Jag ska inte sticka under stol med att mitt ego ibland uppskattar lite uppmärksamhet.

Satt på Sturehof i lördags, med ett glas vin, pratade och hade det allmänt trevligt när två osannolikt vackra kvinnor i 35-årsåldern passerade. Den ena tittade. Den andra tittade. Den första tittade igen, tittade på sin väninna och utbrast ett högljutt ”OJ!” och föll handlöst i golvet en sekund senare.

Jag såg det hela i ögonvrån. Förstod att ”OJ” avsåg undertecknad. Well. Jag kanske ”syns” på nåt sätt. Eller på många. Jag var nog den absolut enda på Sturehof som var klädd som jag brukar vara klädd. Svarta mockabyxor med snörning på sidorna, RM Williams mockaboots, kråsskjorta, nån av alla mina husarjackor, eller vad man ska kalla det. Kolsvarta läsglasögon. Runda. En hel del smycken och ringar. Och håret är ju som det är. Det tenderar att stå svart och stripigt åt alla möjliga håll.

Jag har varit med om att kvinnor fallit för mig tidigare, men sällan så bokstavligt. Skyndade mig fram för att hjälpa henne upp, medan hon generat bad om ursäkt för sitt något okonventionella sätt att ta kontakt. Jag försökte förklara att det verkligen inte hade varit min avsikt att få henne att ramla. Bad om ursäkt igen. ”Jag är född så här”, förklarade jag. Det var ju trots allt ingenting jag kunde hjälpa. Jag hade inte ens hunnit göra någonting dumt ännu.

Hon verkade nästan mer förvånad över att jag pratade med henne och hjälpte henne upp än över själva fallet. Sedan kom förklaringen. ”Jag känner igen dig. Du är musiker, va?”

Jo, men visst. Musiker. Producent. Författare. Lite sådant. Har för övrigt en katt och håller på att skriva en bok om mitt ex som dumpade mig och gjorde misstaget att försöka skylla det hon totaldemolerade på mig. Som om verkan skulle kunna komma före orsak.

Man får ju försöka framhäva sina mest attraktiva egenskaper när tillfälle ges. Någon sorts kombination av ickerockstjärna, övergiven sambo och ensamstående kattpappa. Utan att någonsin ha varit sambo, dessutom. Eller. Det beror på vem man frågar. Frågar man Google AI har jag varit sambo i fyra år. Nyligen. Frågar man idioten så var vi inte ens tillsammans de sista tre åren. Vilket inte hindrade henne från att upprepade gånger göra slut. Jag försökte förklara konceptet lite övergripande.

Hon skrattade. Skakade på huvudet. Jag berättade lite om musiken, katten och boken. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Katten har för övrigt aldrig dumpat mig, vilket ger honom ett ganska betydande försprång i min personliga relationsstatistik. Han har visserligen kräkts i sängen några gånger, men det är åtminstone ett tydligt och begripligt sätt att kommunicera missnöje.

Vi fortsatte prata. Om musik, texter, livet, relationer och allt möjligt annat som avhandlas när ett spontant möte blir betydligt längre än någon hade tänkt sig. Hon hade gått från att ramla framför mina fötter till att sitta och diskutera mitt kärleksliv. Eller fd kärleksliv. Jag hade gått från att dricka vin till att försvara min ställning som fullt fungerande människa inför en mycket vacker kvinna som redan visste vem jag var. Det var faktiskt en ganska lyckad kväll.

Vi pratade vin. Jag förklarade att jag i princip slutat dricka för åtta månader sedan. Men inte hade för avsikt att bli absolutist. Bara sluta supa. Och att den närmast totala decimeringen av alkoholkonsumtionen innebar att jag kunde kosta på mig ett förbannat djävla bra glas vin de få gånger det faktiskt hände. Jag såg det inte som ett problem att dela med mig av den upplevelsen. Vilket uppskattades. Någonting någorlunda annorlunda än ett glas husets röda…

Två timmar senare kom frågan.

”Men vänta nu. Ditt ex dumpade DIG? Är hon dum i huvudet?”

Jag tog en klunk vin. Det här var ju en intressant utveckling. Kvinnan hade börjat kvällen med att tappa balansen och avslutade den med att ifrågasätta någon annan kvinnas omdöme.

”Ja, det säger alla mina vänner i alla fall. Och dom verkar vara synnerligen överens…”

Det är naturligtvis inte vetenskapligt belagt. Men efter två timmars oberoende granskning hade ytterligare en person anslutit sig till den rådande uppfattningen. Utan att jag ens behövt muta henne med ett glas vin. Däremot tyckte jag att två timmars tålmodigt lyssnande förtjänade någon sorts belöning. Mat, exempelvis. Det är ju trots allt inte varje dag någon får genomlida en två timmar lång föreläsning om mitt kärleksliv utan att begära ersättning.

Obaren och Sturehof i all ära. Men det är faktiskt mycket fokus på skaldjur. Och vill jag äta det går jag till min vän Björns krog. Oysterbar. Problemet var att det köket redan hade stängt. Så grundligt stängt att inte ens en mångårig vänskap kunde förmå någon att tända spisarna igen.

Riche? Tore Wretmans arv. Husman. Ja tack.

Det smakade bra. Det var trevligt. Mitt ego mådde alldeles utmärkt. Det hade fått uppmärksamhet, igenkänning, en kvinna på fall och ett spontant positivt utlåtande om mitt marknadsvärde. Allt under en och samma kväll. Jag övervägde faktiskt att ringa katten och berätta.

Men han hade förmodligen bara gäspat, vänt ryggen till och gått därifrån.

Vilket är precis vad jag uppskattar med honom.

Han är åtminstone konsekvent.