Det är kanske lätt att tro att jag är någon sorts total datawizard om man ser mig arbeta i studion. En gång stod Magnus Bäcklund och kikade över min axel medan jag arbetade. Storögd. Efter en stund kom kommentaren: ”Du har gjort det här förr, va?” Jo. Någon gång.

Jag brukar säga att det i princip inte finns någonting jag inte kan göra i studion. Jag skulle förmodligen kunna hålla clinics i Studio One, eller rentav arbeta som deras produktspecialist. Deras användarforum på Facebook är ungefär det enda forum jag någonsin engagerar mig i, när jag har tid och lust.

Ibland blir jag förvånad över hur lite folk kan och vilka märkliga frågor de ställer. RTFM. Read The Fucking Manual. Ibland dyker det däremot upp frågor som faktiskt är ganska utmanande och kräver några extra varv i tankebanan. Väldigt specifika lösningar på väldigt specifika önskemål. Saker som inte alls är självklara, ens om man har arbetat med programmet i många år.

Sedan har jag mer eller mindre svart bälte i Synchro Arts Revoice Pro. På svenska betyder det att jag kan fixa, laga, justera eller totalt förändra i princip hundra procent av innehållet i en befintlig sångtagning. Tonhöjd, timing, frasering, vibrato. Eller om man så vill, inte ens själva vibratot utan bara övertonerna i vibratot. Det går att operera på detaljer som de flesta människor inte ens vet existerar.

Kan jag få vem som helst att låta som om de kan sjunga? Svaret är JA.

Jag kan naturligtvis inte förvandla Håkan Hellström till David Coverdale. Det är omöjligt. Men nästan. Ge mig två dagar, ett gäng paket cigaretter och obegränsat med kaffe som kan påskynda mitt magsår ytterligare, så ska vi se vad som går att åstadkomma.

Det är lätt att tro att jag är ett datageni.

Det är jag inte.

Jag skriver. Jag är producent. Låtskrivare. Textförfattare. Författare. Jag arbetar med musik, ord, ljud, uttryck och människor. Men när det gäller systemen bakom allting kan jag ingenting.

Zilch. Zero. Nothing.

Domäner. System. Teknik. Koder. HTML. SSL. Fan vet. Jag hör ibland en massa ord fladdra förbi när de människor som faktiskt begriper sådant försöker förklara vad de gör. Jag nickar förmodligen på lämpliga ställen, men det betyder inte nödvändigtvis att någon information har passerat hela vägen fram till hjärnan.

Vi skulle tillverka en hemsida till bandet. En till min bok. Utkast till boken. Jag berättade ungefär hur jag hade tänkt mig att den skulle se ut och fungera. Sedan fick någon annan se till att den faktiskt existerade.

Jag försökte vid något tillfälle läsa på en hemsida om hur man gör sådant själv. Där stod någonting om Easy setup in 10 minutes. Det lät ju alldeles utmärkt. Efter tre minuter hade hela projektet totalhavererat.

Inte efter tio minuter. Inte efter nio. Efter tre.

Jag kom aldrig ens fram till den del där det förmodligen skulle börja bli svårt.

Det finns helt enkelt varken plats, lust, ork eller intresse i mitt liv för sådant där. Jag har andra saker att göra. Saker som jag begriper och som åtminstone emellanåt resulterar i någonting användbart.

Dessutom har jag människor som sköter det tekniska. De kan sådant där. Jag kan annat. Det är en ganska praktisk arbetsfördelning som fungerat utmärkt i många år.

Allting fungerar.

A-OK.

Men så, för någon vecka sedan, skulle jag göra en liten justering alldeles själv. Inte någonting märkvärdigt. Det hade kommit en påminnelse från ett webbhotell om att min debitering snart skulle förnyas för ytterligare ett år.

Jaha?

Men det där använder vi väl inte längre?

Det var jag ganska säker på. Den leverantören var inte längre aktuell, och jag såg ingen anledning att betala för ytterligare ett år av någonting som vi inte använde. Det föreföll vara ett ganska enkelt ekonomiskt beslut.

I meddelandet fanns en länk för den som inte ville förnya sitt abonnemang. Jag klickade på den. Man skulle logga in. Det gjorde jag.

Plötsligt befann jag mig i en miljö med oräkneliga knappar.

Absolut oräkneliga.

Inte en enda av dem hade ens tillstymmelsen till någon terminologi som jag förstod någonting alls av. Det fanns menyer, undermenyer, inställningar, alternativ och symboler. Det såg ut som kontrollpanelen till ett kärnkraftverk, konstruerad av någon som uttryckligen hade bestämt sig för att vanliga människor inte skulle förstå någonting.

Men jag hade ju fått en länk.

Jag klickade på den igen.

TA BORT – SPARA

Jaha. Ta bort. Det var ju precis det jag ville. Jag ville ju inte ha någon ny debitering.

Klick.

Spara.

Klick.

Klart.

Ja, men det gick ju jättebra.

Vad duktig jag är.

Jag kunde nästan känna hur min tekniska självständighet växte. Efter alla dessa år hade jag äntligen lyckats utföra en administrativ åtgärd på internet utan att behöva be någon om hjälp. Det var kanske inte riktigt på samma nivå som att justera övertonerna i ett vibrato, men ändå.

En liten seger.

Två timmar senare skickade jag ett SMS till den som egentligen sköter allting tekniskt.

INGENTING FUNGERAR – HILFE!

Hon svarade att hon skulle kika på det. Omgående. Det var uppenbarligen inte riktigt den sorts meddelande hon hade räknat med att få just den dagen.

En stund senare ringde telefonen.

”Exakt vad har du gjort?”

”Jag vet inte …”

Det blev tyst en stund.

”Du har deletat tre hela domäner.”

”Ja, alltså … men du kan fixa det?”

Ytterligare en paus.

”Jag vet faktiskt inte. Jag har under hela min karriär aldrig över huvud taget hört talas om någon som har lyckats med någonting sådant här.”

Det var ju också ett slags erkännande. Det gick ju bra. Va duktig jag är…

Här hade jag alltså lyckats åstadkomma någonting som en människa med mångårig erfarenhet av tekniska system aldrig ens hade hört talas om. Inte sett. Inte råkat ut för. Inte behövt reparera.

Det krävs uppenbarligen en alldeles särskild begåvning för att lyckas med det.

Jag hade inte bara gjort fel. Jag hade gjort fel på en nivå som tydligen låg utanför den etablerade tekniska erfarenheten.

Det är ändå ganska imponerande.

Framför allt med tanke på att jag inte hade en aning om vad jag gjorde.

Långt senare var problemet löst. Hur det gick till vet jag naturligtvis inte. Jag hörde förmodligen ytterligare ett antal ord som jag inte begrep, och någonstans i andra änden av telefonen utfördes tekniska operationer som jag helst inte ens vill försöka föreställa mig.

Men allt fungerade igen.

A-OK.

Samtalet avslutades emellertid med ett mycket tydligt besked.

Jag fick under inga omständigheter, någonsin, gå in och pilla med en enda parameter igen. Oavsett vad det gällde. Oavsett hur enkelt det såg ut. Oavsett om det fanns en länk, en instruktion eller en stor vänlig knapp som uttryckligen uppmanade mig att trycka på den.

Ingen annan än hon fick röra någonting.

Inte ens Jesus.

Definitivt inte jag.

NÅGONSIN IGEN.