med kattvakten. Torsdag klockan sju på morgonen kommer han. SJU. På morgonen. Jag har dessutom tagit in alla mina egna blommor från verandan. Det börjar bli vinter på riktigt.

Boken. Ett par kapitel skrivna.

Advokaten. En massa underlag och sammanställningar på grund av all falsk skit mitt ex ställer till med. Allting förvisso lika kontraproduktivt som vanligt. Rättmätigt. Men det tar TID i anspråk. Så jag har nu en assistent nån timme här och där som hjälper mig med vissa saker, för att i sin tur bistå min advokat. Herregud, vilken soppa…

Och mitt i allt detta ska det naturligtvis göras musik också. Trummor ska trackas på två låtar. Men det sker i Sydafrika, eftersom Vinnie bor där. Tack och lov behöver jag inte resa dit. FaceTime löser kommunikationen, och med dagens teknik kan man länka ihop två studios på varsin sida av jordklotet och arbeta tillsammans nästan som om man satt i samma kontrollrum.

Det är faktiskt ganska fantastiskt. Jag kan sitta hemma i min studio, diskutera tagningar, arrangemang och detaljer med Vinnie i Sydafrika, och få trummorna inspelade utan att någon behöver sätta sig på ett flygplan. Några tusen mil mellan studiorna har blivit ett ganska obetydligt praktiskt problem. Tekniken är ändå rätt underbar när den fungerar.

Men det ska fortfarande administreras, kommuniceras och samordnas. Och så ska vi tracka sång på ytterligare två låtar nu i dagarna.

Sedan har vi skolan. Estniskan. En jätteläxa som ska göras. Jag har inte direkt valt det enklaste språket i världen att roa mig med på fritiden. Men det ska göras, det också.

Och så ska jag till hårstylisten. Slänga i lite färg. Piffa till mig lite i största allmänhet. Man kan ju inte gå omkring och se ut som resultatet av en utdragen administrativ härdsmälta, även om det för tillfället vore en ganska korrekt beskrivning.

Idag ska jag dessutom besöka min älskade vän sedan fyrtio år tillbaka, Sanna. Hennes skönhetssalong. Lite fixande. Det heter tydligen HIFU och V-max. Jag har inte för avsikt att försöka förklara tekniken jag fattar inte, men det är ultraljud, tar bort rynkor, tar bort påsar under ögonen, och jag tänker åtminstone passa på att äta lunch samtidigt. Man får försöka effektivisera där det går.

Och på fredag ska vi tydligen gå ut. Jag fyller år på lördag. Det hade jag nästan glömt bort mitt i allt annat. En födelsedag också, ovanpå alltihop. Det är väl bara att hoppas att någon kommer ihåg den, eftersom jag själv knappt verkar hinna göra det.

Ja, just det. Och varför inte skriva två kåserier också? Ett om att resa. Ett om psykfall. Och så ett dagboksinlägg om att jag inte hinner med någonting.

Låt mig dessutom göra det dagboksinlägget riktigt långt. När jag ändå håller på. Det vore ju synd att råka få en kvart över till någonting annat.

Och jag höll nästan på att glömma. Alla guld- och platinaskivorna. Värderingsprocessen. Samtalen med IFPI, NCB och experter på musikmemorabilia. Dokumentation, underlag, gamla utmärkelser och original som inte går att ersätta. Ännu fler timmar som ska trollas fram ur ett dygn som redan verkar ha alldeles för få.

Ja, och nämnde jag att pressen dessutom har börjat höra av sig med anledning av guldskivorna? Till både mig och min bästa vän. Det var ju precis vad som saknades. Lite mediekontakter ovanpå allting annat.

Man börjar nästan längta efter en helt vanlig tisdag. Det är nästan så att jag börjar fundera på om jag behöver anställa någon som administrerar min assistent. Eller åtminstone någon som kan förklara för mig vad fan jag håller på med. Eller varför…

Det är tisdag. Lunchtid. Jag har redan hunnit med så mycket att jag nästan skulle behöva en semester från själva veckan. Och ändå återstår merparten av allt som ska göras.

Någonstans känns det samtidigt som om veckan redan är slut.

Gud hjälpe. Jag hoppas på Henne.