Grammatik…

Jag har ju mina blygsamma 136 på Wechsler, och dessutom gillar jag ord och språk. Vissa saker knäcker jag koden till ganska snabbt, och kan sedan tillämpa den på exempelvis verb som är helt nya för mig.

Att tro, tycka eller anse.
Arvama. Arvama.

Jag tror.
Ma arvan.
Jag tror inte.
Ma ei arva.
Du tror.
Sa arvad.
Du tror inte.
Sa ei arva.
Hon tror.
Ta arvab.
Hon tror inte.
Ta ei arva.

Vi står där, utan prepositioner, och med 14 kasus. Absolut inga som helst frågetecken egentligen. Koden är absolut solklar. Och för att begränsa sig till det som är mest akut tillämpbart i verkliga livet kan man faktiskt kosta på sig att i första hand fokusera på de tre personformerna i singular. Jag, du och han eller hon. Resten får vänta.

Det här är naturligtvis en medveten prioritering av funktionalitet framför grammatisk fullständighet. Jag är fullt medveten om att metoden kommer att medföra grammatiska misstag, inte minst när jag försöker tillämpa begränsade kunskaper i sammanhang där de egentligen inte räcker till. Men min arbetshypotes är att en högre grad av omedelbar praktisk användbarhet ger en brantare övergripande inlärningskurva. Jag accepterar alltså en viss grammatisk felprocent på kort sikt i utbyte mot en snabbare utveckling av den funktionella språkförmågan. Det primära målet är trots allt att jag ska förstå vad någon säger till mig, eller själv kunna göra mig förstådd. Inte att varje mening från första början ska vara grammatiskt oantastlig. Det är inte ett förbiseende. Det är en kalkylerad kompromiss.

Resultatet kan naturligtvis bli grammatiska konstruktioner motsvarande ’vi är-jag’ eller ’i morgon jag åker till jobbet’. Språkpolisen får hjärtklappning, men mottagaren förstår sannolikt ändå vad jag menar.

Men precis när man känner sig nöjd med sig själv… I torsdags stötte jag på en luring under en lektion.

Att förstå.
Aru saama. Aru saama.

Jag förstår.
Ma saan aru.
Du förstår.
Sa saad aru.
Hon förstår.
Ta saab aru.

Av någon oförklarlig anledning missade jag det totalt uppenbara. Att det är sammansatt. Och helt ärligt förstår jag fortfarande inte varför det kastas om. Det verkar faktiskt inte finnas någon riktigt tydlig regel för det. Vilket är precis sådant som driver mig till vansinne när jag försöker plugga intensivt och strukturerat.

Under veckan sa även handledaren någonting som väckte fler frågor än det gav klargöranden. Hon ändrade plötsligt det facit hon skrivit på tavlan, som i och för sig var korrekt, och med ändringen följde ett: ”Det som låter bäst är inte nödvändigtvis den solklara grammatiska lösningen.” Ungefär…

Och det sammanhållna facit verkar vara att det inte finns något facit. Vilket a) skapar frågor och b) gör estniska förvånansvärt likt musikteori. Där har jag i princip studerat ända till kontrapunkt. Och kan reglerna, och förstår att jag faktiskt kan bryta mot dem för att någonting ska bli ”bättre”. Men det har å andra sidan tagit en livstid.

Listan med verb och substantiv växer. Urvalet är definitivt gjort utifrån ”värdefulla verb och substantiv ur perspektivet praktisk tillämpning”. Där snöslunga och torktumlare inte är de mest aktuella substantiven, precis som oljebyte och njurtransplantation inte är de mest aktuella verben.

Jag har hittat ElevenLabs. Fantastiskt verktyg. Jag lägger in texten, glosorna eller meningar och fraser. ElevenLabs tillverkar en 15 minuter MP3 . Och jag kan lyssna på den igen. Igen. Och igen. Till exempel alla de dagar i veckan när jag åker mellan hemmet och Värmdö. Det är nästan tre timmar per dag i bilen. Betydligt mer givande än att lyssna på Mix Mogadon. Jag kompletterar ljudfilerna med små “cheat sheets” utskrivet, som jag designat så jag kan klippa ut remsor och hänga på bilens mittkonsol och snegla på dom.

Jag tror mig ibland behärska svenska ganska bra. I veckan började vi med att titta på det jag kallade ”den syntaktiska transformationen av deklarativa satser till polära interrogativsatser”, när jag väl förstått vad som skulle göras.

Jag älskar dig.
Ma armastan sind.
Älskar du mig?
Kas sa armastad mind?

Det skulle kunna finnas odds för att handledaren såg mer förvånad ut över min beskrivning än jag över konceptet.

I huvudet försökte jag spontant skapa någonting av;

  • använda ett verb jag lärt mig
  • böja verbet, två gånger i rad, korrekt
  • skapa en fråga av ett påstående

Ma arvan Sind.
Kas sa arvad Mind?

Arvan – korrekt böjning av arvama för ma.
Arvad – korrekt böjning av samma verb för sa.
Sind/mind – korrekt val av objektspronomen för den betydelse jag avsåg.
Kas – korrekt konstruktion av en ja/nej-fråga.
Ordföljden – fungerar i båda meningarna.

  • Anteckningen i min anteckningsbok ger att jag borde ha sagt “Ma usun sind. Kas sa usud mind?”
  • Hade jag gjort mig förstådd? Ja.


Arvama. Tro, tycka. Give or take. Jag tolkade “tro” på fel sätt. Jag inser det efteråt. På nåt sätt lyckades jag exkludera aspekten av “tro tycka anse”. Men det aktuella verbet kunde jag ännu inte. Och frågan jag fick efter att verbet applicerats och böjts korrekt “färdigserverat i kontext” var “min gissning om grundformen?”. Gissningen var Usunda. Det var fel. Borde givetvis ha varit Uskuma. en det går inte att “räkna ut”. Det måste läras in. En djävla skillnad.

Man lär sig av att dagligen prata. För någonstans måste man börja tänka på estniska. Det är där det på något sätt kommer till en brytpunkt. Så jag har alltså börjat prata så mycket estniska jag kan. Med min katt…

Jag kommer hem:
Tere! Oh, mul on kass, kelle nimi on Astorman.

Eller på morgonen:
Või „Tere hommikust, kas tahad hommikusööki?“

Eller på kvällen i soffan:
Kas vaatame filmi? Hüppa üles!

Och när han hoppat upp i sängen på natten:
Maga hästi.

Alla sätt är bra. Mitte need halvad.